På söndag firar vi, i Svenska kyrkan men även i andra kyrkor, Den Gode Herdens Söndag. Fokuset ligger på Jesus Kristus som vår herde och själavårdare. Han känner sin Kyrka på samma sätt som herden känner sin fårahjord. Med trygghet, fasthet, kärlek och tålamod för Han oss i vall mot tryggheten hemma i Himmelen. Men redan här på jorden får vi en glimt av himmelen - i Ordet, i bikten, i lovsången och i den heliga Nattvarden.

Den gode herden (Ps 23)

Inom teologin finns det ett begrepp som diskuteras flitigt och intensivt. Det är Teodicéproblemet. Det består av fyra premisser:

• Gud är allgod och kärlek.
• Gud är allvetande - Han vet allt vad som händer på jorden. Allt ifrån att ett litet barn föds till världen till att varje liten fågel som faller ner död till marken. 
•  Gud är allsmäktig. Han har all makt i himmelen och på jorden. Genom sin allmakt har Han liv och död, sorg och glädje i sin hand. Gud kan bota sjuka och Han kan uppväcka döda.
• Ondskan finns i världen.

Förr eller senare ställs vi inför frågan varför det onda sker i världen. Vi ställer oss frågan varför vi ska behöva möta all världens lidande. Vi frågar oss varför det finns så mycket smärta i världen i form av krig, katastrofer, rashat och sociala orätttvisor när det finns en Gud som är allsmäktig, allvetande och allgod. En Gud som kan göra precis vad som helst, som älskar för sina stora kärleks skull och som vet varje människas lidande. Varför gör Han inget? Om vi inte ställer oss frågan möts vi ändå av frågan - "Hur kan du tro på något så barnsligt? Hur skulle det kunna finnas en Gud i allt det här lidandet?"

Det finns lite olika sätt att försöka komma till rätta med den här problematiken. Från liberalt håll tummar man på Guds allmakt. Gud är inte så allsmäktig egentligen. Gud har inte all makt i himlen. Från annat liberalt håll kan man vända det och säga att Gud inte är allvetande. Problemet med dessa förhållningssätt är att de saknar stöd i både Bibeln och Traditionen. I samtliga fornkyrkliga trosbekännelser bekänner vi att Gud är allsmäktig, och indirekt att Han är allvetande. Jesus själv säger att inte ens sparven faller ner till marken död utan att Fadern vet om det. (Matt 10:19, Luk 12:6). På samma sätt säger står det i 1 Sam 2:3: "Tala inte så högmodigt, låt inte fräcka ord komma från er mun. Ty HERREN är en Gud som vet allt, och hos honom vägs gärningarna."

Mitt svar skulle nog bara bli några pusselbitar för att förstå lidandet.

Gud är kärlek (jfr 1 Joh 4). Till det hör att Han i Skapelsen gav människan en fri vilja. Den fria viljan missbrukade människan genom att vända sig bort från Guds vilja. Detta fick sina konsekvenser. Genom olydnad kom synd in i världen - genom synden lidandet, döden och smärtan. När människan vänder sig bort från Gud öppnas en tillvaro med lidande och smärta. När vi överger Honom, som är kärleken själv, får detta konsekvenser - det utlöser starka krafter. Och det påverkar hela skapelsen. Allt blev i syndafallet deformerat, fick en annorlunda gestalt än vad det var tänkt att vara. Särskilt stort blev fallet för människan efter människan skapades till Guds avbild. Många kristna tror inte på att Skapelseberättelsen i 1 Mos är en bokstavlig redogörelse av Skapelsen. Det tror jag att vi kan tro olika om. Men oavsett vilken slutsats vi än kommer fram till huruvida om Gud skapade världen på 6 dagar, om Adam och Eva var historiska personer etc. kommer vi inte bort från att Skapelseberättelsen har något att säga om oss som människor och varför situationen ser ut som den gör. Den säger oss att människan en gång har vänt sin Gud ryggen och att konsekvenserna blev otroligt stora.

I den kristna tron är inte Gud någon som saknar förmåga att känna med oss. Gud har kommit till oss i Jesus Kristus. Han har delat vår verklighet - den djupaste och mest smärtsamma nöden. Wilfrid Stinissen skriver i "Störst av allt är kärleken" något i stil med att vi inte kan tala om en teodicéproblematik. För bilden av Gud i Bibeln blir en Gud som lider. Som med hånet och misshandeln - som med spikarna genom händer och fötter blir just en Lidande Gud.

Vägen en människa har att gå i livet är inte en väg med bara idel glädje och lycka. Det är även en väg med vassa törnen och smärtor av allehanda slag. Men den vägen vi går är inte en väg vi går ensamma. Framför oss, bakom oss och med oss vandrar Jesus. Den väg vi går har Jesus gått - och Han har berett rum åt oss i sin Fars hus. (Joh 14:2)