För en tid sedan diskuterade jag med en person. Personen i fråga sa i ett sammanhang att kristen tro är inte en bokreligion. Till en början tyckte jag att det lät lite konstigt. Men när jag väl funderat över det fann jag att de orden faktiskt bär på en djup sanning i trons värld. Gud, skaparen över allting, har blivit människa. Undret framför alla under har skett. Gud har blivit människa och delat vårat liv. Han skrattat som oss, gråtit som oss, kännt uppgivenhet som dig och mig. Han har dött en död som vår, fast dock mycket värre, och uppstått. Gud har inte bara lämnat till sin Kyrka en skrift på 66 eller ett 70-tal böcker som vissa kyrkor hävdar. Gud har blivit människa som oss och mött människor. I Mässan sker ett särskilt möte med Gud. Han kommer till oss i Ordets läsning, i bönen och i den heliga Evkaristin/nattvarden.

Tänk så fantastiskt! Gud är en levande Gud. Smaka på det ordet. Han är en levande verklighet. I Jesus Kristus kommer Han till oss i undret som skedde när jungfrun blev gravid. I Evkaristin kommer Han till oss: ger sig själv åt oss, låter oss äta Hans kropp och blod bli ständigt på nytt få bli omslutna och inneslutna i Hans kärlek. När vi tar emot nattvarden tar vi emot Guds kärlek på ett konkret sätt. Hans kärlek blir ett med oss.

 I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. En man trädde fram, sänd av Gud. Hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset. Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma till världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, och världen kände honom inte. Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom. Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja utan av Gud. Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning. (Joh 1:1-14)

Det finns någonting som skiljer kristen tro från de flesta andra religioner. När andra religioner talar om att människan ska klättra upp till Gud, göra sig likadan Gud, säger Kristen tro något annat. Gud har blivit människa. Gud har kommit till oss som ett litet spädbarn och fötts som Jungfruns son. Det är julens budskap. Men det är också dagens budskap. Jungfru Marie bebådelsedag är den dag då Gud blir ett litet foster i Marias mage. Den Gud som är överallt, som tronar i himmelen har blivit ett vänlöst foster i Marias mage. Jungfru Marie bebådelsedag ställer oss inför frågan vad det innebär att vara människa.

På Jesu tid fanns det en sekt som kallades för gnosticism. Det var en väldigt förandligad tro som betonade att människan skulle frigöra kunskaper i sitt inre. Gnosticimen talade om att det var något syndigt att vara människa, dvs ha en fysisk kropp. Av den anledningen uppmuntrades till extremt tung asketism och späkelse. När Johannes skriver sitt evangelium skriver han i en kontext där gnosticismen är ett faktum. När han skriver i det första kapitlet finns där en udd mot all gnostisk föreställningar att det är syndigt att vara människa. Han skriver att Ordet, dvs den Helige, Gud, blir människa. Tänk så anstötligt för gnostikerna! Att Gud blir någonting som man själv betraktar som syndigt. Det säger något viktigt om den kristna tron. Det är inget syndigt att vara människa. Det är någonting gott att vara människa. Gud har själv vandrat på jorden, i Jesus Kristus, som människa. Gud skapade människan till sin avbild. Därför har vi all anledning att vara tacksamma för att vi är människor. Frågan vi får ställa oss är vad det betyder för oss att Gud har blivit människa.

Att vara människa är inte något syndigt. Däremot finns det, sedan syndafallet, en bortvändhet från Gud hos oss människor. Vårt sinnelag och det som det innebär att vara människa har blivit grumlat. Först hos Jesus blir det grumlade helt, det skadade läkt. Ser man på kyrkoåret märker man hur allt hänger samman. Samtidigt som vi närmar oss Jerusalem i fastetiden stannar vi upp inför undret som sker när Gud blir ett foster hos Maria. Samtidigt som vi blir varse detta går blicken 9 månader fram när Jesus föds i Betlehem. Och mitt i allt detta finns faste- och påsktiden för våra ögon. Glädje och sorg, lidande och triumf hänger intimt samman.

Marie Bebådelsedag är en dag som bryter fastetiden. Det är en dag når vi får brista ut i tacksägelse till Gud och till den lilla flickan Gud valde att bli född av.

Bild från:

http://lenaz.net/pask12.htm