I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. En man trädde fram, sänd av Gud. Hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset. Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma till världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, och världen kände honom inte. Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom. Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja utan av Gud. Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning. (Joh 1:1-14)

Det finns någonting som skiljer kristen tro från de flesta andra religioner. När andra religioner talar om att människan ska klättra upp till Gud, göra sig likadan Gud, säger Kristen tro något annat. Gud har blivit människa. Gud har kommit till oss som ett litet spädbarn och fötts som Jungfruns son. Det är julens budskap. Men det är också dagens budskap. Jungfru Marie bebådelsedag är den dag då Gud blir ett litet foster i Marias mage. Den Gud som är överallt, som tronar i himmelen har blivit ett vänlöst foster i Marias mage. Jungfru Marie bebådelsedag ställer oss inför frågan vad det innebär att vara människa.

På Jesu tid fanns det en sekt som kallades för gnosticism. Det var en väldigt förandligad tro som betonade att människan skulle frigöra kunskaper i sitt inre. Gnosticimen talade om att det var något syndigt att vara människa, dvs ha en fysisk kropp. Av den anledningen uppmuntrades till extremt tung asketism och späkelse. När Johannes skriver sitt evangelium skriver han i en kontext där gnosticismen är ett faktum. När han skriver i det första kapitlet finns där en udd mot all gnostisk föreställningar att det är syndigt att vara människa. Han skriver att Ordet, dvs den Helige, Gud, blir människa. Tänk så anstötligt för gnostikerna! Att Gud blir någonting som man själv betraktar som syndigt. Det säger något viktigt om den kristna tron. Det är inget syndigt att vara människa. Det är någonting gott att vara människa. Gud har själv vandrat på jorden, i Jesus Kristus, som människa. Gud skapade människan till sin avbild. Därför har vi all anledning att vara tacksamma för att vi är människor. Frågan vi får ställa oss är vad det betyder för oss att Gud har blivit människa.

Att vara människa är inte något syndigt. Däremot finns det, sedan syndafallet, en bortvändhet från Gud hos oss människor. Vårt sinnelag och det som det innebär att vara människa har blivit grumlat. Först hos Jesus blir det grumlade helt, det skadade läkt. Ser man på kyrkoåret märker man hur allt hänger samman. Samtidigt som vi närmar oss Jerusalem i fastetiden stannar vi upp inför undret som sker när Gud blir ett foster hos Maria. Samtidigt som vi blir varse detta går blicken 9 månader fram när Jesus föds i Betlehem. Och mitt i allt detta finns faste- och påsktiden för våra ögon. Glädje och sorg, lidande och triumf hänger intimt samman.

Marie Bebådelsedag är en dag som bryter fastetiden. Det är en dag når vi får brista ut i tacksägelse till Gud och till den lilla flickan Gud valde att bli född av.

Bild från:

http://lenaz.net/pask12.htm

Varje söndag vill jag fira Mässa. Varje söndag vill jag komma Gud till mötes, falla på knä och bekänna min synd och skuld. Lovsjunga Honom, tillbe Honom, ta emot Hans heliga kropp och blod i nattvardens mysterium och sist få ta emot välsignelsen.

Idag firade jag Mässa i en församling som blivit sammanslagen med en annan församling. Två gånger i månaden kommer prästen dit och firar Mässa/gudstjänst. Vi var inte mågna. 4 i församlingen. 5-6 kvinnor som sjöng i kören och en god musiker. En präst som höll en berörande och nyttig predikan och som delade ut sakramentet. Vi var inte många. Men här, i denna rätt gamla kyrka, fanns Gud närvarande. Man behöver inga stora församlingar för att Gud ska vara närvarande. Man behöver inte vara en välsjungande församling för att psalmernas djupa budskap om Jesus ska landa i själens djup. Den enda som behövs i allt detta är Jesus.

Vi var ingen stor gudstjänstfirande församling. Men värmen fanns där. Och konstigt vore det väl annars när Gud finns närvarande.

Tänk vilken gåva att Gud möter oss. Trots all vår synd och skuld. Trots all vår modlöshet och uppgivenhet. Trots detta vi får vi komma till Gud som den sårade kommer till läkaren.

Tänk om fler kunde finna glädjen i Mässan.

Både en och två gånger kan den där tanken komma krypande till hjärtat. Finns det förlåtelse? Finns det försoning - också för mig? Nu har jag väl förverkat mitt barnaskap som jag fick del av i dopet?

Vi människor drabbas väldigt lätt av tvivel över vårt barnaskap hos Gud. Vi oroas när vi ser på oss själva, när vi ser att vi faller gång efter annan i synd. Den människan som drabbas av denna själens natt och tvivel behöver få höra om Guds förlåtelse och nåd. Att det finn förlåtelse hos Jesus. Att Gud, av nåd, förlåter våra synder i sin stora barmhärtighet. Johannes skriver: "Jesus Guds Sons blod, renar från allt ont."

I tvivelns stund får vi som kristna gripa tag i Sakramenten. I doplöfterna, genom vilka vi blev upptagna i Guds familjs och församlings gemenskap. I bikten, där vi konkret får sätta ord på synderna vi kämpar med och på ett personligt sätt får ta emot Guds förlåtelse och upprättelse. I den heliga Eukaristin där Kristi Sanna Kropp och Blod, livet självt, får förena sig med vår kropp och vår själ.

En annan text i Guds Ord som talar om förlåtelsen och att vi som kristna får vila hos Gud är liknelsen om den förlorade sonen, vilken är väl värd att meditera över:

"Vidare sade han: "En man hade två söner. Den yngre sade till sin
far: Far, ge mig min del av egendomen. Då delade han sin egendom mellan dem.
Kort därefter packade den yngre sonen ihop allt sitt och for långt bort till
ett främmande land. Där förde han ett utsvävande liv och slösade bort det han
ägde. Men när han hade gjort slut på allt, kom en svår hungersnöd över det landet,
och han började lida nöd. Då gick han bort och slöt sig till en av inbyggarna
där, som skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han skulle gärna ha
velat äta sig mätt på de fröskidor* som svinen åt, men ingen gav honom något. Då
kom han till besinning och sade: Hur många daglönare hos min far har inte mat i
överflöd, och här håller jag på att dö av svält. Jag vill stå upp och gå till
min far och säga till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag
är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få bli som en av dina
daglönare. Och han stod upp och gick till sin far.

Medan han ännu var långt borta, fick hans far se honom och förbarmade sig över
honom. Fadern skyndade emot honom, föll honom om halsen och kysste honom. Sonen
sade till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre
värd att kallas din son. Men fadern sade till sina tjänare: Skynda er att ta
fram den bästa dräkten och klä honom i den och sätt en ring på hans hand och
skor på hans fötter! Och hämta den gödda kalven och slakta den, och låt oss äta
och vara glada. Ty min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men
är återfunnen. Och festen började.

Men hans äldre son hade varit ute på ägorna. När han kom och närmade sig
gården, fick han höra musik och dans. Han kallade då till sig en av tjänarna
och frågade vad detta kunde betyda. Tjänaren svarade: Din bror har kommit hem,
och din far har slaktat den gödda kalven, eftersom han har fått honom
välbehållen tillbaka. Då blev han förargad och ville inte gå in. Fadern kom ut
och försökte övertala honom, men han svarade sin far: Här har jag alla dessa år
slavat under dig och aldrig överträtt ditt bud, och mig har du aldrig gett ens
en killing, så att jag kunde vara glad med mina vänner. Men när han där kommer
hem, din son som har gjort slut på vad du ägde tillsammans med horor, då har du
för hans skull slaktat den gödda kalven. Fadern sade till honom: Mitt barn, du
är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi ha fest och glädja
oss. Ty denne din bror var död men har fått liv igen, han var förlorad men är
återfunnen." (Luk 15:11-32)

Det här vet vi verkligen som kristna. Det vi sår får vi också skörda. Det vi ger, respektive vad vi inte ger, får vi igen på något sätt i livet. Kanske här och nu, kanske i evigheten. Vi vet detta. Men hur väl låter vi dessa orden träffa våra hjärtan? Hur väl låter vi oss begrunda detta?

Paulus säger:

"7 Bedra inte er själva. Gud bedrar man inte: det människan sår skall hon också skörda. 8 Den som sår i sitt kötts åker skall av köttet skörda undergång, men den som sår i Andens åker skall av Anden skörda evigt liv. 9 Låt oss inte tröttna på att göra gott. Ty när tiden är inne får vi skörda, om vi inte ger upp. 10 Låt oss därför göra gott mot alla människor medan vi har tillfälle, och framför allt mot dem som delar vår tro." (Gal 6:7-10)

Vi glömmer lätt bort det faktum att det vi sår får vi också skördar. Det gäller i båda riktningarna. När vi är vresiga, när vi är kärlekslösa, när vi syndar - detta får vi igen på något sätt. Men också det motsatta. Den kärlek vi visar här i livet får igen. När vi ser en granne som lider och försöker hjälpa, när vi ser en människa som Jesus gjorde och möter henne i all hennes förnedring med budskapet om Kristi förlåtelse och kors är det något vi får igen.

När Paulus talar om "vad vi sår får vi också  skörda" har han dessförinnan talat om att man, när man ser en broder eller syster synda, ska man tillrättavisa på ett kärleksfullt sätt, så att vi inte kommer på fall (V1). Han har talat om att vi ska bära varandras bördor, och att vi ska pröva våra egna gärningar (v2-5). I det sammanhanget ska man läsa orden om sådd och skörd. Som kristna är vi kallade till att bära varandras bördor. När jag orkar och har möjlighet får bära min broders börda. När jag inte orkar längre, får jag vila i att min broder kan bära mig.

Galaterbrevet är till sin helhet väldigt noga med att betona att en kristen är fri från den judiska lagen. Vi är inte bundna av lagen, utan kallade till en frihet - dock under ansvar. Kristus är vår rättfärdighet. Och ingenting vi kan göra öppnar vägen till relationen till Gud. Vi får bara tro. Men där tro finns måste också kärlek och goda gärningar finnas. Som Jakob skriver en - tro utan gärningar är död. Frågan vi får bära med oss är hur väl tron har fått fortplantera goda gärningar i våra liv?
 

Utan tvekan kan man säga mycket om det här. Men vi som Kyrka har väldigt ofta en oförmåga att möta människor, engagera dessa och göra dem till en vital del av Kristi Kyrka. Följderna kommer att bli att Kyrkan blir tvungen att säga upp massor med anställda och göra sig av med byggnader. Många församlingar inom Svenska kyrkan kommer dö ut på grund av det här.

Det är viktigt att en Kyrka möter människor där Jesus Kristus själv mötte människor. I samhället. Enskilt eller i grupp. Till de utstötta.

På olika sätt försöker församlingar möta människor. I en församling i Växjö stift har man börjat använda sig av vinprovning för att samla och möta människor som saknar kyrkliga förtecken. Principen är mycket god. Om människor ska kunna lockas Kyrkan och ta del av budskapet är det inte mer än rätt att vi vågar att engagera oss tillsammans med andra aktörer. När människor väl kommer till Kyrkan kan vi möta människor med frälsningensbudskapet, vetskapen om att Jesus har blivit människa för vår skull för att vi skulle få vara barn hos Gud. Men för mig blir det problematiskt när en församling anordnar träffar kopplade till alkohol. Det handlar varken om fördömande eller om moralism. Kyrkan kan aldrig förbjuda det måttliga bruket av alkohol. Det är både Bibeln (jfr tex Kol 2:16, eller Joh 2 där vi kan se att Jesus själv förvandlar vatten till vin) och Kyrkans tradition på det klara med. Däremot är någonting fritt bara så länge det egna samvetet inte dömer eller om en människa missbrukar alkohol okontrollerat (Rom 14). Ty den som äter [eller dricker] och hyser betänkligheter syndar. Jag själv kan dricka alkohol. Men att en församling anordnar vin-provar-träffar är synnerligen olämpligt. Församlingen är Kristi kropp. Församlingen är kallad att bära människor - också de människor som missbrukar. De ska vara välkommna utan att riskera att förledas till synd. Därför är det inte mer än rätt att man gör församlingen till en alkoholfri plats. Sedan är det en annan sak när det gäller nattvardsvinet. För där tror jag ändå att nattvarden inte bara är bröd och vin, utan Kristi SANNA kropp och blod som är odödlighetens läkemedel, som en kyrkofader säger.

Ibland känner man sig bara down. Lite nedstämd och lite modfälld. Då är den här sången underbar och lyssna på. Varje ord är sant och gott.

Idag var jag på en anställningsintervju i Stad NN. Det kändes som en, på det hela taget, bra intervju. Personen som intervjuade berättade om verksamheten och förklarade lite om kommunens grundläggare värderingar. Efter det ställde personen lite frågor om mig som person. Det är svårt att beskriva sig själv. Men jag gjorde så gott jag kunde. Om det är Guds vilja att jag ska få anställningen till Sommaren får jag det. Annars litar jag på att han styr allt till det bästa.

Den senaste tiden har en gammal diskussion förts upp till ljuset igen. Frågan rör ensamstående kvinnors rätt till insemination. Sedan många år har kvinnor begett sig utomlands för detta. Förra veckan blev det känt att allianspartierna, med undantag av KD, säger ja till detta, vilket ju innebär en slopning av den gamla lagen som förbjuder detta. Argumenten för detta är inte sakliga och genomtänkta. De är snarare av typen "Visst kan man vara bra föräldrar även om man är ensamstående!" Eller: "Det är fel att förbjuda människor som längtar efter att bli föräldrar."

Givetvis är det ingenting som säger att ensamstående mammor skulle vara dåliga föräldrar. Kanske är det, i någon mån, så att det finns de ensamstående föräldrar som är betydligt bättre än somliga av de föräldrar som lever tillsammans. Men jag tror i grund och botten att det finns komplementering när det gäller man och kvinna i föräldraskapet. En far kan ge sitt barn något som en mor inte kan ge sitt barn, och en mor kan ge sitt barn något som en far aldrig kan ge.

Gud har skapat alla människor till sina avbilder. I de flesta människors hjärtan har Han lagt en längtan att bli förälder. Men lika sant det är att Gud har gjort det, lika sant är det faktum att det finns män och kvinnor som mot sin vilja inte kan bli föräldrar. Guds vägar är outgrundliga. Gud agerar inte enligt mänskliga lagar. Han agerar enligt vad som är sin goda vilja.

I diskussionen om ensamståendes möjlighet till insemination tangerar viktiga frågor. Först och sist är frågan om människosynen. Är det verkligen en självklar rättighet att få barn? Är det en rättighet att kräva att få barn? Jag kan inte på de två frågorna säga ja. Att leva i kallelsen och gåvan som förälder, att få barn är ingalunda en mänsklig rättighet. När samtiden ofta säger att det är en självklar rättighet ger Bibeln och Kyrkans tradition vid handen att så är det inte. Många är de män och kvinnor som inte har blivit kallade att leva som föräldrar, men likväl till andra mycket viktiga uppgifter som att på ett särskilt sätt ägna sig åt bön, själavård och andligt föräldraskap.

Frågan om insemination är en oerhört känslig fråga. En hel del barn har kommit till på det här sättet och sannolikheten är stor att vi någon gång kommer i kontakt med barn eller mammor som har koppling till det här. Det viktiga i det läget är att möta dessa människor i stor kärlek och ödmjukhet.

Göran Hägglund skriver en artikel om det här i Svenska dagbladet:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/alla-barn-ska-ha-ratt-till-en-pappa_6886387.svd

Thomas Idegran skriver följande, mycket tankeväckande och bra artikel i ämnet:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/barn-ar-ingen-rattighet_6897871.svd