Genom dopet och tron finns det någonting som förenar alla kristna människor. I dopet och tron har vi som kristna blivit delaktiga av Guds Ande. Anden blir ett band som förenar alla kristna. Ibland kan det bli mer tydligt än annars. Ibland kan man, när man samtalar och möter, en broder/syster i tron verkligen känna att här har jag ett syskon. Här har jag en vän som delar min tro och kärlek till Jesus. Och det kan ske även när åsikterna är diametralt annorlunda. DEt kan jag känna såväl vad gäller Lutheraner och katoliker som pingstvänner och baptister. Trots att vi uppenbart tänker olika vad gäller somligt finns där saker som förenar oss.

Ekumenik handlar djupast sett om att människor från olika samfund möter varandra, ser varandra som syskon och tillsammans söker Jesus genom att läsa Guds Ord och tränga in i Kyrkans historia. Jag menar att i den tid vi lever i när kristen tro hotas av sekularisering måste vi som är kristna mer och mer söka oss till varandra för att få uppmuntran, bära varandras bördor och för att be.

Vi måste mer och mer sträva efter enhet. Samtidigt får vi inte glömma det som Bibeln också är väldigt tydlig med. Vi måste söka en enhet också i de frågor där vi tvistar eller tänker olika. Gud vill att vi ska vara eniga. Men jag tror inte man kan begära att den totala enheten måste finnas där från början. Om vi möter Jesus får vi lita på Hans förmåga att hela sin Kyrka, också där vi i mänskligt oförstånd har sargat henne som mest.

"Var ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band:en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp, det som tillhör er kallelse, en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla." (Ef 4)

Bibeln eller traditionen – eller båda delarna?

För de allra flesta kristna som hör till de
reformatoriska samfunden på 1500-talet ses det som en självklarhet. Bibeln
ensam ska vara den enda normen som en kristen ska ha. Men frågan är varför ska
man betrakta Bibeln som det? Finns det någon egentligen anledning till att
Bibeln allena ska betraktas som kyrkans enda grund och rättesnöre?

Under den senaste tiden har jag blivit mer och mer
tveksam till den här principen. Uppemot 35000 kyrkor och samfund finns det som
alla hävdar sig ha den enda sanna läran. På frågan om hur man motiverar detta
blir oftast svaret ”vi tror bara på Bibelns ord, vilket alla andra samfund inte
gör.” Faran med den här typen av tolkning blir subjektivismens ständiga
återvändsgränd. Dogmen Sola Scritpura, eller Skriften allena står nämligen
aldrig ensam. I sammanhanget är orden tolkning och egna preferenser otroligt
viktiga. Bibeln kan inte läsas på egen hand. Bara man läser en text gör man det
utifrån sitt eget sammanhang och sina egna erfarenheter. Sola Scriptura blir
istället läsaren allena.

När dessa ord skrivs måste vi vara på det klara med
att Bibeln verkligen är Guds ord. Bibeln har ett sanningsanspråk. Dess skrifter
är verkligen inspirerade och utandade av Gud själv (tex 2 Tim 3:16). Gud själv
talar till oss genom dessa skrifter. Han vill stärka vår tro och vi får ta emot
det som just Guds ord. Denna tillit till Bibeln tordes alla större kristna
kyrkor vara ense i. Även den Katolska kyrkan och de Ortodoxa betraktar Bibeln
som Guds ord. Endast ett fåtal liberalteologiska samfund skulle nog hävda att
Bibeln bara är människotankar. Men tron på Bibeln som Guds ord utesluter inte
tron på att Skriften och Traditionen ska läsas tillsammans. Bibeln ger oss
nödvändiga kunskaper om vår tro när det gäller vår tro på frälsaren. Dess ord
ger oss inblickar i den tidiga Kyrkans liv och verklighet, samt hur apostlarna
hanterar diverse pastorala situationer. Traditionen ger oss en inblick i hur
Kyrkan har tolkat och läst de Heliga Skrifterna.

Bibeln har ett sanningsanspråk. Men det är den inte
ensam om. De flesta religiösa skrifterna har ofta ett sanningsanspråk.
Kärnfrågan måste bli – på vilka grundval kan man betrakta just Bibelns skrifter
som sanna och äkta? St Augustinus besvarar frågan på ett enkelt sätt. Han ”tror
på evangelium bara på grund av den Katolska kyrkans auktoritet”. Man bör i
sammanhanget inte förstå begreppet Katolska kyrkan som den kyrkan som styrs av
påven, den sk romersk-katolska kyrkan. Snarare bör vi förstå uttrycket som den
evigt sanna och allmänneliga Kyrka, som av Kristus bär med sig ett löfte om att
helvetets portar inte skall få makt över henne (jfr Matt 16). Just på grund av
att Kyrkan säger att Bibeln är Guds ord och sant kan vi tro på dess makt. Ledda
av Anden har Kyrkan funnit att Bibelns Skrifter i Nya testamentet (och även Gamla
testamentet) är Herrens ord.

De flesta människor med vana för att läsa Bibeln
skulle nog påstå att varje text ska läsas under bön om Andens ledning, och att
varje text ska läsas i sitt specifika sammanhang. Poesi ska läsas som poesi,
historiska böcker ska läsas som historiska skrifter och allegoriska skrifter
ska läsas som allegoriska. Bibelverser ska undvika att ryckas från sitt
sammanhang. Samtidigt uppstår frågan om Guds ord inte också ska läsas i Kyrkans
sammanhang. Bibeln har sin grund i Kyrkan. Att rycka loss Bibeln från Kyrkans
samlade erfarenheter, från hur bröder och systrar läst och förstått det heliga
Ordet blir felaktigt.

Jag vill avsluta det här blogginlägget med ett citat
från F Gunnars bok ”Den apostoliska tron del II”:

”Man har stundom velat tillskriva Guds Ord en allenarådande makt i Kyrkan och
placerat det över Kyrkan. Kyrkan skulle vara, menade man, Ordets Kyrka, icke i
den rätta inklusiva meningen, att Irdet är en nödvändig del av Kyrkan, men så
att Ordet var den allt dominerande faktorn i Kyrkan, för vilken sakramenten,
Ämbetet och församlingen finge träda tillbaka. Man ansåg Kyrkan vila i Ordet,
under det att i verkligheten Ordet vilade i Kyrkan. Man lösgjorde Ordet från
Kyrkan och gjorde det till en självständig substans, i stället för att det är
en delsubstans i Kyrkan, och man gav därvid vem som helst rätten att
interpretera och utlägga Ordet. Dess mest fruktansvärda följder hava vi sett i
den liberalistiska bibelkritiken, en av historiens ödesdigra heresier.

Korrektivet är samma hänvisning som gavs i fråga om det första misstaget: Guds Ord är själv
heligt och måste lydas. Besinna vi detta finna vi snart, att Ordet visar oss,
att Sakramenten äro lika viktiga som Ordet och att Ämbetet intar en lika
framskjuten plats som Ordet. Ordet står icke ÖVER icke UTANFÖR Kyrkan men vilar
I Kyrkan. En viss sanning ligger i det påståendet att Kyrkan vilar i Ordet:
Nämligen så till vida, att Kyrkans väsen, hennes substans, är beskriven i
Ordet. Utan Ordets upplysning om Kyrkan skulle vi icke fullt veta vad Kyrkan är
Kyrkan vilar så till vida i Ordet, att ju mera vi framhålla Ordet, desto mera
nödgas vi betona Kyrkan, emedan Ordet vittnar om Kyrkans betydelse och höga
väsen. Säga vi, att Kyrkan vilar i Ordet, så för oss denna utsaga fram till att
giva Ordet den rätta platsen bland Kyrkans konstitutiva faktorer, ty Ordet
själv visar oss Kyrkans beståndsdelar. Och Ordet själv visar oss, tex i de
apostoliska skrifterna, att ingen utan Kyrkans uppdrag, får förkunna Ordet
privat och på egen hand.” (Sid 253-254)

Jag vet att jag har varit dålig på att uppdatera min blogg de senaste veckorna. Det beror delvis på att jag inte har mått så bra. Men nu är jag tillbaka igen. Allt är inte perfekt. Som det ofta är för oss människor.

Jag är trött.För stunden. För att ha gått arbetslös över ett helt år.

Jag är glad för att jag fått sommarjobb. Glad över att äntligen få göra nytta. Glad för att vara ett kryptolitet steg närmare det jag egentligen vill bli.

Jag är fundersam över framtiden. Fundersam över vilken väg jag ska gå. Vad som är Guds vilja med mitt liv.

Bed för mig.

I en kristens liv är det ofrånkomligt att sår uppstår i livet. Ja, så är det i alla människors liv. Genom andra människors ord och handling, genom situationer i livet uppstår sår i vår själ. Sårens omfattning och djup kan variera. Vissa sår läker snabbare än andra. Andra sår är betydligt mer svårläkta. En liknelse kan vara sår på människokroppen. Många sår klarar vi av på egen hand genom att plåstra om. De där andra såren fodrar en noggrannare rengöring och omläggning. Om så inte sker är risken att infektion uppstår i såret. En infekterat sår på foten kan så småningom leda till att man tvingas amputera foten.

Jesus är den store själavårdaren. Han är vår andlige läkare som vill bota alla våra sår.Jesus är våra själars vårdare herde och vårdare. (1 Petr 2:25)  Ibland vill Han markera vårt behov av andra människor och då driva oss att söka hjälp hos andra människor. När Gud skapade människan såg Han att något saknades Adam. Han behövde en jämlike - en som kunde hjälpa honom. Jag tror att man kan tolka dessa på ett sådant sätt att vi som människor faktiskt behöver varandra. Vi behöver ibland möta en själavårdare för att samtala när själens sår värker och gör ont. Vi behöver få samtala med en själavårdare när ångesten trycker i hjärtat av olika anledningar och när vi inte så lätt kan se Jesus.

Att samtala med en själavårdare är viktigt. Samtidigt finns det ingenting som kan vara så svårt. För att samtala med en själavårdare innebär ju också en kapitulation. Det innebär ju att ge upp det höga idealet om att vi är fullkomliga. Det innebär att erkänna för sig själv att man har sår av allehanda slag i hjärtat, och det är inte lätt. Men bönen kan hjälpa oss till detta.

Gud har gjort somliga till apostlar, andra till herdar, andra till vårdare och andra till lärare. Låt oss ta till vara på det.

Idag, på Den Gode Herdens Söndag, lästets episteltexten från Petrus första brev. Denna text berörde mig djupt:

"Kristus begick inte någon synd, och svek fanns inte i hans mun. Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelser när han fick lida. Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist. Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade. Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt tillbaka till er själars herde och vårdare." (2:22-25)

Jesus är Gud. Han är den högste. Han är den genom allt har blivit, och utan Honom har inget blivit till av vad som är till. (jfr Joh 1) Men Jesus är inte bara Gud. Han är vår frälsare. Genom sin död och uppståndelse har Han befriat oss från vår skuld. Som Petrus säger: genom Hans sår har vi blivit botade.

Jesus är frälsare. Man kan också, med rätta, säga att Jesus är vår själavårdare. Han är våra själars läkare som genom sitt Ord och sina sakrament vill ge oss läkedom och tröst både nu och för evigheten. Jesus, som är vår store själavårdare vårdar oss konkret genom vårt andaktsliv, genom Mässan. När vi läser Bibeln är det Hans ord som talar till oss. Varnande, förmanande, med tröst och i allt med kärlek. Förhållandet till Gud är både att tala och att vara tyst, just precis som det är med oss människor. Det innebär både att tala till Gud i bönen - att säga hur man har det, vad man är tacksam för och vad man inte förstår. Men förhållandet till Gud är även tystnaden. Att förbli stilla. Att lyssna in vad Gud faktiskt säger. Gud talar oss i Bibeln. Men även tystnaden är viktig. För den handlar ju om att försöka tränga bort alla andra tankar och bli stilla inför Honom. Jag har kommit att uppskatta tystnaden. Nästan varje dag försöker jag ta mig tid att sätta mig i Kyrkan och bli tyst. I min församlingskyrka finns det många fina ikoner. Det är gott att låta blicken vila på ikonen och bli påmind om att liksom jag ser Jesus ser Han mig. Inte bara den stunden jag är i kyrkan, utan även när jag går ut i kyrkan. Han ser oss och känner oss som Herden känner varje litet lamm. Beredd att hjälpa och vårda oss när vi känner oss bräckliga.

Jag brukar ofta läsa Dag Sandahls blogg. Väldigt ofta är det givande. F Dag är en kunnig teolog som bloggar utifrån ett högkyrkligt perspektiv, inte sällan med en vass ton och ofta med en humor.

Igår skrev han ett inlägg där EFS nämndes. Dag Sandahl undrade hur svenskkyrkligt EFS egentligen är. Han ger kritik för att de biskopskandidater med EFSbakgrund inte har haft någon egentlig ämbetssyn, utan hänfallit till en funktionalistisk där ämbetet bara har en funktion - där vem som helst i teorin kan inneha ämbetet och där det egentligen inte är en speciell kallelse.

I den tid som vi befinner oss i är det viktigt att inte väja för det vi tror på. Vi måste tydligt och klart tala om vad vi tror i olika frågor som har med vår tro att göra. Men vi måste också lära oss att samarbeta över gränserna. Min erfarenhet av EFS är otroligt god. Hos EFS har jag, när jag besökt dem, funnit en gedigen, nåderik och biblisk förkunnelse där Jesus har fått vara i centrum som Herre och Frälsare. Jag har funnit en underbar bönegemenskap och en härlig lovsång. Samtidigt finns det saker där jag inte håller med EFS. Ämbetet är en sådan sak. Hos EFS finns en ämbetssyn där nästan, i teorin, vem som helst kunnna göra vad som helst i gudstjänsten. Det finns säkerligen uppfattningen att en lekman skulle kunna läsa instiftelseorden och dela ut nattvarden. Det finns säkerligen somliga som anser att vem som helst kan höra bikt och tillsäga förlåtelse. Jag håller inte med om det. För mig, och vad jag har upplevt att Kyrkans Tradition pekar mot, finns det ett särskilt ämbete i församlingen som har till uppgift att ansvara för att Ordet och Sakramenten förvaltas i enlighet med Kristi instiftelse.

Även om jag inte håller med EFS om allt finns det mycket gott oss dem. Det finns ett engangemang hos EFS som jag saknar inom högkyrkligheten - ett engagemang präglat av iver att göra Jesus Kristus känd. Jag tror att lågkyrklighet och högkyrklighet kan berika varandra väldigt väl. Till att börja med är många värderingar likadana. Dit hör viljan att ta till vara på Bibeln som Guds Ord. Dit hör viljan att bejaka äktenskapet som en helig gemenskap mellan man och kvinna. Dit hör viljan att inte anpassa sig allt för mycket till samtiden så att man kompromissar med Bibeln och Traditionen. Vi högkyrkliga kan bidra med en rik syn på traditionen - på det sättet bli kontinuiteten tydlig. För det aktualiserar vad kyrkofäderna har trott och lärt, hur Kyrkan i alla tider ansett vara rätt. Vi kan bidra med synen på sakramenten - att dessa handlingar är viktiga Att dopet, nattvarden och bikten inte bara är symboler utan källor som förmedlar liv och nåd till oss. Vi högkyrkliga kan bidra med liturgin och en liturgisk medvetenhet. Lågkyrkliga kan bidra med sin lovsång. De kan bidra med en underbar bön. De kan bidra med en god missionsiver som vi så väl behöver idag.

Jag tror att det är viktigt att vi söker varandra i den tid vi lever nu.

Undertecknad har hakat på modeflugan Facebook. Nästan överallt läser man om detta. De flesta företag av allehanda slag använder sig av Facebook för att marknadsföra sig.

Utan tvekan kommer mycket gott genom Facebook. Det blir lättare att hålla kontakt med vänner. Det är lättare att hålla sig uppdaterad när det gäller nyheter. Själv har jag genom Facebook haft möjlighet att hålla kontakt med släkt och vänner som jag förmodligen aldrig skulle fortsättningsvis ha kontakt med. Gamla klasskamrater man ytligt blivit bekant med genom olika skolor. Många vänner jag lärt känna över internet har jag, genom Facebook, kommit att lära känna mer. Samtidigt finns det baksidor när det gäller Facebook. (Ja, inte kakrecept och sånt, som ni förstår.  ) Facebook blir lätt en plattform där man vräker ur sig sina känslor, vilket bland annat tar sig uttryck i smutskastning av personer. Det finns många unga människor som har fått sitt självförtroende förstört på grund av mobbning och trakasserier.

Kanske blir Facebook lätt ett substitut för människor som behöver en annan form av hjälp? Kanske söker man snarare bekräftelse på Facebook än hos en psykoterapeuten - trots att terapeuten genom samtalet kunde hjälpa vederbörande att bearbeta vissa saker i ens liv? Kanske blir Facebook lätt ett sätt att skriva av sig diverse konflikter i stället för att konfrontera människor i verkliga livet?

I tidningar och på TV blir man med jämmna mellanrum varse människor som får sparken på grund av vad de skrivit på Facebook. Kanske genom en statusuppdatering där man inte är solidarisk med sin arbetsgivare.Kanske genom en statusuppdatering där man har skrivit om hur man haft en spritfest. Det är viktigt att vi ger akt på vad vi skriver på Facebook. Särskilt om man befinner sig i ett arbete där man vårdar och tar hand om människor. Vilket förtroende ger man i en sådan situation?

Facebook har gett mig många fina tillfällen i samtal och diskussion. Det kan vara ett bra sätt att nå ut med budskapet om Jesus. Men det kan likaväl stjälpa människors förtroende för kristna om man märker att de som representerar Kyrkan, som är Kristusbärare genom dopet och tron, och kanske genom tjänsten, lever på ett sätt som inte är förenligt med kristen tro. Kanske statusuppdateringar om alkohol? Kanske om svordomar? Kanske om offentliga förolämpningar om människor?