Kanske har du som läsare, liksom jag, hittat ett smultronställe ute i Guds oändligt vackra skapelse.

För några år sedan var jag ute och gick i naturen. Gick ut på en åker som finns här i närheten. Då kom fann jag något fantastiskt. I bortändan på åkern, omsluten på ena sidan av stenmur och på den andra av träd, var det som en liten park. Ett äppelträd växer där, samt en enbuske. Ingen har gjort något för att det ska bli fint där. Det är naturligt fint av sig själv. I denna park kan jag sitta en långstund och bara tänka. Det var så fantastiskt vackert ikväll när fåglarna sjöng och man kunde ana sjön, som ligger ett par hundrameter därifrån, trots all vass.

Undertecknad är medveten om den aningen dramatiska rubriken. Men man undrar onekligen när jämnåriga från ort X väljer att flytta tillbaka till den här orten, både sin unga ålder och vilja att fly bort till trots. Det är egentligen hemskt... Tänk om socialisationsprocessen, på något märkligt sätt, har införlivat att man ska tillbaka till sin födelseort. Bara genom att se på mig själv blir man lite konfunderad. Efter ett år i diasporan kom jag hem igen. Tänk om det är någon kompass inom oss, från ort X, som drar oss tillbaka till Byhålan?

Jag har börjat simma, och har för avsikt att ta mig en simtur nu. Medan jag simmar brukar jag fundera på stora spörsmål i livet. Teologiska och filosofiska frågeställning flyter förbi i tankevärlden. Idag är mitt tankeämne klart på förhand - varför dras folk till Byhålan?

(Skrivet med ett litet leende på läpparna. :)