Tidigare har jag skrivit om prästen på Kyrkans tidning som vill plocka bort all tal om synd, skuld, Jesu skuldoffer etc. För mig är det provokativt, ja väldigt felaktigt att en präst skriver så. Främst eftersom att det är sant att Jesus har dött på korset för oss människor, att Han har sonat allt det avstånd som finns mellan oss och Gud. Men också ur en annan sak. I sitt avskedstal, timmar innan Han övergavs av sina lärjungar, blev utlämnad, led och dog, säger Han såhär:

"Men jag säger er sanningen: Det är bäst för er att jag går bort. Ty om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort, skall jag sända honom till er. Och när han kommer, skall han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom: om synd, ty de tror inte på mig, om rättfärdighet, ty jag går till Fadern och ni ser mig inte längre, om dom, ty denna världens furste är dömd." (Joh 16:6-10)

Syndakännedomen och vetskapen att vi, genom Jesus Kristus, har syndernas förlåtelse är inte en tanke bland andra. Det är en övertygelse om den Helige Andes har skapat i en människas hjärta genom Guds Ord. Och denna övertygelse har drivit hundratusentals människor in i döden. Under de första århundradena kastades våra trosfränder åt lejon, björnar och andra vilddjur. Än idag är det på sina håll dödsstraff på att vara kristen. Det är ett pris människor tar av kärlek till Jesus. För mig är prästens tal om att plocka bort det här med synd och nåd ett hån mot dessa människor. Det vore detsamma som att allt det där människor tar anstöt av, det är bara något vi kan plocka bort när det hettar till bakom öronen. Kristen tro är kamp för korset.

För de flesta av oss finns det nog i ryggraden. Så fort frågan yttras kan vi det. "Vilket bud menar Jesus sammanfattar allt vad lagen lär?" Vårt svar blir kort: det dubbla kärleksbudet. Det är fel. Ty egentligen borde det heta det trippla kärleksbudet. "Du skall älska Herren din av hela ditt hjärta, hela din kraft och av hela ditt förstånd - och din nästa som dig själv."

När vi läser budet tenderar vi att bli selektiva. Men det är också, invävt i kärleksbudet, ett bud att vi ska älska oss själva. Du är inte en slemklump. Du är en människa, skapad av Gud.

I vår tid är det många människor som lider av låg självkänsla - ja, till och med självförakt. I ärlighetens namn får jag väl erkänna att jag själv, under stundom, brottas mycket med en låg självkänsla. Men vem vinner i att vi föraktar och förminskar oss själva? Vinner Gud något av att vi föraktar oss själva - som ju är skapade av Honom? Vinner vår nästa något av vi förkrymper oss själva, vilket leder till att han/hon upplever oss som osjälvständiga och osäkra? Mitt svar, och såsom jag upplever Bibelordet, är ett stort - megastort - NEJ.

Älska dig själv. Våga se dig som värdefull. Det är något som jag tror att alla människor behöver höra. Det innebär dock inte en förskoning varken från att budskapet kan bli klyschigt eller att det kan förvanskas. Det är ingen narcissistisk kärlek Bibeln talar om. Det handlar snarare om att se ses själv som älskad av Gud. Det handlar om att se att Gud i oss alla har lagt olika gåvor och förmågor. Det handlar om att träna sig i vetskapen om att vi är skapade av Gud - och någon som Gud, i Jesus Kristus, har dött och uppstått för.

Bibelord som jag tänker är värdefulla:

"Eftersom du är dyrbar i mina ögon, högt aktad och älskad av mig, ger jag människor i ditt ställe, folk i stället för ditt liv." (Jes 43:3)

"Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad.
Ja, underbara är dina verk, min själ vet det så väl." (Ps 139:14)

"Alla publikaner och syndare höll sig nära intill Jesus för att höra honom. Men fariseerna och de skriftlärda kritiserade honom ständigt och sade: "Den mannen tar emot syndare och äter tillsammans med dem." Då berättade han denna liknelse för dem: "Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade tills han hittar det?  Och när han har funnit det, blir han glad och lägger det på sina axlar. När han sedan kommer hem, samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig! Jag har funnit mitt får som jag hade förlorat. Jag säger er: På samma sätt blir det glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig - inte över nittionio rättfärdiga som ingen omvändelse behöver." (Luk 15:1-7)

Det här blogginlägget fick jag inspiration av genom att läsa Wilfrid Stinissens, på det hela taget, fantastiska bok "Störst av allt är kärleken". Jag citterar ett stycke från sid 73:

Om du inte älskar dig själv väntar du dig inte heller att bli älskad av andra. Du är övertygad om att du inte är värd något. När du tvivlar på ditt eget värde blir varje kontakt med andra till ett hot. Medmänniskor blir rivaler, onkurrenter. Du har lätt att uppleva andra som elefanter som när somhelst kan trampa på dig och krossa dig. I din rädsla förskansar du dig bakom dina murar. Detta leder till ensamhet, den mest utspridda av alla sjukdomar i vår tid.

När vi fattat att Gud älskar oss, an vi också älska oss själva. Vi behöver då inte analysera oss själva och räkna upp våra positiva sidor: intelligens, karaktär, dygder... Att bygga vår självrespekt och själftillit på sådana saker medför stora risker: vi vet ju aldrig hur länge de håller stånd. Nu är du kanske intelligent, men det kan komma en tid då du blir senil. Idag har du heroiska - så tror du - tålt en förolämpning utan att slå tillbaka, men i morgon dyker ditt koleriska temperament upp igen med aldrig upplevd styrka.