Jag är hemma igen.

Har varit på resande fot några dagar och hälsat på en släkting. För några veckor sedan skrev jag nog om honom. Han fick reda på att han hade en tumör i magen, närmare bestämt i matstrupen. Det har varit några intensiva dagar, både med glädje och sorg. Tumören är i sig godartad, vad man vet finns det inga spridningar. Men just där den sitter gör det det inte alldeles lätt. Framför sig har han en lång och plågsam tid med i alla fall 22 strålningar och rätt många cytostatika behandlingar. Det är jobbigt att se en person man ser som ett syskon drabbas av det här. Om några läser det här så får ni gärna be för honom, mig och hela släkten.

Bibeln vill att Guds folk verkligen ska vara ett. Bibeln vill att vi ska söka enhet. Men hur skapas enheten mellan oss? Jag skulle svara: genom Jesus Kristus. När människan möter Jesus händer det verkligen någonting i hennes hjärta. Hans kärlek formar oss att bli mer och mer lika honom. Det finns en underbar bild för detta i Jeremias bok när Herren visar Jeremia lerdrejaren som formar leran till en skål. Så är det, enligt Herren, ocskå med Jeremia och oss. Gud formar oss med sin kärlek. Han tvingar oss inte in i ledet. Han sitter inte på en pietet. Han är ingen diktator som tittar ner på oss som vore vi små kryp. Han formar oss med Ordet som är levande och verksamt. Ordet, som först och sist är Jesus Kristus, har blivit människa och genom dopet och tron har Han också blivit levande i vårt hjärta.

I olika situationer diskuteras det här med enhet. I somliga sammanhang blir enheten nästan lagisk. Bara det finns otvetydighet blir man utmålad som heretiker. I andra sammanhang blir enheten väldigt slapphänt och med stora brister. Gud vill att vi vara eniga (jfr tex 1 Kor 1:1). Men enheten här på jorden kommmer alltid vara bristfällg och skör. När de första människorna avfall i syndafallet blev synden tydlig. Synden splittrar, synden förstör relationer och raserar enheten. Först och sist när det gäller våra relationer till Gud, men även till våra medmänniskor. Bara när vi lever nära Jesus Kristus i bön och verkligen söker att förstå kommer enhet att bli möjligt.

Ibland säger man att Guds ord är performativt. Det skapar. Det är levande. Det är ett vasst svärd som kan skära djupt in i en människas hjärta. Det är balsam som kan smörjas ut på en människas sårade och sorgsna hjärta. När Jesus ber till Fadern om att vi ska bli ett, liksom Han och Fadern är ett, kommer det att bli så. Om inte här på jorden så i vart fall i himlen. Ett underbart Bibelord som jag snubblade över för några dagar sedan vill jag avsluta med.

"Över allt detta skall ni klä er i kärleken, som binder samman till en fullkomlig enhet." (Kol 3:14)

Miljontals människor söker sig varje söndagen, på Herrens och Uppståndelsens dag, till kyrkan för att fira gudstjänst. Miljontals människor drivs av kärleken till Jesus för att möta Honom i Ordet och sakramenten. Men miljontals andra människor söker sig inte till kyrkan. Somliga för att de inte är troende, andra för att man inte har hittat den "rätta församlingen".

Gud har gett ett frälsningsbud, ett evigt giltigt kärleksbrev till all mänsklighet. Så älskade Gud världen, skriver St Johannes, att han gav den sin ende son för att var och en som tror på Honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. Det här är Guds kärleksbrev skrivet till varje människa. Alla människor får verkligen tro på Jesus. För att en människa ska kunna förbli i nåden och ha del av Kristi liv har Gud gett oss olika gåvor. Han har gett oss sitt Ord, sina sakrament, bönen - och brödragemenskapen, det vill säga församlingen. Gud har grundat sin Kyrka på jorden, och givit löftet att dödsrikets portar aldrig ska nå henne. Alltså är det viktigt för en kristen människa att söka sig till en församling. Det är egentligen inte bara viktigt - det är en plikt för en kristen att söka sig till en församling och fira gudstjänst.

I Skapelseberättelsen kan vi se att Gud har skapat människan till man och kvinna. Vi ser äktenskapets grundtanke i detta - att en man och en kvinna ska leva tillsammans. Men Guds skapande visar också på att Gud vill att vi ska gå gemenskapens väg. Vi ska inte endast gå till himmelen som enskilda individer. Han vill att vi ska vandra tillsammans. Därför har han gett oss församlingsgemenskapen.

En vanlig bild för Kyrkan är Kroppen. I 1 Kor 12 visar St Paulus på något viktigt. Vi är, genom dopet och tron, delar av samma kropp. Vi är delar av Jesus Kristus. Gud har gett olika delar av sin Kyrka olika uppgifter. Armarna kan inte göra samma sak som benen. Ögat kan inte göra samma sak som örat. Lungan kan inte göra samma sak njurarna. Men tillsammans utgör vi en helhet. Du och jag har fått olika gåvor. Somliga har fått gåvan att tro på mirakler i de mest mörka stunderna. Somliga har fått gåvan att bota sjuka. (1 Kor 12:9-10) Några har fått gåvan att vårda andra människors själar. Andra har fått gåvan att särskilt se och förmana människor. En del har kallelsen att vara herdar, andra har någon annan viktig uppgift. (Jfr Ef 4:11) Som spridda sädeskorn är vi viktiga. Men det är först när vi kommer tillsammans som varje litet sädeskorn kan smältas samman till en brödkaka.

Paulus förmanar oss strängt:

"Var ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band: en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp, det som tillhör er kallelse, en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla." ( Ef 4:2-6)

Det är viktigt att söka sig till en församling. Och det är viktigt att våga ge sig ut och leta efter en församling. För den som söker ska finna, som Bibeln säger.