Bibeln vill att Guds folk verkligen ska vara ett. Bibeln vill att vi ska söka enhet. Men hur skapas enheten mellan oss? Jag skulle svara: genom Jesus Kristus. När människan möter Jesus händer det verkligen någonting i hennes hjärta. Hans kärlek formar oss att bli mer och mer lika honom. Det finns en underbar bild för detta i Jeremias bok när Herren visar Jeremia lerdrejaren som formar leran till en skål. Så är det, enligt Herren, ocskå med Jeremia och oss. Gud formar oss med sin kärlek. Han tvingar oss inte in i ledet. Han sitter inte på en pietet. Han är ingen diktator som tittar ner på oss som vore vi små kryp. Han formar oss med Ordet som är levande och verksamt. Ordet, som först och sist är Jesus Kristus, har blivit människa och genom dopet och tron har Han också blivit levande i vårt hjärta.

I olika situationer diskuteras det här med enhet. I somliga sammanhang blir enheten nästan lagisk. Bara det finns otvetydighet blir man utmålad som heretiker. I andra sammanhang blir enheten väldigt slapphänt och med stora brister. Gud vill att vi vara eniga (jfr tex 1 Kor 1:1). Men enheten här på jorden kommmer alltid vara bristfällg och skör. När de första människorna avfall i syndafallet blev synden tydlig. Synden splittrar, synden förstör relationer och raserar enheten. Först och sist när det gäller våra relationer till Gud, men även till våra medmänniskor. Bara när vi lever nära Jesus Kristus i bön och verkligen söker att förstå kommer enhet att bli möjligt.

Ibland säger man att Guds ord är performativt. Det skapar. Det är levande. Det är ett vasst svärd som kan skära djupt in i en människas hjärta. Det är balsam som kan smörjas ut på en människas sårade och sorgsna hjärta. När Jesus ber till Fadern om att vi ska bli ett, liksom Han och Fadern är ett, kommer det att bli så. Om inte här på jorden så i vart fall i himlen. Ett underbart Bibelord som jag snubblade över för några dagar sedan vill jag avsluta med.

"Över allt detta skall ni klä er i kärleken, som binder samman till en fullkomlig enhet." (Kol 3:14)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det har gått otroligt lång tid sedan jag skrev här inne senast. Under den tiden är det mycket som har hänt i mitt liv på många olika plan. Sedan jag skrev här sist har jag genomlevt sorgen att en nära familjemedlem fått diagnosen Alzheimer, jag har h...

För en tiden gavs jag möjlighet att predika i en församling. Jag delger härmed predikan.   1”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. 2I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?...

Ja, det var verkligen mycket länge sedan jag skrev här senast. Jag vågar knappt titta efter hur länge sedan det är jag skrev här. När jag tittar efter i viss bävan ser jag det senaste inlägget gjordes den 5 november. Sedan det datumet har otroligt my...

Är det få människor som läser den här bloggen nu för tiden. Det kan jag verkligen inte klandra någon. Jag har aldrig strävat efter att göra den här bloggen till någon stor grej, utan snarare velat lätta hjärtat under stundom och skriva ut lite tankar...

Om en vecka går flytten. Inför det känner jag både vemod och förväntan. Vemod för det konkret innebär att bryta upp. Förväntan för att det ska bli så otroligt roligt att få börja studera igen. Jag har verkligen längtat efter att börja studera, förkov...