Den som har hängt med i kyrkliga nyheter den senaste tiden har blivit varse att en person, av domkapitlet i Lunds stift, har blivit förklarad obehörig att utöva vigningstjänsten som präst. Vederbörande är Jan-Erik Appell. Anledningen är att han sedan ett par år arbetar som kyrkoherde i en gudstjänstgemenskap/församling inom Missionsprovinsen. På Anders Brogrens hemsida finns dokumentet att läsa i sin helhet. Där finns också en särskild skrivelse som domprosten i Lunds stift med den prästerlige representanten har skrivit. Domprosten och den prästerlige representanten menar att frågan om prästers engagemang i Missionsprovinsen behöver en djupare analys, och (om jag tolkar det) hävdar att avkragning inte är det rätta. Hur ska man då tänka om det här? Självklart är det ett felaktigt agerande av domkapitlet i Lunds stift. Här blir en präst förklarad obehörig att utöva ämbetet som präst i Svenska kyrkan efter närmare 40 års trogen tjänst. För mig framstår det som en oerhörd fara när det blir såhär. Under lång tid betecknades Svenska kyrkan som en brogyggarkyrka, något vi till stor del har att tacka Nathan Söderblom för. Nu förstörs vägar till en rörelse som i grunden vill vara solidarisk med Svenska kyrkan.

Samtidigt som det på Dagens hemsida gick att läsa om att Appell blev förklarad obehörigförklarad gick det att läsa om en präst i Skara stift som i överklagarnämnden får tillbaka sitt ämbete trots att han har sextrakasserat tre kvinnor på Facebook, enda reprimanden blir en varning. Prästen ifråga har, utan tvekan, skadat det anseende man måste ha som präst. Han kommer undan med en varning medan Jan-Erik Appell blir av med behörigheten att vara präst i Svenska kyrkan. Jag ifrågasätter starkt det faktum han skulle ha skadat anseendet som präst mer än den prästen i Skara.

När jag skrev om brevet från biskopen i Göteborgs stift uttryckte jag min kritik mot Missionsprovinsen.  Det gör jag nu också. Jag anser inte att Missionsprovinsens agerande att kalla biskop Obare att viga Arne Olsson till biskop var rätt. Liksom då passar jag på att tala om att jag står långt ifrån Missionsprovinsen i somliga frågor (bland annat frågan om kvinnliga präster). Men det är inte samma sak som att jag anser att det rätt att avkraga eller förfölja präster på grund av deras engagemang i Missionsprovinsen. Tvärtom är ekumeniken oerhört viktigt, ja rent av livsviktigt för oss som kyrka. Jesus säger att vi ska vara "ett för att världen ska tro". Till Kyrkans väsen hör att söka kontakt med andra kyrkor och rörelse för nå enhet. Hur blir det då om konflikten till ett samfund som står oss så nära som Missionsprovinsen, och där flera lekmän och präster i Svenska kyrkan har ett engagemang i, tar sig uttryck i någon slags förföljelse? Bön, samtal, ödmjukhet och respekt är vägen fram.