På söndag firar vi, i Svenska kyrkan men även i andra kyrkor, Den Gode Herdens Söndag. Fokuset ligger på Jesus Kristus som vår herde och själavårdare. Han känner sin Kyrka på samma sätt som herden känner sin fårahjord. Med trygghet, fasthet, kärlek och tålamod för Han oss i vall mot tryggheten hemma i Himmelen. Men redan här på jorden får vi en glimt av himmelen - i Ordet, i bikten, i lovsången och i den heliga Nattvarden.

Den gode herden (Ps 23)

Inom teologin finns det ett begrepp som diskuteras flitigt och intensivt. Det är Teodicéproblemet. Det består av fyra premisser:

• Gud är allgod och kärlek.
• Gud är allvetande - Han vet allt vad som händer på jorden. Allt ifrån att ett litet barn föds till världen till att varje liten fågel som faller ner död till marken. 
•  Gud är allsmäktig. Han har all makt i himmelen och på jorden. Genom sin allmakt har Han liv och död, sorg och glädje i sin hand. Gud kan bota sjuka och Han kan uppväcka döda.
• Ondskan finns i världen.

Förr eller senare ställs vi inför frågan varför det onda sker i världen. Vi ställer oss frågan varför vi ska behöva möta all världens lidande. Vi frågar oss varför det finns så mycket smärta i världen i form av krig, katastrofer, rashat och sociala orätttvisor när det finns en Gud som är allsmäktig, allvetande och allgod. En Gud som kan göra precis vad som helst, som älskar för sina stora kärleks skull och som vet varje människas lidande. Varför gör Han inget? Om vi inte ställer oss frågan möts vi ändå av frågan - "Hur kan du tro på något så barnsligt? Hur skulle det kunna finnas en Gud i allt det här lidandet?"

Det finns lite olika sätt att försöka komma till rätta med den här problematiken. Från liberalt håll tummar man på Guds allmakt. Gud är inte så allsmäktig egentligen. Gud har inte all makt i himlen. Från annat liberalt håll kan man vända det och säga att Gud inte är allvetande. Problemet med dessa förhållningssätt är att de saknar stöd i både Bibeln och Traditionen. I samtliga fornkyrkliga trosbekännelser bekänner vi att Gud är allsmäktig, och indirekt att Han är allvetande. Jesus själv säger att inte ens sparven faller ner till marken död utan att Fadern vet om det. (Matt 10:19, Luk 12:6). På samma sätt säger står det i 1 Sam 2:3: "Tala inte så högmodigt, låt inte fräcka ord komma från er mun. Ty HERREN är en Gud som vet allt, och hos honom vägs gärningarna."

Mitt svar skulle nog bara bli några pusselbitar för att förstå lidandet.

Gud är kärlek (jfr 1 Joh 4). Till det hör att Han i Skapelsen gav människan en fri vilja. Den fria viljan missbrukade människan genom att vända sig bort från Guds vilja. Detta fick sina konsekvenser. Genom olydnad kom synd in i världen - genom synden lidandet, döden och smärtan. När människan vänder sig bort från Gud öppnas en tillvaro med lidande och smärta. När vi överger Honom, som är kärleken själv, får detta konsekvenser - det utlöser starka krafter. Och det påverkar hela skapelsen. Allt blev i syndafallet deformerat, fick en annorlunda gestalt än vad det var tänkt att vara. Särskilt stort blev fallet för människan efter människan skapades till Guds avbild. Många kristna tror inte på att Skapelseberättelsen i 1 Mos är en bokstavlig redogörelse av Skapelsen. Det tror jag att vi kan tro olika om. Men oavsett vilken slutsats vi än kommer fram till huruvida om Gud skapade världen på 6 dagar, om Adam och Eva var historiska personer etc. kommer vi inte bort från att Skapelseberättelsen har något att säga om oss som människor och varför situationen ser ut som den gör. Den säger oss att människan en gång har vänt sin Gud ryggen och att konsekvenserna blev otroligt stora.

I den kristna tron är inte Gud någon som saknar förmåga att känna med oss. Gud har kommit till oss i Jesus Kristus. Han har delat vår verklighet - den djupaste och mest smärtsamma nöden. Wilfrid Stinissen skriver i "Störst av allt är kärleken" något i stil med att vi inte kan tala om en teodicéproblematik. För bilden av Gud i Bibeln blir en Gud som lider. Som med hånet och misshandeln - som med spikarna genom händer och fötter blir just en Lidande Gud.

Vägen en människa har att gå i livet är inte en väg med bara idel glädje och lycka. Det är även en väg med vassa törnen och smärtor av allehanda slag. Men den vägen vi går är inte en väg vi går ensamma. Framför oss, bakom oss och med oss vandrar Jesus. Den väg vi går har Jesus gått - och Han har berett rum åt oss i sin Fars hus. (Joh 14:2)

I Dagen finns det en artikel. Det är en intervju med prästen Per Arne Dahl i Norge. Artikelns tema är: Går det att förlåta en massmördare?

Jag kommer aldrig glömma den dagen det hände. Jag kommer aldrig glömma fredagen 23/7 och den känsla av rädsla jag kände när de berättade om massakren på Utöya, och om bomben som detonerats i Oslo vid regeringskvarteret. Det är något liknande jag kände 11 september 2001, eller 2003 när utrikesminister Anna Lind blev mördad. Det händer något när sådana här saker händer. Såväl som i det drabbade landet som i grannländer. Det händer något hos folket. Det blir aldrig mer sig likt igen. Det påverkar inte bara de 77 omkomnas anhöriga i Norge. Det påverkar landets syn på mycket. Kan något sådant verkligen hända här i vårt land? På andra ställen kan det hända - men här?! Många av oss tänkte likadant när det gällde mordet på Anna Lind. Och visst tänker vi liknande när det gäller attacken i Norge? Hur kan något sådant hända i Norden?! I vårt grandland?

När ondskan sker bland oss är det lätt att falla för många frestelse. I de små situationerna i våra liv, när vi blir mobbade eller kränkta på annat sätt är det lätt att ge igen med samma mynt. Och så kan det också bli när det gäller Anders B Breivik. Vi faller lätt för frestelsen att börja hata och förakta honom. Och därmed har ondskan fått ett allt fastare grepp om oss.

Aposteln Paulus säger: "Bekämpa det onda med det goda". På samma sätt säger Herren Jesus själv: "Älska era fiender och gör gott mot dem som hatar er." (Luk 6:27)

Jesus säger även: "Älska era fiender och be för dem som förföljer er." (Matt 5:44)

Här är mentaliteten annorlunda än hur vi ofta hanterar och agerar i situationer. Istället för att hata våra fiender är vi kallade till kärlek och att be för dem. Som kristna är vi kallade att följa vår Herre Jesus. Han älskar alla - också dem misshandlar Honom, och som senare spikar fast Honom på korset.

Vi har en kallelse som kristna nämligen att förlåta människor. Inte bara våra vänner och bekanta när dessa gör lite små saker mot oss. Vår kallelse är att älska och förlåta också dem som gör oss som mest illa. Det råder ingen tvekan om att vi som kristna är kallade också att förlåta Anders B Breivik för det han gjorde när han förstörde tillvaron för alla människor. Att förlåta handlar inte om att glömma de sår man har fått, det vill jag verkligen betona. Att förlåta innebär inte att bara låta saker vara glömda. Den mänskliga erfarenheten säger oss att det inte är så lätt att bara blunda för det smärtsamma sår vi tillfogats av. Förlåtelse handlar däremot om en vilja att lägga saker bakom sig och att mer och mer lära sig se på människor som Jesus själv ser och såg på människor. En sann förlåtelse handlar också om att erkänna för sig själv och andra att såren finns där, att smärtan är påtaglig - men att man ändå vill förlåta.

Ofta hör vi människor som säger: "Jag kan bara inte förlåta det här, det är omöjligt!" Jag personligen tro på förlåtelsen. Jag tror på möjligheten att förlåta. För vem hjälper jag genom att inte förlåta? Förlåtelse tar tid. Men jag tror på dess möjlighet.

"De höll troget fast vid... brödsbrytelsen" (Apg 2:42)

Min dröm om Kyrkan handlar om att vi som Kyrka, mer och mer, ska tränga djupare in i trons hemligheter och skatter. För att detta ska vara möjligt krävs det en medvetenhet om sakramenten. När det talas om brödsbrytelse gör jag tolkningen att detta ord, vid sidan av Eukaristin (d v s nattvarden) också handlar om dopet och bikten. Vi läser att den första kristna församlingen i Jerusalem höll fast vid brödsbrytelsen. Hur tråkigt är det då inte att vi i den största lutherska folkkyrkan, försummat och än idag försummar att fira Eukaristin.

Sakramenten är heliga handlingar instiftade av Jesus själv. I vår lutherska tradition räknar vi, i regel, med 2,5 sakrament. Dopet, nattvarden och halva bikten. Men variationer förekommer. Somliga (såsom f Gunnar Rosendahl) räknar med 7 sakrament. Och jag personligen räknar med 3 sakrament. För mig är det en självklarhet att bikten faktiskt är ett helt sakrament. Det är en handling som Jesus har instiftat med ett rikt (!) löfte om nåd.

Det kännetecknande för sakramenten är att det är handlingar där Jesus ger av sig själv. Jesus är Ordet själv som i

dopets vatten verkar omvändelse och tro, och som genom dopet föder en människa in i sin Kyrka (Joh 3:5, 1 Petr 3:21-22). I dopet är det som om Han säger till den döpte: "Du är min älskade Son/Dotter, i dig har jag min glädje" (Jfr Mark 1:11). För i dopet blir vi Guds barn - vi blir ett med Jesus, Hans bror eller syster. Och då får vi Gud till vår far.

Han ger sig själv till oss i nattvardens bröd och vin. I brödet och vinets gestalt tar vi emot Jesu Sanna Kropp och Blod. Den slutsatsen kan vi dra utifrån vad Jesus säger när han instiftar nattvarden, "Detta är min kropp... Detta är mitt blod som blir utgjutet för er till syndernas förlåtelse." (Jfr Matt 26-27, Mark 14:22f samt 1 Kor 11:23-25. Samtidigt som nattvarden är Jesu Sanna Kropp och Blod tar vi i nattvarden emot så mycket mer. Vi tar emot Hans förlåtelse, Hans kärlek - Hans upprättelse.

Det är Han, Jesus Kristus, som i kraft av sitt ord och löfte förlåter varje oss våra synder när vi biktar oss antingen i den offentliga och allmänna förlåtelsen i högmässan, eller i den enskilda bikten inför en präst. När Jesus på Påskdagens kväll kommer in till dem trots den stängda dörren ger han den stora uppgiften att förlåta synder i sitt eget namn. Han ger dem ett av de största uppdrag som finns - att förlåta och att binda i synd. Han gör det på påskdagen - den dag då han uppstod från de döda. Den dagen då segern var vunnen för tid och evighet över synd och nöd. (Joh 20:19)    Jag tror att bikten är det sakrament som är viktigast att vi låter få genomgå en renässans. En psykologisk erfarenhet är det faktum talandet, att sätta ord på saker, är viktig. I bikten få vi inför en broder (eller syster) sätta ord på våra misslyckanden. Vi ges möjlighet både att urskilja vad som är synd i vårt liv, och vad som är dåligt samvete samt att personligen när vi har blottat vårt innersta få höra Guds förlåtelse.

Dopet, bikten och nattvarden är en helhet. För att närmare kunna lära känna Jesus Kristus behöver vi dessa tre sakrament. Det finns en uppenbar fara när vår tro enbart vilar på det kognitiva planet. Jesus Kristus är en sann verklighet. Inte bara en from idé framväxt i våra tankar. Han är sann Gud och sann människa. Han har en gång i tiden blivit kött av den helige Ande och fötts av jungfru Maria. Sakramenten är en förlängning av dessa som hjälper oss att lära känna Honom. De hjälper oss att växa i tron, och de är något konkret att greppa vid när vi ängslas och anfäktas.

Min dröm om Kyrkan är att hon mer och mer lär sig att uppskatta dessa fantastiska skatter som Herren ger henne.

Genom Håkan Sunnlidens blogg blev jag varse att Helle Klein sa att hon inte tror på Bibeln. Av den anledningen bestämde jag mig för att titta på playprogramet. I skrivandets stund har jag inte sett hela programet. Men det som jag först var Helle Kleins attityd att det är samma Gud i kristendom som i Islam. Siewert Öholm reagerar mot detta och säger, helt riktigt att så inte är fallet, varför han får som svar av Helle att det är det visst. Helle Kleins retorik blir att lyfta fram det faktum att gränser sprängs genom Jesus.

I en mening ligger det något i det Helle säger att gränser sprängs hos Jesus. I Kristus är gränserna mellan liv och död bortsprängda. Tid och evighet smälts samman i Honom. Samtidigt kan man inte använda det som ett argument för att man inte behöver tro på Jesus, eller att Gud är densamme i alla religioner. Det faller på logiken. Läser man de olika urkunderna i de olika religionerna blir man enkelt medveten om att det finns skillnader både i Gudsbilder och framför allt hur en människa ska nå Gud. När Kristendomens budskap är att Gud i Kristus blivit människa - lidit och dött för mänsklighetens synd och att vi genom dopet och tron äger livet är Islams uppfattning något helt annat.

Den kristna tron är att Jesus är ofrånkomlig. Om detta vittnar Guds eget Ord i Bibeln.

Jesus säger:

 "Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn. (Joh 3:16-18)

Han säger även:

"Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig." (Joh 14:6)

På samma sätt säger Paulus:

"Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren* och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst." (Rom 10:9)

Det finns bara en väg till Gud. Och det är Jesus Kristus.

Jag ska vara helt ärlig.

Allt känns inte perfekt. Den senaste tiden har jag kännt mig lite hängig och trött på grund av olika anledningar. Jag befinner mig i en situation som delas med tusentals andra unga människor. Jag står arbetslös. I över ett år har jag gått arbetslös och förgäves sökt jobb. Sedan i höstas, när jag fick beskedet att jag inte kunde bli vad jag faktiskt ville - vad jag faktiskt av hjärtat alltid har velat  bli på grund av att jag saknar arbetslivserfarenhet har allt kännts mycket tungt. Det har kännts som en otroligt negativ spiral. Jag kan inte bli vad jag vill bli för att jag saknar arbetslivserfarenhet - och jag kan inte få något arbete, för att på så sätt bli vad jag vill, på grund av att jag saknar arbetslivserfarenhet. En sådan sak tär på ens självförtroende, att gång efter annan höra/läsa de där orden: "Tyvärr har tjänsten tillsatts av annan sökande med större erfarenhet." Jag borde vara mer ödmjuk. Men ibland blir jag så trött över ordet erfarenhet. Jag förstår att det är meriterande med erfarenhet. Men hur ska man kunna få erfarenhet om man inte ges möjlighet att få något jobb?

Jag mår inte alls bra av att vara arbetslös. Jag vill ut och jobba. Eller plugga. Eller vad som helst... Bara inte gå utan arbete.

Sedan beror inte min skörhet enbart på grund av det här utan en hel del annat också. På sjukdom i familj och släkt, som jag har skrivit i tidigare inlägg.

Jag vet att saker kunde varit betydligt värre än det här. Jag lever. Min familj lever. Vi behöver inte dagligen känna rädsla för att dö, som saken kan vara i många andra situationer. Men ändå...

Glädjen är stor! Över hela världen gläds kristna, denna dag. Också i länder där vi förföljs och riskerar att dödas finns glädjen denna dag. Jesus har uppstått! I Honom finns det liv som aldrig någonsin kan släckas ut. I Jesus är gränserna mellan liv och död för evigt utplånade. Döden står där bara som en skugga av sitt forna, för den som genom dopet och tron hör samman med Honom blir den bara som en sömn.

Jesus är Uppstånden! För kvinnorna som kom till graven den där morgonen efter sabbaten för nästan 2000 år sedan fick det konsekvenser för dem - det kom att för alltid ändra deras liv. Mötet med ängeln vid graven innebar en omkastning av deras syn på liv och död. Deras liv fick en mening, mycket djupare och skönare än vad de någonsin kunnat ana. De blev varse att Jesus faktiskt hade gått före dem och banat väg för dem - att döden inte är slutet på allt. Exakt samma upplevelse kan vi få när vi nås av budskapet om Jesu uppståndelse. Att det är omvälvande. Att vårt liv här på jorden får en djup mening.

Jesus är uppstånden! I Johannes version av "Den tomma graven" sker det ett möte mellan Jesus och Maria från Magdala. Det står att Maria sitter och gråter utanför den tomma graven. Och det är inte konstigt. Av traditionen brukar man tro att Maria från Magdala var den kvinna som ertappats med äktenskapsbrott och som blev räddad av Jesus från stening. Man brukar säga att Maria var den kvinna som kallas "synderska" vilken smorde Jesu kropp med nardusbalsam. Hon hade kanske aldrig blivit bemött med kärlek, respekt och värdighet tidigare. Den ende som hade gjort det var denne Jesus från Nasaret som nu var död, och vars kropp nu var borta. Kanske kunde hon inte tro ängelns ord? Då möter Jesus henne. Då finns där plötsligt två änglar som frågar henne varför hon gråter. Marias svar blir: "De har tagit min Herre ifrån mig". Så finns Jesus där. Konkret, verklig och närvarande hos henne. Han utbrister: "Kvinna, varför gråter du?" Och så nämner Han henne vid namn. Hon blir förmodligen alldeles överväldigad av detta. Kanske försöker hon att gripa tag om Honom, men får till svar: "Rör inte vid mig. Gå bort till mina bröder och säg dem att jag far upp till min Fader, och till er Fader." Mötet mellan Jesus och Maria är ett möte med tröst och kärlek. Jesus lever. Han finns bland oss. Han tröstar oss, genom sitt tilltal i Bibeln. Mötet med Jesus är ett möte med Honom som är bokstavligt talat uppstånden. Jesus är inget spöke. Ingen demon. Lite senare i Joh 20 möter Jesus sina lärjungar. Thomas kunde inte tro på det när han hörde talas om det. Han säger att om "jag ska tro på det här vill jag känna på hans sår". När Thomas senare får göra det visar det att Jesus faktiskt är kroppsligt uppstånden från de döda. Och detta visar oss att vi en gång, både till kropp och själ, ska uppstå.

Jesus är uppstånden! I lärjungakretsen hade förmodligen alla dåligt samvete när man blev varse att Jesus var uppstånden. Endast Johannes hade funnits vid Jesu kors tillsammans med de båda kvinnorna. Den naturliga reaktionen hade varit att Jesus förkastade och vände ryggen mot alla i lärjungaskaran. Eller i varje fall Petrus. Den där Petrus som ivrade vid natten då Jesus blev förrådd. Han som sa att Han aldrig skulle vägra följa Jesus, utan följa Honom vart Han än gick. Det blev inte så. Han föll för sin egen rädsla, liksom otaliga människor gjort när han blev tillfrågad om han kände Jesus. Men Jesus förkastar inte Petrus, eller någon annan i lärjungaskaran. Som vi just såg bad han Maria skicka bud till "mina bröder" om Hans uppståndelse. Han kände deras ånger och förlät dem. Jesus älskar sina lärjungar och vill upprätta dem. Petri upprättelse blir tydlig i Joh 21. Samma upprättelse får vi som kristna ta del av i den enskilda bikten eller i bikten i Mässan.

En broder och vän i Kristus har en blogg som jag varmt och innerligt kan rekommendera: Nämligen Ord26. Han publicerar där en krönika med rubriken "Drömmen om en kyrka". I en serie tänkte jag försöka stanna upp inför det här med Drömmen om kyrkan.

Apostlarnas ord

Min dröm om kyrkan är en kyrka som just är kyrka. För att detta ska vara möjligt behövs det en grund som är stabil och säker att stå på. En Kyrka som inte vilar på en trygg grund blir en skör kyrka och dess budskap blir snart nog ett kappvändarbudskap. Kyrkans grund vilar inte på någon annan än Jesus Kristus. Det är hans Kropp vi som kristna tillsammans, i den Helige Anden, utgör. Grunden är Jesus Kristus. Men för att lära känna Jesus Kristus behöver vi veta vem Han är. Vem Jesus är kan vi inte gissa oss till. Det är för den sakens skull nödvändigt att vi hämtar vår kunskap i vem Jesus är genom Guds Ord i Bibeln, och i traditionen. Bibelns texter vittnar tydligt och klart vem Jesus är. Därför är det högst angeläget att Kyrkan får forma sig av Guds ord.

Det grekiska ordet för kyrka är "kyriake", som betyder Herren tillhörig. Enligt vad en präst sa i en föreläsning kan ordet kyriake också betyda "de som är i ring runt Kristus". Min dröm om Kyrkan är en kyrka som mer och mer kommer närmare Jesus. En Kyrka som lyssnar och tar emot Guds ord såsom det verkligen gör anspråk på. En Kyrka som inte hela tiden skiftar åsikter för att passa in i samtiden.

Kanske tänker vi lätt att Guds ord är något dött och tomt som hör en förgången tid till. Men aposteln säger istället:

" Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar." (Hebr 4:12)

Guds Ord är performativt. Det är levande och levandegörande. Det är genom Ordet, Guds tilltal, som liv en gång bröt fram. Att hålla sig till Guds Ord, både i Bibeln och Traditionen, är inte att höra samman med något dött och förgången, utan något dynamiskt och levande.