I måndags gick jag och min mor, efter att ha ankommit till staden, till sjukhuset. Jag kan inte riktigt beskriva känslan jag upplevde när vi kom fram till sjukhuset. Rädslan för vad man skulle möta när man åkte upp i hissen till den onkologiska avdelningen. Vad trodde jag att jag skulle möta och vad mötte jag? Jag trodde jag skulle möta en ångest utanpå allt jag någonsin varit med om. Jag trodde ångesten från människors rädslor för döden skulle vara klistrade på väggen. Jag trodde att människor skulle skrika av ångest. Men det jag mötte var något annat. I stället kändes det som ett lugn på avdelningen. Ett lugn som förmedlades av personalen. Visst fanns där ångest i väggarna. Och märkligt vore det väl annars.

Min kusin var trots allt vid gott mod. Han skojade och skämtade och smågnabbades som vanligt. Men samtidigt fanns det ett vemod och en rädsla. Förmodligen känner han så mycket annat. Men han visar inte så mycket utåt. I stället säger han lugnt och sakligt hur det faktiskt är. Att endast 10% av de med den här formen av cancer lever i 5 år, och att 80% av de med den här typen av  tumörer är personer som man inte kan göra något åt. Samtidigt ger han uttryck för att han på olika sätt har goda förutsättningar att klara det här, vilket även läkarna säger. 1) han kom i rätt tidigt stadium till läkarna. 2) De flesta som drabbas av den här typen är betydligt äldre än min kusin, vilket gör att deras kondition är betydligt sämre än hans. 3) Han har den rätta inställningen. Han vill verkligen leva.

Jag känner en rädsla, ja rent av ångest stundtals inför. Men trots det vet jag på vem jag tror. Jag vet att den Gud jag tror på aldrig sviker. Jag tror och vet att Han vill och ger mig, min kusin och min släkt kraft i detta. Ibland undrar jag varför Gud låter vissa saker hända, så även i detta fallet. Men jag måste böja mig inför det faktum att lidande, sjukdom och död är konsekvenser av syndafallet och att det efter fallet hör till livets villkor. Men trots detta mitt i allt lidande finns Gud närvarande med sin tröst och omsorg. Hur skulle vi kunna uthärda annars utan denna vetskap?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det har gått otroligt lång tid sedan jag skrev här inne senast. Under den tiden är det mycket som har hänt i mitt liv på många olika plan. Sedan jag skrev här sist har jag genomlevt sorgen att en nära familjemedlem fått diagnosen Alzheimer, jag har h...

För en tiden gavs jag möjlighet att predika i en församling. Jag delger härmed predikan.   1”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. 2I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?...

Ja, det var verkligen mycket länge sedan jag skrev här senast. Jag vågar knappt titta efter hur länge sedan det är jag skrev här. När jag tittar efter i viss bävan ser jag det senaste inlägget gjordes den 5 november. Sedan det datumet har otroligt my...

Är det få människor som läser den här bloggen nu för tiden. Det kan jag verkligen inte klandra någon. Jag har aldrig strävat efter att göra den här bloggen till någon stor grej, utan snarare velat lätta hjärtat under stundom och skriva ut lite tankar...

Om en vecka går flytten. Inför det känner jag både vemod och förväntan. Vemod för det konkret innebär att bryta upp. Förväntan för att det ska bli så otroligt roligt att få börja studera igen. Jag har verkligen längtat efter att börja studera, förkov...