Jag ska vara helt ärlig.

Allt känns inte perfekt. Den senaste tiden har jag kännt mig lite hängig och trött på grund av olika anledningar. Jag befinner mig i en situation som delas med tusentals andra unga människor. Jag står arbetslös. I över ett år har jag gått arbetslös och förgäves sökt jobb. Sedan i höstas, när jag fick beskedet att jag inte kunde bli vad jag faktiskt ville - vad jag faktiskt av hjärtat alltid har velat  bli på grund av att jag saknar arbetslivserfarenhet har allt kännts mycket tungt. Det har kännts som en otroligt negativ spiral. Jag kan inte bli vad jag vill bli för att jag saknar arbetslivserfarenhet - och jag kan inte få något arbete, för att på så sätt bli vad jag vill, på grund av att jag saknar arbetslivserfarenhet. En sådan sak tär på ens självförtroende, att gång efter annan höra/läsa de där orden: "Tyvärr har tjänsten tillsatts av annan sökande med större erfarenhet." Jag borde vara mer ödmjuk. Men ibland blir jag så trött över ordet erfarenhet. Jag förstår att det är meriterande med erfarenhet. Men hur ska man kunna få erfarenhet om man inte ges möjlighet att få något jobb?

Jag mår inte alls bra av att vara arbetslös. Jag vill ut och jobba. Eller plugga. Eller vad som helst... Bara inte gå utan arbete.

Sedan beror inte min skörhet enbart på grund av det här utan en hel del annat också. På sjukdom i familj och släkt, som jag har skrivit i tidigare inlägg.

Jag vet att saker kunde varit betydligt värre än det här. Jag lever. Min familj lever. Vi behöver inte dagligen känna rädsla för att dö, som saken kan vara i många andra situationer. Men ändå...