Det här vet vi verkligen som kristna. Det vi sår får vi också skörda. Det vi ger, respektive vad vi inte ger, får vi igen på något sätt i livet. Kanske här och nu, kanske i evigheten. Vi vet detta. Men hur väl låter vi dessa orden träffa våra hjärtan? Hur väl låter vi oss begrunda detta?

Paulus säger:

"7 Bedra inte er själva. Gud bedrar man inte: det människan sår skall hon också skörda. 8 Den som sår i sitt kötts åker skall av köttet skörda undergång, men den som sår i Andens åker skall av Anden skörda evigt liv. 9 Låt oss inte tröttna på att göra gott. Ty när tiden är inne får vi skörda, om vi inte ger upp. 10 Låt oss därför göra gott mot alla människor medan vi har tillfälle, och framför allt mot dem som delar vår tro." (Gal 6:7-10)

Vi glömmer lätt bort det faktum att det vi sår får vi också skördar. Det gäller i båda riktningarna. När vi är vresiga, när vi är kärlekslösa, när vi syndar - detta får vi igen på något sätt. Men också det motsatta. Den kärlek vi visar här i livet får igen. När vi ser en granne som lider och försöker hjälpa, när vi ser en människa som Jesus gjorde och möter henne i all hennes förnedring med budskapet om Kristi förlåtelse och kors är det något vi får igen.

När Paulus talar om "vad vi sår får vi också  skörda" har han dessförinnan talat om att man, när man ser en broder eller syster synda, ska man tillrättavisa på ett kärleksfullt sätt, så att vi inte kommer på fall (V1). Han har talat om att vi ska bära varandras bördor, och att vi ska pröva våra egna gärningar (v2-5). I det sammanhanget ska man läsa orden om sådd och skörd. Som kristna är vi kallade till att bära varandras bördor. När jag orkar och har möjlighet får bära min broders börda. När jag inte orkar längre, får jag vila i att min broder kan bära mig.

Galaterbrevet är till sin helhet väldigt noga med att betona att en kristen är fri från den judiska lagen. Vi är inte bundna av lagen, utan kallade till en frihet - dock under ansvar. Kristus är vår rättfärdighet. Och ingenting vi kan göra öppnar vägen till relationen till Gud. Vi får bara tro. Men där tro finns måste också kärlek och goda gärningar finnas. Som Jakob skriver en - tro utan gärningar är död. Frågan vi får bära med oss är hur väl tron har fått fortplantera goda gärningar i våra liv?
 

Utan tvekan kan man säga mycket om det här. Men vi som Kyrka har väldigt ofta en oförmåga att möta människor, engagera dessa och göra dem till en vital del av Kristi Kyrka. Följderna kommer att bli att Kyrkan blir tvungen att säga upp massor med anställda och göra sig av med byggnader. Många församlingar inom Svenska kyrkan kommer dö ut på grund av det här.

Det är viktigt att en Kyrka möter människor där Jesus Kristus själv mötte människor. I samhället. Enskilt eller i grupp. Till de utstötta.

På olika sätt försöker församlingar möta människor. I en församling i Växjö stift har man börjat använda sig av vinprovning för att samla och möta människor som saknar kyrkliga förtecken. Principen är mycket god. Om människor ska kunna lockas Kyrkan och ta del av budskapet är det inte mer än rätt att vi vågar att engagera oss tillsammans med andra aktörer. När människor väl kommer till Kyrkan kan vi möta människor med frälsningensbudskapet, vetskapen om att Jesus har blivit människa för vår skull för att vi skulle få vara barn hos Gud. Men för mig blir det problematiskt när en församling anordnar träffar kopplade till alkohol. Det handlar varken om fördömande eller om moralism. Kyrkan kan aldrig förbjuda det måttliga bruket av alkohol. Det är både Bibeln (jfr tex Kol 2:16, eller Joh 2 där vi kan se att Jesus själv förvandlar vatten till vin) och Kyrkans tradition på det klara med. Däremot är någonting fritt bara så länge det egna samvetet inte dömer eller om en människa missbrukar alkohol okontrollerat (Rom 14). Ty den som äter [eller dricker] och hyser betänkligheter syndar. Jag själv kan dricka alkohol. Men att en församling anordnar vin-provar-träffar är synnerligen olämpligt. Församlingen är Kristi kropp. Församlingen är kallad att bära människor - också de människor som missbrukar. De ska vara välkommna utan att riskera att förledas till synd. Därför är det inte mer än rätt att man gör församlingen till en alkoholfri plats. Sedan är det en annan sak när det gäller nattvardsvinet. För där tror jag ändå att nattvarden inte bara är bröd och vin, utan Kristi SANNA kropp och blod som är odödlighetens läkemedel, som en kyrkofader säger.