Sedan jag började ta min tro på allvar (min upplevelse av tro skulle egentligen behöva ett ensamt inlägg, bara det) för omkring 6-7 år sedan har jag drivits av nyfikenhet. En vilja att förstå hur andra människor som kallar sig kristna har drivit mig att besöka lite olika sammanhang. Somliga av er läsare vet att jag har besökt olika evangelisk-lutherska sammanhang. Jag har även besökt den romersk-katolska kyrkan ett antal gånger, den serbisk-ortodoxa kyrkans gudstjänst vid 3 tillfällen, pingstkyrkan, EFS samt en hel del församlingar inom mitt ege samfund (Svenska kyrkan). Och så har jag besökt ett samfund, som på avgörande punkter, skiljer sig från alla andra kyrkor. Jehovas vittne. För fyra år sedan besökte jag Rikets sal, för första gången. Igår besökte jag dem igen, och tänker nedan redogöra för lite tankar från det besöket.

Kort bakgrund

Klistrar in från Wikipedia:

Under 1870-talet började en grupp män samlas för att forska i Bibeln och dess läror. Dessa män hade tidigare tillhört andra trossamfund, men ansåg inte att allt det kyrkan lärde hade sin grund i Bibeln. De kallade sig för bibelforskare, och höll till i Pennsylvania i USA. Gruppen kallades av vissa andra för ”russellianare” efter Charles Taze Russell som kom att bli sällskapets första president och ansvarig utgivare för Zion's Watch Tower. År 1931 antog de namnet Jehovas vittnen som de grundar på ett avsnitt från Jesajas bok:

Jehovas vittnen karakteriseras av sin eskatologi, som förutsäger en ny världsordning,Guds kungarike (Matt 6:10. Dan 2:44) där Jehova genom sin son Jesus Kristus som kung kommer att styra världen och göra slut på ondskan. Återkomsten skall ha skett osynligt då han tillträdde som kung i Jehovas rike år 1914.^[4][5]

Organisationen ger ut tidskrifterna Vakttornet på 180 språk som har en medelupplaga på 37 252 000 och Vakna! på 82 språk som har en medelupplaga på 36 725 000 varje månad. Vad lär Bibeln?, den nya bibelstudiehandboken (utgiven 2005), som används vid bibelstudier, har hittills tryckts i över 99 miljoner exemplar på 220 språk.^[6] Det finns i dag publikationer på över 500 språk.^[7]

Det finns idag omkring 103 000 församlingar — fördelade i omkring 236 länder och territorier — som samlas i sina lokala rikets salar.^[2] Varje församling håller fem möten vid två tillfällen varje vecka dit allmänheten inbjuds.

Själva besöket

Man kan på goda grunder säga att Jehovas vittnen inte kan kallas för kristna. Deras Bibelöversättning, Nya världens översättning, avviker på avgörande punkter från hur kristna genom årtusenden har översatt Bibeln. Läromässigt förkastas treenighetsläran, Jesu gudom, Hans kroppsliga uppståndelse. Man menar även att Jesus är identisk med ärkeängeln Mikael i Upp 12. Detta har jag vetat om sedan många år. När jag besökte Jehovas vittnen igår var jag väl medveten om att dessa människor inte har en kristen tro. Det kan inte pratas bort. Men det som slog mig under gårdagen var vilken värme och kärlek om finns i församlingen. Man kan inte bortse från att dessa människor förmår att ge varandra, och besökare utifrån, en bekräftelse som allt för många människor som besöker kyrkor saknar. Det var förmodligen ett 50-tal personer på gårdagens möte. Det vore för mycket att säga att alla människor som besökte mötet kom fram och hälsade på mig, men helt klart kom hälften av mötesdeltagarna fram och sa hej. Man kände sig välkommen. Det är något som man, väldigt ofta när man besöker olika församlingar och samfund, inte känner sig. Ofta känns det som att man betraktas med misstänksamhet om man kommer på besök. Här möttes man med bekräftelse.

Jehovas vittnen avviker från kristen tro och lära. Men låt oss, som kristna bröder och systrar betrakta dem och se vad vi i våra olika sammanhang, har tappat. Jag tror att orsakerna till att människorna som dras till Jehovas vittnen inte gör det i första hand på grund av dogmatiken. Snarare skulle jag tror att det handlar om andra faktorer. Tydligheten med vad samfundet tror på, den inbördes gemenskapen och kärleken tror jag är viktiga saker i sammanhanget. I mitt eget samfund finns en otydlig som jag tror driver bort människor, snarare än driver människor att bli medlemmar. På samma sätt tror jag att kärleken och gemenskapen i mitt samfund också kan bli bättre. Vi ger oss inte möjlighet att se andra människor på det sätt som vi egentligen borde. Det leder till att människor känner sig ensamma och isolerade.

Jehovas vittnen är en sekt. Det kan vi aldrig bortse ifrån. Kanske kan man tycka att en kristen absolut inte ska besöka sekten, ens i studiesyfte. Det är en tanke jag mycket väl förstår, även om jag personligen tar avstånd från den. Det som kan övertyga människor om sanningen är inget annat än kärleken. Guds kärlek till oss, och som ett resultat av det, vår kärlek till våra medmänniskor. Inget annat kan ge ett så tydligt vittnesbörd som trons sanningar. Och då tänker jag att kärleken måste kunna driva oss till studiebesök. Liksom det finns fördomar mot alla samfund, finns där också fördomar mot Jehovas vittnen. Liksom fördomar ibland tenderar att bli förvrängda sanning utan någon grund när det gäller många olika saker, kan så vara sammanhanget. Därför tänker jag att det kan vara intressant att besöka Jehovas vittnen. För tänker om vi, på felaktiga grunder, är med om att sprida lögner? Då bryter ju vi mot det åttonde budet och ger våra meningsmotståndare ett starkt övertag.