Skolinspektionen har undersökt hur gymnasieelever upplever religionskunskap. I 28 kommunala skolor och 19 friskolor har man frågat elever. Bedömningen är, enligt Elisabeth Porath Sjöö (projektledare), att lärare på det sköter sig till det bättre när det gäller religionskunskap. På Dagens hemsida kan man läsa:

"Eleverna vid de granskade skolorna fick svara på 18 frågor, bland annat om "Religionslektionernas innehåll är relevant för mig och mitt liv", om "Alla elever möts med respekt av läraren när de uttrycker sina åsikter" samt om de "upplever att religionslektionerna behandlar religioner objektivt". På den sistnämnda frågan svarade 13 procent "Vet ej" och i en kommentar till rapporten skriver Skolinspektionen att många elever valde det svarsalternativet eftersom de inte vet vad ordet objektiv betyder."

Utifrån detta tänker jag såhär. Jag tycker det är lite anmärkningsvärt att det finns elever som har gått gymnasiet och inte känner till vad ordet objektiv faktiskt innebär. I synnerhet när, som Dagens reporter säger till Porath Sjöö, påpekar att ett av kursmålet de fakto handlar om källkritik och förmåga att vara kritisk mot samhällsfrågor. Det borde verkligen ligga i skolans intresse att förespråka allsidighet och objektivitet och förklara vad det innebär.

Det kritiska tänkandet är otroligt viktigt. Vi måste sträva efter klarsynt och att ifrågasätta. I synnerhet gäller det som kristen. När jag gick i skolan har ljusa minnen. Jag upplevde att lärare bjöd in till det kritiska tänkandet. Religionslektioner var inte präglade av vad läraren tycker utan av allsidighet och objektivitet. Så minns jag att det var i stort sett i alla kurser. Men jag vet att många kristna tonåringar har haft det svårt eftersom både man har haft lärare och elever emot sig.

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=304553

Ordet frälsning har sin grund från den tid då man hade slavar. Då hade slavarna en boja för att markera att de inte var fria. När de blev fria slog man sönder bojan. Detta kallades för frihalsning - bojan var runt halsen.

Påskens budskap pekar på frälsningens verklighet. Igår följde vi Frälsaren ända fram till Korset. Vi kunde läsa om hur Han bar korset själv till Golgata, hur Han hånades och skymfades - hur han korsfästes. När Jesus dör där på korset dör också våra synder. På korset är våra olika synder fastspikade, en gång för alla. När Jesus, i sin sista stund, utropar "Det är fullbordat" är det verkligen fullbordat. Aposteln säger:

"Han har förlåtit oss alla överträdelser och strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss. Det har han tagit bort genom att spika fast det på korset." (Kol 2:13b-14)

Syndens makt är sönderslagen genom Korset

Långfredagens budskap, som jag sa igår, är både sorgesamt och glatt. Det är glatt för att det visar oss att bojan av förnedring, synd och skuld en gång för alla är sönderslagen. Jesus har gått före oss och berett rum för oss. Vilka saker i ditt liv finns det som du ångrar och plågas av? (Svara inte mig i en kommentar, men svara dig själv på den frågan.) Vilka saker finns det i ditt liv som är tungt och som du mår dåligt över? Allt detta är något som Jesus har burit på korset. Som du får tro på, och i ditt hjärta bevara. Det är värt att ta till sig vad profeten säger om Herrens lidande tjänare (dvs Jesus):

"Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade." (Jes 53:4-5)

I natt firas påsknattsmässor på olika håll, inte bara i vårt land, utan i hela världen. I dessa brukar man, av gammal fornkyrklig tradition, förrätta dop. I den tidiga kyrkan döptes man oftas på påsknatten för att markera närheten mellan dopet och påsken. Den som är döpts har blivit delaktig både i Kristi död och uppståndelse. Dopet är ett sätt att räcka friheten från syndens boja till oss. St Paulus skriver:

"Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet." (Rom 6:4)

"I honom blev också ni omskurna, inte med människohand, utan med Kristi omskärelse, då ni avkläddes er syndiga natur och begravdes med honom genom dopet. I dopet blev ni också uppväckta med honom genom tron på Guds kraft, han som har uppväckt honom från de döda." (Kol 2:12

Vi befinner oss nu på Långfredagen. Sorgens, lidandets och smärtans dag. Den dag då Herren blir gisslad av piskan, då han spikas fast på korset av spikar och en krona av törne sätts på Hans huvud. Och till slut skjuter man en lans i sidan på Honom.

Korsfästelsen var det mest smärtsamma sättet att bli korsfäst. Man kanske kan tro att man dör på korset av blodbrist, att man förblöder. Istället kvävs man till döds eftersom diafragman och lungorna avstannar.

Korsfästelsen var det mest smärtsamma sättet att dö på. Många människor dräptes genom detta hemska sätt att dö på. Och så dör Jesus. Han som är Sann Gud och Sann Människa. Han som är det Ord genom vilket allt finns till, Han som är den högste väljer att lida döden på korset. I Getsemane blir vi varse hur svårt det kändes för Honom. Han visste vad Han var tvungen att göra, och Han visste att Han var tvungen att göra det. Ty det var detta som han hade kommit till världen för. Han hade blivit människa för att försona en mänsklighet som vänt ryggen, för att frälsa det som var försonat. Det står att Han, när Han bad i Getsemane, svettades blod. Sådan ångest kände Jesus inför detta. Men Han gjorde det. Han lydde fram till det yttersta - till döden på korset.

Vi vet att långfredagen inte är slutet påsken. Vi vet att uppståndelsen kommer på den tredje dagen, att Jesus segrar över döden. Trots det behöver vi finnas i långfredagen. Vi behöver stanna upp, om en bara en dag på kyrkoåret, och påminna oss om Jesu lidandes djup.

Långfredagen är en allvarlig och sorgsam dag. Men på samma sätt är långfredagen också något annat. Det är verkligen glädjens och kärlekens dag. Låter det märkligt? Självklart är det märkligt. Men när Jesus dör på korset öppnar detta vägen till gemenskapen med Gud. Genom Jesu Kristi död på korset finns där en förlåtelse för våra synder. Därför finns det en glädje också i långfredagen.

När Jesus hänger på korset finns där två rövare på varsitt kors. Den ene hånar Jesus. Den andre säger: "Vi får vårt straff, men han är oskyldig. Jesus, tänk på mig när du kommer till din faders rike". Till denne man som levt i bortvändhet från Gud, som bara har en kort tid kvar av sitt liv, som känner ångest och oro för vad han har gjort, som inte på något sätt är förtjänt av Gud kärlek säger Jesus: "Sannerligen i afton ska du vara med mig i Paradiset". Tänk så underbart! Tänk så fantastiskt! Guds kärlek sträcker sig ut till alla människor. Var och en får verkligen komma till Jesus oavsett vad som ligger bakom i livet. Om det så än är i ens sista stund i livet man blir varse Guds oändliga kärlek får man komma till Gud och tro på Honom.

Den som läser Dagen på webben kan konstatera att det råder ett "kyrkobråk" mellan domprosten i Visby Mats Hermansson och komministern på Öland, Dag Sandahl. På sin blogg har Dag Sandahl, enligt Gotlands tidning, uppmuntrat att polisanmäla Mats Hermansson. Detta på grundval av att domprosten använt en kyrkoantikvarisk ersättning på ett felaktigt sätt och ljugit om det. Dag Sandahl försäkrar att han inte har något personligt mot Hermansson. Och av den anledningen anmäler han inte själv detta.

Mats Hermanssons bemöter detta på följande sätt:

"Det är inte så att Dag Sandahl har en speciell förkärlek för kyrkoantikvariska medel; han är arg på mig! Jag står för en annan syn på kyrkan, en öppen folkkyrka, mindre präststyrd och mer en lekmannakyrka, mer demokratisk."

Min kommentar: Utan tvekan är det inte bra när kristna trossyskon grälar öppet. Vi ska vara ett för att världen ska tro, säger Frälsaren själv i sitt avskedstal. Men det får givetvis inte ta sig uttryck i att orätt råder. Gud är kärlek. Och kärleken gläds med sanningen, men finner sig inte i orätten, som aposteln skriver. Därför är det viktigt när man misstänker orättfärdigheter att detta tas upp till ytan.

Mats Hermanssons bemötande tycker jag är intressant. Han säger att Sandahl inte har något intresse av kyrkoantikvariska medel utan att allt bara är en kampanj. Är det verkligen att tänka och tala väl om sina trossyskon och tyda allt till det bättre? Mats Hermansson säger även att han själv står för en annan kyrkosyn - öppen, mindre präststyrd och mer lekmannakyrka med demokrati. Man behöver nog på allvar fundera över vad Hermanssons kyrka är för något. På samma sätt behöver man också fundera över hur kyrkan egentligen ska vara.

För mig är det en omöjlighet att tänka att Kyrkan ska vara demokratiskt styrd. Kyrkan har en Herre som har grundat henne. Det är mot Herren själv som lojaliteten ska finnas. Det är till Honom som vi varje söndag ber "Ske din vilja såsom i himmelen, så ock på jorden" eller som i den nya versionen: "Låt din vilja ske på jorden, som i himmelen." Kyrkan kan alltså inte vara demokratisk. Det är Jesus ensam som måste vara Kyrkans ledare och som styr henne, liksom en kapten styr skeppet. Som kristna har vi en viktig och stor uppgift att be för Kyrkan. Att dagligen be att Guds vilja ska ske med Kyrkan - inte vår.

Vad är en människa att du ser henne, en människoson att du tar dig an honom?

Psalmisten skriver så i Ps 8. Hela psalmen är präglad av tacksamhet inför Skapelsen. Den är präglad av en ödmjukhet inför Skaparen.

Vad är en människa att du ser henne? De orden får vi forma till en fråga. Vad är en människa? Vilket värde har människan i dina ögon, och i Guds ögon? I Guds ögon är alla människor värdefulla. Varje människa är skapad till att vara Guds egen avbild - skapad till att älska och återspegla den kärlek som Gud älskar oss med. Profeten Jesaja skriver:

"Eftersom du är dyrbar i mina ögon, högt aktad och älskad av mig, ger jag människor i ditt ställe, folk i stället för ditt liv" (43:4)

Och det faktum att människan är skapad till Gud förbjuder att döda människor:

"Den som utgjuter människoblod, hans blod skall utgjutas av människor, ty Gud har gjort människan till sin avbild." (1 Mos 9:6)

För en vecka firade Kyrkan undrens under - det faktum att Gud själv har blivit människa för vår skull och delat vårat liv. Som jag skrev i bloggen då ger det perspektiv på att vara människa. Det är något gott att vara människa, ty Gud själv är i Kristus människa.

Gud har skapat varje människa. Samtidigt har något hänt i relationen mellan människa och Gud. Människan vände i Skapelsen Gud ryggen och det fick konsekvenser. Synden kom in i världen på grund av detta. Det innebär att den naturliga relationen till Gud har deformerats och blivit vad det inte var tänkt att vara. Det är en viktig aspekt att bära med sig när man talar om människosyn. Men det innebär inte att vi ska ha en låg syn på människan. Sina gåvor och sin kallelse kan inte Gud ångra, står det Skrivet. Gud älskar människan och ser på henne med djup kärlek som något värdefullt. Så är också vi kallade att tänka och se på varandra.

Den senaste tiden har frågan om människans värdighet och okränkbarhet ifrågasatts på olika sätt. Förespråkare finns som vill effektivare kunna komma fram till om ett barn med Down-syndrom eller någon annan utvecklingsstörning. Människans värde är beroende på om vi har handikapp eller inte. Har vi inte något handikapp kan vi älskas och mötas av kärlek och förväntan. Har man något handikapp får man ett sämre värde. Ja, faktum är att några italienska etiker till och med vill öppna upp för att abortera efter födseln då man hävdar att ett barns kognitiva funktioner inte är tillräckligt utvecklade för att kunna bestämma sin existens.

Det finns många faktorer i vår tid som hotar det mänskliga värdet. Men vi är inte helt utlämnade. Du och jag har möjligheten att påverka på olika sätt. Vi har möjligheten att påverka människor med det främsta vapnet av alla - nämligen. Vi har möjligheten att be Gud om att allt fler inser vilket högt värde varje människa har - född som ofödd, med Down-syndrom som utan.

Jonas Helgessons krönika kan jag med värme rekommendera att läsa:

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=301576

Den som har hängt med i kyrkliga nyheter den senaste tiden har blivit varse att en person, av domkapitlet i Lunds stift, har blivit förklarad obehörig att utöva vigningstjänsten som präst. Vederbörande är Jan-Erik Appell. Anledningen är att han sedan ett par år arbetar som kyrkoherde i en gudstjänstgemenskap/församling inom Missionsprovinsen. På Anders Brogrens hemsida finns dokumentet att läsa i sin helhet. Där finns också en särskild skrivelse som domprosten i Lunds stift med den prästerlige representanten har skrivit. Domprosten och den prästerlige representanten menar att frågan om prästers engagemang i Missionsprovinsen behöver en djupare analys, och (om jag tolkar det) hävdar att avkragning inte är det rätta. Hur ska man då tänka om det här? Självklart är det ett felaktigt agerande av domkapitlet i Lunds stift. Här blir en präst förklarad obehörig att utöva ämbetet som präst i Svenska kyrkan efter närmare 40 års trogen tjänst. För mig framstår det som en oerhörd fara när det blir såhär. Under lång tid betecknades Svenska kyrkan som en brogyggarkyrka, något vi till stor del har att tacka Nathan Söderblom för. Nu förstörs vägar till en rörelse som i grunden vill vara solidarisk med Svenska kyrkan.

Samtidigt som det på Dagens hemsida gick att läsa om att Appell blev förklarad obehörigförklarad gick det att läsa om en präst i Skara stift som i överklagarnämnden får tillbaka sitt ämbete trots att han har sextrakasserat tre kvinnor på Facebook, enda reprimanden blir en varning. Prästen ifråga har, utan tvekan, skadat det anseende man måste ha som präst. Han kommer undan med en varning medan Jan-Erik Appell blir av med behörigheten att vara präst i Svenska kyrkan. Jag ifrågasätter starkt det faktum han skulle ha skadat anseendet som präst mer än den prästen i Skara.

När jag skrev om brevet från biskopen i Göteborgs stift uttryckte jag min kritik mot Missionsprovinsen.  Det gör jag nu också. Jag anser inte att Missionsprovinsens agerande att kalla biskop Obare att viga Arne Olsson till biskop var rätt. Liksom då passar jag på att tala om att jag står långt ifrån Missionsprovinsen i somliga frågor (bland annat frågan om kvinnliga präster). Men det är inte samma sak som att jag anser att det rätt att avkraga eller förfölja präster på grund av deras engagemang i Missionsprovinsen. Tvärtom är ekumeniken oerhört viktigt, ja rent av livsviktigt för oss som kyrka. Jesus säger att vi ska vara "ett för att världen ska tro". Till Kyrkans väsen hör att söka kontakt med andra kyrkor och rörelse för nå enhet. Hur blir det då om konflikten till ett samfund som står oss så nära som Missionsprovinsen, och där flera lekmän och präster i Svenska kyrkan har ett engagemang i, tar sig uttryck i någon slags förföljelse? Bön, samtal, ödmjukhet och respekt är vägen fram.

För en tid sedan diskuterade jag med en person. Personen i fråga sa i ett sammanhang att kristen tro är inte en bokreligion. Till en början tyckte jag att det lät lite konstigt. Men när jag väl funderat över det fann jag att de orden faktiskt bär på en djup sanning i trons värld. Gud, skaparen över allting, har blivit människa. Undret framför alla under har skett. Gud har blivit människa och delat vårat liv. Han skrattat som oss, gråtit som oss, kännt uppgivenhet som dig och mig. Han har dött en död som vår, fast dock mycket värre, och uppstått. Gud har inte bara lämnat till sin Kyrka en skrift på 66 eller ett 70-tal böcker som vissa kyrkor hävdar. Gud har blivit människa som oss och mött människor. I Mässan sker ett särskilt möte med Gud. Han kommer till oss i Ordets läsning, i bönen och i den heliga Evkaristin/nattvarden.

Tänk så fantastiskt! Gud är en levande Gud. Smaka på det ordet. Han är en levande verklighet. I Jesus Kristus kommer Han till oss i undret som skedde när jungfrun blev gravid. I Evkaristin kommer Han till oss: ger sig själv åt oss, låter oss äta Hans kropp och blod bli ständigt på nytt få bli omslutna och inneslutna i Hans kärlek. När vi tar emot nattvarden tar vi emot Guds kärlek på ett konkret sätt. Hans kärlek blir ett med oss.