I en kristens liv är det ofrånkomligt att sår uppstår i livet. Ja, så är det i alla människors liv. Genom andra människors ord och handling, genom situationer i livet uppstår sår i vår själ. Sårens omfattning och djup kan variera. Vissa sår läker snabbare än andra. Andra sår är betydligt mer svårläkta. En liknelse kan vara sår på människokroppen. Många sår klarar vi av på egen hand genom att plåstra om. De där andra såren fodrar en noggrannare rengöring och omläggning. Om så inte sker är risken att infektion uppstår i såret. En infekterat sår på foten kan så småningom leda till att man tvingas amputera foten.

Jesus är den store själavårdaren. Han är vår andlige läkare som vill bota alla våra sår.Jesus är våra själars vårdare herde och vårdare. (1 Petr 2:25)  Ibland vill Han markera vårt behov av andra människor och då driva oss att söka hjälp hos andra människor. När Gud skapade människan såg Han att något saknades Adam. Han behövde en jämlike - en som kunde hjälpa honom. Jag tror att man kan tolka dessa på ett sådant sätt att vi som människor faktiskt behöver varandra. Vi behöver ibland möta en själavårdare för att samtala när själens sår värker och gör ont. Vi behöver få samtala med en själavårdare när ångesten trycker i hjärtat av olika anledningar och när vi inte så lätt kan se Jesus.

Att samtala med en själavårdare är viktigt. Samtidigt finns det ingenting som kan vara så svårt. För att samtala med en själavårdare innebär ju också en kapitulation. Det innebär ju att ge upp det höga idealet om att vi är fullkomliga. Det innebär att erkänna för sig själv att man har sår av allehanda slag i hjärtat, och det är inte lätt. Men bönen kan hjälpa oss till detta.

Gud har gjort somliga till apostlar, andra till herdar, andra till vårdare och andra till lärare. Låt oss ta till vara på det.

Idag, på Den Gode Herdens Söndag, lästets episteltexten från Petrus första brev. Denna text berörde mig djupt:

"Kristus begick inte någon synd, och svek fanns inte i hans mun. Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelser när han fick lida. Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist. Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade. Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt tillbaka till er själars herde och vårdare." (2:22-25)

Jesus är Gud. Han är den högste. Han är den genom allt har blivit, och utan Honom har inget blivit till av vad som är till. (jfr Joh 1) Men Jesus är inte bara Gud. Han är vår frälsare. Genom sin död och uppståndelse har Han befriat oss från vår skuld. Som Petrus säger: genom Hans sår har vi blivit botade.

Jesus är frälsare. Man kan också, med rätta, säga att Jesus är vår själavårdare. Han är våra själars läkare som genom sitt Ord och sina sakrament vill ge oss läkedom och tröst både nu och för evigheten. Jesus, som är vår store själavårdare vårdar oss konkret genom vårt andaktsliv, genom Mässan. När vi läser Bibeln är det Hans ord som talar till oss. Varnande, förmanande, med tröst och i allt med kärlek. Förhållandet till Gud är både att tala och att vara tyst, just precis som det är med oss människor. Det innebär både att tala till Gud i bönen - att säga hur man har det, vad man är tacksam för och vad man inte förstår. Men förhållandet till Gud är även tystnaden. Att förbli stilla. Att lyssna in vad Gud faktiskt säger. Gud talar oss i Bibeln. Men även tystnaden är viktig. För den handlar ju om att försöka tränga bort alla andra tankar och bli stilla inför Honom. Jag har kommit att uppskatta tystnaden. Nästan varje dag försöker jag ta mig tid att sätta mig i Kyrkan och bli tyst. I min församlingskyrka finns det många fina ikoner. Det är gott att låta blicken vila på ikonen och bli påmind om att liksom jag ser Jesus ser Han mig. Inte bara den stunden jag är i kyrkan, utan även när jag går ut i kyrkan. Han ser oss och känner oss som Herden känner varje litet lamm. Beredd att hjälpa och vårda oss när vi känner oss bräckliga.