Igår var det en prästvigningsdag i Svenska kyrkan. I de olika stiftens domkyrkor vigdes människor att tjäna Gud som präster. Tidigare idag såg jag en intervju med en som skulle prästvigas. Förutom att lyfta fram olika saker som jag för övrigt inte håller med om avslutas intervjuen med att prästkandidaten möts av frågan: Tror du på Gud? Det blir tyst i några sekunder och sedan kommer svaret: "Ofta brukar jag svara nej på den frågan. För om jag säger ja blir det en bekräftelse på din uppfattning om vem Gud är." Svaret blir en symptom på hur läget ofta är i kristenheten i Sverige idag. En ljumhet präglad av ett relativistiskt förhållningssätt. Istället för att Gud får vara den Han är - en levande objektiv verklighet - förminskas Han till en massa tyckande och tänkande. Gud är större än tyckandet och tänkandet.

Det finns en sak som jag efterlyser bland kristna - och givetvis också hos mig själv, ty jag är just en syndare - och det är den genuina Jesusfromheten. En fromhet där man både vågar säga "Jag vet på vem jag tror" och visar sin tro i konkret handling. Att vara from kan ha en negativ bismak bland somliga. Det ordet leder lätt in på det motsatta begreppet - hyckleri som ju är falsk fromhet. En fromhet kan bara uppstå i evangeliet, ty fromheten är en frukt av tron och tron kommer av evangeliet. Vi måste som kristna börja umgås mer med Gud. Det finns olika sätt att umgås med Gud. Han har i sin godhet skapat mötespunkter där vi kan umgås med Honom. Ja, enligt Johannesevangeliets första kapitel, som hör julen till, blev Gud människa och bodde bland oss och Hans härlighet blev uppenbar för oss - ett klart uttryck för Hans vilja till umgängelse med oss arma människor. Umgås med Gud kan vi göra på olika sätt. Vi kan läsa Bibeln och vi kan be till Honom. Och möta honom i församlingens gudstjänst. Gudstjänst handlar inte främst om att vi tjänar Gud, även om det dragit finns. I lovsången, i sången och i kollekten offrar vi till Gud. Vi ger av det vi fått av Gud för att Han ska låta det bli till välsignelse. I Ordet och Sakramenten ger Gud sig själv till oss. Han tjänar oss.

Alla människor behöver Jesus, och vår uppgift som kristna är att bära ut evangeliet om Honom till alla människor. Och av den anledningen blir det viktigare för oss som kristna att leva allt närmare Jesus - vi som Kyrka (och här i bemärkelsen alla kristna).  Vi behöver fler tillfällen, överlag, där människor kan finna möjlighet till bön och Bibelläsning. Då kan vi som kristna växa och de som är kallade att vara präster kan få en grundtrygghet inför att frimodigt tala om den Honom som har kallat dem och som är trofast.

I helgen var jag på antagningskonferensen. På fredagskvällen for jag iväg till en praktikantkompis och sov över där innan vi tidigt på lördagsmorgon for iväg mot plats T för antagningskonferens. Fyra olika personer, 2 ledamöter från domkapitlet, en diakon och en präst intervjuade oss och ställde väldigt djupa frågor vars syfte var att på djupet få en bild av oss. En själavårdsuppgift ingick. Därtill en gruppövning för att se hur vi fungerar i grupp.

Det kändes, på det hela taget, som att jag gav uttryck för den jag verkligen är. Idag, om jag har förstått det hela rätt, möttes antagningsgruppen igen för att enade ge sin rekommendation till biskopen om oss. I slutändan är biskopen suverän när det gäller att pröva prästkandidater. Så är vår Kyrkas ordning. Men oftast lyssnar biskopen på vilken bedömning antagningsgruppen har av oss och fattar beslut efter det.

Nästa vecka får jag reda på det. Nästa vecka får jag reda på om min väg att gå är att bli präst i Svenska kyrkan. Jag vill inte förvänta mig något. Jag försöker ställa in mig på att inte bli antagen. Vill inte bli besviken.

Den 12 januari talade jag med stiftsadjunkten. Den rädsla och nervositet jag kände inför det samtalet var stor. Men samtidigt var det ett bra samtal. Det gick bra. Han tyckte att jag hade mognat mycket.

I maj, den 25, hade jag samtalet med psykologen. Det kändes som att det också var bra. Kanske kan någon tycka att det är märkligt att en person som ska bli präst, inför antagningskonferensen, ska samtala med en psykolog. Det tror jag kan vara väldigt bra. En psykolog kan läsa av ifall det finns kriser hos den som vill bli präst som vederbörande måste ta sig ur. En psykolog kan, genom sin kunskap i psykoogi, avgöra om en människa står med båda fötterna på jorden.

Den 9 juni hade jag samtalet med stiftets biskop som jag upplevde som rätt bra. Vi samtalade en bra stund. Han var lätt att prata med och en ödmjuk attityd.

I sommar har jag haft praktik i en församling. Det var, som jag har skrivit, roligt och nyttigt. Väldigt lärorikt. Och den gick bra... Det vågar jag säga. Det omdöme jag fick av min handledare gjorde mig in i hjärtat rörd.

Om ett par veckor sker nästa prövning. Antagningskonferens... Då ska jag möta antagningsgruppen som har till uppgift att pröva de som upplever en kallelse att vara präster eller diakoner. Behöver jag säga att det är nervöst? Det känns fruktansvärt nervöst. Det enda jag kan göra är att vara den jag är. Det enda jag kan göra är att försöka visa både på mina styrkor och svagheter som människa och låta de bedöma om min väg att gå är att vara präst i denna kyrka.

Hur förbereder jag mig bäst för antagningskonferensen?

Jag tror att grunden handlar om att ägna tid åt bön och meditation. Men lika mycket åt reflektion. Det är viktigt som kristen att fråga sig vad oika saker i den kristna tron egentligen är. Hur jag på dopet? Hur ser jag på nattvarden? Hur ser jag på bikten? Nu menar jag inte ett flummigt tänkande. Det finns rätt och fel i den kristna trosläran. Men det är viktigt med vårt personliga förhållanden till olika saker.

Det är verkligen något jobbigt det här... Blir det ett nej gäller det i fem år innan jag kan söka igen. Blir det ett ja kanske det blir på livstid. Gud vare mig syndare nådig.

Under den senaste månaden har det blivit mycket samtal. Allra först i januari med stiftsadjunkten, därefter i juni med biskopen och nu massor med samtal med handledaren. Alla samtalen har haft som mål att mynna ut i Guds kallelse med mig, hur jag ska låta de nådegåvor Gud har gett mig bäst ska komma till sin rätt.

Vi gör lätt ett gigantiskt misstag när vi talar om ämbete. Vi tänker att kallelsen endast omfattar prästen och på sin höjd diakonen och biskopen. Men läser vi Bibeln finner vi snabbt att allas kallelse inte är att vara präster eller diakoner. I Bibeln finns också utrymme för det som i vår tradition kallas för det allmänna prästadömet - varje människas möjlighet, där hon befinner sig att oavsett vad hon gör till vardags vittna om Jesus Kristus me ord och handling i sitt liv.

Detta sätter in varje kristen broder eller syster i ett alldeles unikt sammanhang. Det är inte finare att vara präst än att vara busschaufför. Det är inte finare att vara präst än att vara sjuksköterska. Det är inte finare att inneha ämbetet än att vara städare. I Kristi kyrka och församling behövs vi alla med våra gåvor och förmågor.

Jag tror inte bara att det är jag, som upplever en prästkallelse, som ibland söker att hitta bortförklaringar eller undanflykter. Kanske har du, i ditt liv inför den uppgift Gud kallat dig till, försökt att hitta undanflykter för att inte gå den väg Gud vill att du ska gå? Kanske tänkte du när du kände en längtan efter att gå en viss väg oro och osäkerhet för att klara av den uppgiften och försökt hitta motiveringar till att inte göra det?

Som kristen tänker jag att vi frimodigt ska gå de vägar vi upplever oss kallade att gå. Vi ska gå den väg Gud befaller oss att vandra och försöka förverkliga den kallelse vi tror att Han har med våra liv. Men tänk om det inte är vår väg att gå? Tänk om Gud inte vill att jag ska bli just det jag känner mig kallad att vara? Ibland kan den osäkerheten sprida sig hos oss och i oss fortplantera en uppbyggande ångest. Jag tror vi ska lämmna saken i Guds händer. Är det Guds vilja att jag ska bli det jag av hjärtat längtar efter kommer Han att ge oss insikt om det. Är vägen däremot något annat kommer vi bli varse det. Ordspråket säger att där Gud stänger en dörr, där öppnar han ett fönster. Våga lita på Gud!

På söndag firar vi den sjätte söndagen efter trefaldighet. Temat är efterföljelse och evangelietexten från Lukas 9 manar verkligen till efterföljd. Läs och begrunda vers 51-62!

Jag tänkte jag skulle vilja lyfta de tre sista versen i sammanhanget: "Till en annan sade han: "Följ mig" Mannen svarade: "Herre, låt mig först gå och begrava min far". Jesus sa til honom "Låt de döda begrava sina döda, men gå du och predika Guds rike!" En annan sade: "Jag vill följa dig, Herre, men låt mig först ta farväl av min familj." Jesus svarade: "Ingen som ser sig om sedan han har satt handen till plogen passar för Guds rike.

Av mig själv har jag blivit medveten om en sak! Väldigt ofta tenderar jag att sätta upp massa undanflykter för att göra saker och ting. "Jag vet att jag måste städa min garderob, men inte just idag" eller "Jag borde hälsa på den människan - men inte just nu". Jag bygger och sätter upp de mest vältänkta undanflykterna - allt för att slippa göra det som är jobbigt och det som tar emot. Förmodligen är det väl likadant när det gäller förhållandet till Gud. Medvetet väljer jag att skjuta upp saker under vissa förevändningar. Och jag tror inte att jag är ensam. Kanske finns det saker i ditt förhållande till Gud som du måste ta tag i, även om du desperat försöker komma på undanflykter att inte göra det?

Det kan finnas anledningar till att inte ta i tu med saker. När vi närmar oss dagens evangelietext är det en särskild upptakt till Jesu egentliga uppdrag - att lida och dö för mänsklighetens skuld. I vers 51 står det: "När tiden för hans bortgång närmade sig" i Folkbibeln. I Bibel 2000 står det: "När tiden var inne för hans upptagande till himlen". Jesus visste vad han var tvungen att göra. Därför sprider han inte ut ett reklamebjudande till de båda männen som vi möter i textavsnitten med ord som: "Kom till mig så löser sig alla problem" eller "Kom till mig så slipper ni allt lidande". Jesus måste lida och dö för världens synd och skuld. Och att följa Jesus Kristus bär alltid pris med sig. Naturligtvis innebär det inte att alla människor kommer att korsfästas för Jesu skull. Inte heller innebär det att alla människor kommer lida martyrdöden. Somliga människor har lidit martyrdöden för Jesu skull. Men för oss andra innebär priset något annat. Kanske att bli mött med hånfullt förakt? Kanske att bli mobbad för sin tros skull eller få höra gliringar om att man är dum som sätter sin tro på något som man inte kan se. Det är förståeligt, och långt ifrån rätt, att männen som omnämns i dagens evangelietext väljer att skjuta upp det här med tron. "Det kommer ju alltid en tid sen när jag kan tro på Jesus - när jag blir gammal eller så." Men när Gud kallar oss till sig, när vi blir medvetna om hans kärlek till oss måste vi komma honom till mötes. Även när den vägen tycks vara den svåraste vägen av dem alla. Även när vägen är smärtsam. Alla andra vägar försvinner. Men en väg består. Vägen som heter Jesus.

Jag vet inte om det fortfarande är någon som läser min blogg. De senaste veckorna har allt varit så intensivt att jag inte haft möjlighet att skriva. Nu är praktiken över. Kan ärligt talat inte fatta vart tiden har hastat hän någonstans. I Januari såg jag fram emot det här. Och nu är det över.

Det har gått bra. Min handledare läste upp mitt omdöme och det kändes både som att det gav en beskrivning av mig samtidigt som det kändes oförklarligt... Hur skulle jag kunna vara en sådan person som hon beskriver?

Praktiken har gått bra. Har fått beröm för mycket. För mitt sätt att vara liturg (leda gudstjänster), förkunna och möta människor. I augusti stundar antagningskonferensen. Då kommer det avgöras om stiftet vill ha mig som prästkandidat nu. Man kan få tre svar, nämligen följande:

Ja - vi vill ha dig som prästkandidat. Då börjar en lång och samtidigt osäker väg. Då är det, på ett sätt, klart att stiftet vill ha en som präst. Samtidigt är vägen full av osäkerhet.

Ja - vi tror att du har en kallelse att vara präst, men vi vill att du väntar ett tag och kommer tillbaka om 2-3 år. Det här svaret får en hel del prästpraktikanter. Det kan finnas olika anledningar till detta. Antingen kanske man är omogen eller inte tillräckligt förankrat/har kännedom om Svenska kyrkan.

Nej - vi tror inte att din kallelse är att vara präst. Det här är det svåraste beskedet att få. Och om man inte är kallad kan det också, likväl, vara en lättnad. För då vet man vilken väg man inte är kallad att gå. Får man ett nej av biskop och domkapitel får man vänta 5 år innan man kan söka igen, om inte väldigt synnerliga skäl skulle föreligga... Det finns en sak som är viktig påpeka. I Svenska kyrkans andliga tradition skiljer man på den inre kallelsen och den yttre. Den inre kallelsen handlar om en människas vilja att arbeta som präst. Den yttre kallelsen är kyrkans kallelse. Att Svenska kyrkan inte finner att en person är kallad att vara präst i just Svenska kyrkan omintetgör inte möjlighet att vederbörande mycket väl kan ha en präst/pastorskallelse till någon annan kyrka.

Jag är nervös inför antagningskonferensen. Mitt omdöme var bra från min handledare. Trots det förväntar jag mig inte att bli antagen. Jag vill vara ödmjuk. Min bön är att Guds vilja ska ske.