I måndags gick jag och min mor, efter att ha ankommit till staden, till sjukhuset. Jag kan inte riktigt beskriva känslan jag upplevde när vi kom fram till sjukhuset. Rädslan för vad man skulle möta när man åkte upp i hissen till den onkologiska avdelningen. Vad trodde jag att jag skulle möta och vad mötte jag? Jag trodde jag skulle möta en ångest utanpå allt jag någonsin varit med om. Jag trodde ångesten från människors rädslor för döden skulle vara klistrade på väggen. Jag trodde att människor skulle skrika av ångest. Men det jag mötte var något annat. I stället kändes det som ett lugn på avdelningen. Ett lugn som förmedlades av personalen. Visst fanns där ångest i väggarna. Och märkligt vore det väl annars.

Min kusin var trots allt vid gott mod. Han skojade och skämtade och smågnabbades som vanligt. Men samtidigt fanns det ett vemod och en rädsla. Förmodligen känner han så mycket annat. Men han visar inte så mycket utåt. I stället säger han lugnt och sakligt hur det faktiskt är. Att endast 10% av de med den här formen av cancer lever i 5 år, och att 80% av de med den här typen av  tumörer är personer som man inte kan göra något åt. Samtidigt ger han uttryck för att han på olika sätt har goda förutsättningar att klara det här, vilket även läkarna säger. 1) han kom i rätt tidigt stadium till läkarna. 2) De flesta som drabbas av den här typen är betydligt äldre än min kusin, vilket gör att deras kondition är betydligt sämre än hans. 3) Han har den rätta inställningen. Han vill verkligen leva.

Jag känner en rädsla, ja rent av ångest stundtals inför. Men trots det vet jag på vem jag tror. Jag vet att den Gud jag tror på aldrig sviker. Jag tror och vet att Han vill och ger mig, min kusin och min släkt kraft i detta. Ibland undrar jag varför Gud låter vissa saker hända, så även i detta fallet. Men jag måste böja mig inför det faktum att lidande, sjukdom och död är konsekvenser av syndafallet och att det efter fallet hör till livets villkor. Men trots detta mitt i allt lidande finns Gud närvarande med sin tröst och omsorg. Hur skulle vi kunna uthärda annars utan denna vetskap?