I Dagen finns det en artikel. Det är en intervju med prästen Per Arne Dahl i Norge. Artikelns tema är: Går det att förlåta en massmördare?

Jag kommer aldrig glömma den dagen det hände. Jag kommer aldrig glömma fredagen 23/7 och den känsla av rädsla jag kände när de berättade om massakren på Utöya, och om bomben som detonerats i Oslo vid regeringskvarteret. Det är något liknande jag kände 11 september 2001, eller 2003 när utrikesminister Anna Lind blev mördad. Det händer något när sådana här saker händer. Såväl som i det drabbade landet som i grannländer. Det händer något hos folket. Det blir aldrig mer sig likt igen. Det påverkar inte bara de 77 omkomnas anhöriga i Norge. Det påverkar landets syn på mycket. Kan något sådant verkligen hända här i vårt land? På andra ställen kan det hända - men här?! Många av oss tänkte likadant när det gällde mordet på Anna Lind. Och visst tänker vi liknande när det gäller attacken i Norge? Hur kan något sådant hända i Norden?! I vårt grandland?

När ondskan sker bland oss är det lätt att falla för många frestelse. I de små situationerna i våra liv, när vi blir mobbade eller kränkta på annat sätt är det lätt att ge igen med samma mynt. Och så kan det också bli när det gäller Anders B Breivik. Vi faller lätt för frestelsen att börja hata och förakta honom. Och därmed har ondskan fått ett allt fastare grepp om oss.

Aposteln Paulus säger: "Bekämpa det onda med det goda". På samma sätt säger Herren Jesus själv: "Älska era fiender och gör gott mot dem som hatar er." (Luk 6:27)

Jesus säger även: "Älska era fiender och be för dem som förföljer er." (Matt 5:44)

Här är mentaliteten annorlunda än hur vi ofta hanterar och agerar i situationer. Istället för att hata våra fiender är vi kallade till kärlek och att be för dem. Som kristna är vi kallade att följa vår Herre Jesus. Han älskar alla - också dem misshandlar Honom, och som senare spikar fast Honom på korset.

Vi har en kallelse som kristna nämligen att förlåta människor. Inte bara våra vänner och bekanta när dessa gör lite små saker mot oss. Vår kallelse är att älska och förlåta också dem som gör oss som mest illa. Det råder ingen tvekan om att vi som kristna är kallade också att förlåta Anders B Breivik för det han gjorde när han förstörde tillvaron för alla människor. Att förlåta handlar inte om att glömma de sår man har fått, det vill jag verkligen betona. Att förlåta innebär inte att bara låta saker vara glömda. Den mänskliga erfarenheten säger oss att det inte är så lätt att bara blunda för det smärtsamma sår vi tillfogats av. Förlåtelse handlar däremot om en vilja att lägga saker bakom sig och att mer och mer lära sig se på människor som Jesus själv ser och såg på människor. En sann förlåtelse handlar också om att erkänna för sig själv och andra att såren finns där, att smärtan är påtaglig - men att man ändå vill förlåta.

Ofta hör vi människor som säger: "Jag kan bara inte förlåta det här, det är omöjligt!" Jag personligen tro på förlåtelsen. Jag tror på möjligheten att förlåta. För vem hjälper jag genom att inte förlåta? Förlåtelse tar tid. Men jag tror på dess möjlighet.

"De höll troget fast vid... brödsbrytelsen" (Apg 2:42)

Min dröm om Kyrkan handlar om att vi som Kyrka, mer och mer, ska tränga djupare in i trons hemligheter och skatter. För att detta ska vara möjligt krävs det en medvetenhet om sakramenten. När det talas om brödsbrytelse gör jag tolkningen att detta ord, vid sidan av Eukaristin (d v s nattvarden) också handlar om dopet och bikten. Vi läser att den första kristna församlingen i Jerusalem höll fast vid brödsbrytelsen. Hur tråkigt är det då inte att vi i den största lutherska folkkyrkan, försummat och än idag försummar att fira Eukaristin.

Sakramenten är heliga handlingar instiftade av Jesus själv. I vår lutherska tradition räknar vi, i regel, med 2,5 sakrament. Dopet, nattvarden och halva bikten. Men variationer förekommer. Somliga (såsom f Gunnar Rosendahl) räknar med 7 sakrament. Och jag personligen räknar med 3 sakrament. För mig är det en självklarhet att bikten faktiskt är ett helt sakrament. Det är en handling som Jesus har instiftat med ett rikt (!) löfte om nåd.

Det kännetecknande för sakramenten är att det är handlingar där Jesus ger av sig själv. Jesus är Ordet själv som i

dopets vatten verkar omvändelse och tro, och som genom dopet föder en människa in i sin Kyrka (Joh 3:5, 1 Petr 3:21-22). I dopet är det som om Han säger till den döpte: "Du är min älskade Son/Dotter, i dig har jag min glädje" (Jfr Mark 1:11). För i dopet blir vi Guds barn - vi blir ett med Jesus, Hans bror eller syster. Och då får vi Gud till vår far.

Han ger sig själv till oss i nattvardens bröd och vin. I brödet och vinets gestalt tar vi emot Jesu Sanna Kropp och Blod. Den slutsatsen kan vi dra utifrån vad Jesus säger när han instiftar nattvarden, "Detta är min kropp... Detta är mitt blod som blir utgjutet för er till syndernas förlåtelse." (Jfr Matt 26-27, Mark 14:22f samt 1 Kor 11:23-25. Samtidigt som nattvarden är Jesu Sanna Kropp och Blod tar vi i nattvarden emot så mycket mer. Vi tar emot Hans förlåtelse, Hans kärlek - Hans upprättelse.

Det är Han, Jesus Kristus, som i kraft av sitt ord och löfte förlåter varje oss våra synder när vi biktar oss antingen i den offentliga och allmänna förlåtelsen i högmässan, eller i den enskilda bikten inför en präst. När Jesus på Påskdagens kväll kommer in till dem trots den stängda dörren ger han den stora uppgiften att förlåta synder i sitt eget namn. Han ger dem ett av de största uppdrag som finns - att förlåta och att binda i synd. Han gör det på påskdagen - den dag då han uppstod från de döda. Den dagen då segern var vunnen för tid och evighet över synd och nöd. (Joh 20:19)    Jag tror att bikten är det sakrament som är viktigast att vi låter få genomgå en renässans. En psykologisk erfarenhet är det faktum talandet, att sätta ord på saker, är viktig. I bikten få vi inför en broder (eller syster) sätta ord på våra misslyckanden. Vi ges möjlighet både att urskilja vad som är synd i vårt liv, och vad som är dåligt samvete samt att personligen när vi har blottat vårt innersta få höra Guds förlåtelse.

Dopet, bikten och nattvarden är en helhet. För att närmare kunna lära känna Jesus Kristus behöver vi dessa tre sakrament. Det finns en uppenbar fara när vår tro enbart vilar på det kognitiva planet. Jesus Kristus är en sann verklighet. Inte bara en from idé framväxt i våra tankar. Han är sann Gud och sann människa. Han har en gång i tiden blivit kött av den helige Ande och fötts av jungfru Maria. Sakramenten är en förlängning av dessa som hjälper oss att lära känna Honom. De hjälper oss att växa i tron, och de är något konkret att greppa vid när vi ängslas och anfäktas.

Min dröm om Kyrkan är att hon mer och mer lär sig att uppskatta dessa fantastiska skatter som Herren ger henne.