Som en del vet håller jag på med släktforskning glädjeglimtarna är många. Och kanske, kanske, kan man i någon mån få en bättre förståelse varför man är som an är. Men somliga saker man får reda på bäddar för djupt missmod. I går fick jag reda på att min farfars kusin på grund av att han föddes som oäkta barn till en fattig kvinna blev utauktionerad som ung. Detta gör mig fruktansvärt frustrerad. För det första att man kan kalla ett barn för oäkta. Smycken av silver eller guld kan man benämna som äkta eller oäkta. Förmodligen mycket annat också. Men att tala om äkta eller oäkta barn känns för mig fruktansvärt. För det andra blir jag frustrerad över attityden att man skulle auktionera ut folk. För de som inte är insatta i ämnet var det så under den tiden att man auktionerade ut fattiga barn till de som ville ha dessa till så lågt pris som möjligt, vilket utbetalades av socialnämnden. Den människosyn och det människovärde som förmedlas i ett sådant agerande är skrämmandee.

Ska vi slå oss till ro? Vi lever ju i en annan tid där barn inte längre auktioneras ut till så lågt pris som möjligt. Och det är väl sant. Mycket har hänt sedan min farfars kusin auktionerades ut. Men liknande saker sker på andra delar. Inte minst gäller det de kvinnor i vårt land som säljs och utnyttjas. Den dåliga människosyn som gav utrymme att auktionera barn finns alltjämt idag. Det är en pest som sannerligen måste utrotas. Och här tänker jag att vi som kristna, som Guds barn har en viktig uppgift, att tala om människovärdet.