I måndags gick jag och min mor, efter att ha ankommit till staden, till sjukhuset. Jag kan inte riktigt beskriva känslan jag upplevde när vi kom fram till sjukhuset. Rädslan för vad man skulle möta när man åkte upp i hissen till den onkologiska avdelningen. Vad trodde jag att jag skulle möta och vad mötte jag? Jag trodde jag skulle möta en ångest utanpå allt jag någonsin varit med om. Jag trodde ångesten från människors rädslor för döden skulle vara klistrade på väggen. Jag trodde att människor skulle skrika av ångest. Men det jag mötte var något annat. I stället kändes det som ett lugn på avdelningen. Ett lugn som förmedlades av personalen. Visst fanns där ångest i väggarna. Och märkligt vore det väl annars.

Min kusin var trots allt vid gott mod. Han skojade och skämtade och smågnabbades som vanligt. Men samtidigt fanns det ett vemod och en rädsla. Förmodligen känner han så mycket annat. Men han visar inte så mycket utåt. I stället säger han lugnt och sakligt hur det faktiskt är. Att endast 10% av de med den här formen av cancer lever i 5 år, och att 80% av de med den här typen av  tumörer är personer som man inte kan göra något åt. Samtidigt ger han uttryck för att han på olika sätt har goda förutsättningar att klara det här, vilket även läkarna säger. 1) han kom i rätt tidigt stadium till läkarna. 2) De flesta som drabbas av den här typen är betydligt äldre än min kusin, vilket gör att deras kondition är betydligt sämre än hans. 3) Han har den rätta inställningen. Han vill verkligen leva.

Jag känner en rädsla, ja rent av ångest stundtals inför. Men trots det vet jag på vem jag tror. Jag vet att den Gud jag tror på aldrig sviker. Jag tror och vet att Han vill och ger mig, min kusin och min släkt kraft i detta. Ibland undrar jag varför Gud låter vissa saker hända, så även i detta fallet. Men jag måste böja mig inför det faktum att lidande, sjukdom och död är konsekvenser av syndafallet och att det efter fallet hör till livets villkor. Men trots detta mitt i allt lidande finns Gud närvarande med sin tröst och omsorg. Hur skulle vi kunna uthärda annars utan denna vetskap?

Jag är hemma igen.

Har varit på resande fot några dagar och hälsat på en släkting. För några veckor sedan skrev jag nog om honom. Han fick reda på att han hade en tumör i magen, närmare bestämt i matstrupen. Det har varit några intensiva dagar, både med glädje och sorg. Tumören är i sig godartad, vad man vet finns det inga spridningar. Men just där den sitter gör det det inte alldeles lätt. Framför sig har han en lång och plågsam tid med i alla fall 22 strålningar och rätt många cytostatika behandlingar. Det är jobbigt att se en person man ser som ett syskon drabbas av det här. Om några läser det här så får ni gärna be för honom, mig och hela släkten.

Bibeln vill att Guds folk verkligen ska vara ett. Bibeln vill att vi ska söka enhet. Men hur skapas enheten mellan oss? Jag skulle svara: genom Jesus Kristus. När människan möter Jesus händer det verkligen någonting i hennes hjärta. Hans kärlek formar oss att bli mer och mer lika honom. Det finns en underbar bild för detta i Jeremias bok när Herren visar Jeremia lerdrejaren som formar leran till en skål. Så är det, enligt Herren, ocskå med Jeremia och oss. Gud formar oss med sin kärlek. Han tvingar oss inte in i ledet. Han sitter inte på en pietet. Han är ingen diktator som tittar ner på oss som vore vi små kryp. Han formar oss med Ordet som är levande och verksamt. Ordet, som först och sist är Jesus Kristus, har blivit människa och genom dopet och tron har Han också blivit levande i vårt hjärta.

I olika situationer diskuteras det här med enhet. I somliga sammanhang blir enheten nästan lagisk. Bara det finns otvetydighet blir man utmålad som heretiker. I andra sammanhang blir enheten väldigt slapphänt och med stora brister. Gud vill att vi vara eniga (jfr tex 1 Kor 1:1). Men enheten här på jorden kommmer alltid vara bristfällg och skör. När de första människorna avfall i syndafallet blev synden tydlig. Synden splittrar, synden förstör relationer och raserar enheten. Först och sist när det gäller våra relationer till Gud, men även till våra medmänniskor. Bara när vi lever nära Jesus Kristus i bön och verkligen söker att förstå kommer enhet att bli möjligt.

Ibland säger man att Guds ord är performativt. Det skapar. Det är levande. Det är ett vasst svärd som kan skära djupt in i en människas hjärta. Det är balsam som kan smörjas ut på en människas sårade och sorgsna hjärta. När Jesus ber till Fadern om att vi ska bli ett, liksom Han och Fadern är ett, kommer det att bli så. Om inte här på jorden så i vart fall i himlen. Ett underbart Bibelord som jag snubblade över för några dagar sedan vill jag avsluta med.

"Över allt detta skall ni klä er i kärleken, som binder samman till en fullkomlig enhet." (Kol 3:14)

Miljontals människor söker sig varje söndagen, på Herrens och Uppståndelsens dag, till kyrkan för att fira gudstjänst. Miljontals människor drivs av kärleken till Jesus för att möta Honom i Ordet och sakramenten. Men miljontals andra människor söker sig inte till kyrkan. Somliga för att de inte är troende, andra för att man inte har hittat den "rätta församlingen".

Gud har gett ett frälsningsbud, ett evigt giltigt kärleksbrev till all mänsklighet. Så älskade Gud världen, skriver St Johannes, att han gav den sin ende son för att var och en som tror på Honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. Det här är Guds kärleksbrev skrivet till varje människa. Alla människor får verkligen tro på Jesus. För att en människa ska kunna förbli i nåden och ha del av Kristi liv har Gud gett oss olika gåvor. Han har gett oss sitt Ord, sina sakrament, bönen - och brödragemenskapen, det vill säga församlingen. Gud har grundat sin Kyrka på jorden, och givit löftet att dödsrikets portar aldrig ska nå henne. Alltså är det viktigt för en kristen människa att söka sig till en församling. Det är egentligen inte bara viktigt - det är en plikt för en kristen att söka sig till en församling och fira gudstjänst.

I Skapelseberättelsen kan vi se att Gud har skapat människan till man och kvinna. Vi ser äktenskapets grundtanke i detta - att en man och en kvinna ska leva tillsammans. Men Guds skapande visar också på att Gud vill att vi ska gå gemenskapens väg. Vi ska inte endast gå till himmelen som enskilda individer. Han vill att vi ska vandra tillsammans. Därför har han gett oss församlingsgemenskapen.

En vanlig bild för Kyrkan är Kroppen. I 1 Kor 12 visar St Paulus på något viktigt. Vi är, genom dopet och tron, delar av samma kropp. Vi är delar av Jesus Kristus. Gud har gett olika delar av sin Kyrka olika uppgifter. Armarna kan inte göra samma sak som benen. Ögat kan inte göra samma sak som örat. Lungan kan inte göra samma sak njurarna. Men tillsammans utgör vi en helhet. Du och jag har fått olika gåvor. Somliga har fått gåvan att tro på mirakler i de mest mörka stunderna. Somliga har fått gåvan att bota sjuka. (1 Kor 12:9-10) Några har fått gåvan att vårda andra människors själar. Andra har fått gåvan att särskilt se och förmana människor. En del har kallelsen att vara herdar, andra har någon annan viktig uppgift. (Jfr Ef 4:11) Som spridda sädeskorn är vi viktiga. Men det är först när vi kommer tillsammans som varje litet sädeskorn kan smältas samman till en brödkaka.

Paulus förmanar oss strängt:

"Var ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band: en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp, det som tillhör er kallelse, en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla." ( Ef 4:2-6)

Det är viktigt att söka sig till en församling. Och det är viktigt att våga ge sig ut och leta efter en församling. För den som söker ska finna, som Bibeln säger.

Det var ett tag sedan jag skrev i bloggen. Har kännt mig lite trött och inte riktigt haft inspirationen att skriva. Men nu behöver jag nästan skriva av mig lite.

Av en tillfällighet kom jag in på Anders Brogrens hemsida och fann det här dokumentet. Det är ett brev från domkapitlet och biskopen i Göteborgs stift som skriver att man som präst är skyldig att underordna sig kyrkoordningen i Svenska kyrkan. Utifrån det förs fram att man som präst kan kallas att förkunna och förvalta sakrament i de kyrkor som Svenska kyrkan har ett särskilt samarbete med. Dit nämns Svenska Missionskyrkan, Metodistkyrkan och andra kyrkor i Lutherska världsförbundet. Senare i brevet ges ett förbud till präster i Svenska kyrkan i Göteborgs stift att leda gudstjänster i andra kyrkor som vi inte står i kyrkogemenskap med, där nämns Missionsprovinsen. Detta kallas för löftesbrott av biskopen, och han fortsätter: "Löftesbrottet kan bedömas vara av så allvarlig art att enda alternativet är att förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst."

Det här är mycket tragiskt för det blottlägger en stor svaghet i Svenska Kyrkans system. Nämligen oförmågan att respektera människor som inte delar den officiella Kyrkans värderingar. Grundfrågan gäller egentligen inte om Missionsprovinsen agerat rätt eller fel när man kallade biskop Obare att viga Arne Olsson till biskop. Frågan ligger på ett djupare plan hur man ska se på de bröder och systrar som tolkar Guds Ord annorlunda. Domkapitlets uppfattning blir tydlig. Dessa benämns som illojala mot Kyrkans ordning. Istället för försöka lösa den här konflikten  på ett konstruktivt sätt försöker man lösa den genom att attackera de präster i Svenska kyrkan som har engagerat sig i Missionsprovinsen.

Det är ändå intressant. För inte så länge sedan var fallet Ulla Karlsson uppe. Hon blev inte förklarad obehörig att utöva vigningstjänsten. Detta trots att hon förnekade något av det allra viktigaste i kristen tro - människans synd och Kristi försoningsverk på korset. För ett par år sedan engagerade sig biskop Bengt Wadensjö i Nacka kyrka i att ha en dag med nyandliga övningar. Man hade bjudit in lite olika representanter till kyrkan för att låta människor pröva på nyandligheten. Hösten innan vigdes en Eva Brunne till biskop trots att hon inte tror på jungfrufödseln. Det hävdade förövrigt den förre ärkebiskopen också, dvs att det är fel. Hur väl efterlever dessa personer Kyrkans lag och ordning? Varför har ingen av dessa blivit förklarade obehöriga att utöva vigningstjänsten trots att deras förnekanden på väsentliga punkter är betydligt värre och allvarligare än de fåtal präster som säger ja till att predika och förvalta sakrament i Missionsprovinsen?  Och och man problematiserar - vilken ekumenisk framtid har en kyrka som förbjuder sina präster från att predika i andra kyrkor? För frågan berör ju, officiellt, inte bara Missionsprovinsen utan andra kyrkor och samfund som vi inte står i Kyrkogemenskap med.

Jag är ingen anhängare av Missionsprovinsen. Jag hävdar och tror att Gud kallar kvinnor att vara präster och måste säga att det finns flera saker i Missionsprovinsen som jag ställer mig kritisk till. Men frågan är om jag inte ställer mig mer kritisk mot en kyrka som tenderar att bli inskränkt och som förbjuder präster att delta i andra kyrkors gudstjänster i form av förkunnelse.

Här kan dokumentet läsas i sin helhet:

http://www.brogren.nu/domkapitlet_gbg.htm

Det var ett tag sedan jag skrev i bloggen. Har kännt mig lite trött och inte riktigt haft inspirationen att skriva. Men nu behöver jag nästan skriva av mig lite.

Av en tillfällighet kom jag in på Anders Brogrens hemsida och fann det här dokumentet. Det är ett brev från domkapitlet och biskopen i Göteborgs stift som skriver att man som präst är skyldig att underordna sig kyrkoordningen i Svenska kyrkan. Utifrån det förs fram att man som präst kan kallas att förkunna och förvalta sakrament i de kyrkor som Svenska kyrkan har ett särskilt samarbete med. Dit nämns Svenska Missionskyrkan, Metodistkyrkan och andra kyrkor i Lutherska världsförbundet. Senare i brevet ges ett förbud till präster i Svenska kyrkan i Göteborgs stift att leda gudstjänster i andra kyrkor som vi inte står i kyrkogemenskap med, där nämns Missionsprovinsen. Detta kallas för löftesbrott av biskopen, och han fortsätter: "Löftesbrottet kan bedömas vara av så allvarlig art att enda alternativet är att förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst."

Det här är mycket tragiskt för det blottlägger en stor svaghet i Svenska Kyrkans system. Nämligen oförmågan att respektera människor som inte delar den officiella Kyrkans värderingar. Grundfrågan gäller egentligen inte om Missionsprovinsen agerat rätt eller fel när man kallade biskop Obare att viga Arne Olsson till biskop. Frågan ligger på ett djupare plan hur man ska se på de bröder och systrar som tolkar Guds Ord annorlunda. Domkapitlets uppfattning blir tydlig. Dessa benämns som illojala mot Kyrkans ordning. Istället för försöka lösa den här konflikten  på ett konstruktivt sätt försöker man lösa den genom att attackera de präster i Svenska kyrkan som har engagerat sig i Missionsprovinsen.

Det är ändå intressant. För inte så länge sedan var fallet Ulla Karlsson uppe. Hon blev inte förklarad obehörig att utöva vigningstjänsten. Detta trots att hon förnekade något av det allra viktigaste i kristen tro - människans synd och Kristi försoningsverk på korset. För ett par år sedan engagerade sig biskop Bengt Wadensjö i Nacka kyrka i att ha en dag med nyandliga övningar. Man hade bjudit in lite olika representanter till kyrkan för att låta människor pröva på nyandligheten. Hösten innan vigdes en Eva Brunne till biskop trots att hon inte tror på jungfrufödseln. Det hävdade förövrigt den förre ärkebiskopen också, dvs att det är fel. Hur väl efterlever dessa personer Kyrkans lag och ordning? Varför har ingen av dessa blivit förklarade obehöriga att utöva vigningstjänsten trots att deras förnekanden på väsentliga punkter är betydligt värre och allvarligare än de fåtal präster som säger ja till att predika och förvalta sakrament i Missionsprovinsen?  Och och man problematiserar - vilken ekumenisk framtid har en kyrka som förbjuder sina präster från att predika i andra kyrkor? För frågan berör ju, officiellt, inte bara Missionsprovinsen utan andra kyrkor och samfund som vi inte står i Kyrkogemenskap med.

Jag är ingen anhängare av Missionsprovinsen. Jag hävdar och tror att Gud kallar kvinnor att vara präster och måste säga att det finns flera saker i Missionsprovinsen som jag ställer mig kritisk till. Men frågan är om jag inte ställer mig mer kritisk mot en kyrka som tenderar att bli inskränkt och som förbjuder präster att delta i andra kyrkors gudstjänster i form av förkunnelse.

Här kan dokumentet läsas i sin helhet:

http://www.brogren.nu/domkapitlet_gbg.htm

Ja... För ett par veckor sedan skrev jag att jag var förkyld. Den rann ut ur sanden, varför jag - glad i hågen - trodde att jag skulle klara mig ifrån det. Men så blev det inte. Igår kväll kom den krypande tillbaka. Och idag sitter jag här, nästan utan röst. Inte febrig än, men med viss huvudvärk och trötthet. Hoppas innerligt att det inte blir mer än såhär. Men förmodligen blir det bara värre.

Det har gått ett par veckor sedan jag skrev här. Har haft fullt upp och inte riktigt tagit mig tid att skriva. Vi har alltså lite tråkigheter i släkten. Förra veckan upptäckte min kusin att han har en cancertumör i magen. Ska påpeka att det är en godartad tumör. Men ändå har det varit lite jobbigt, och jag har inte haft riktigt orken/viljan att skriva. I övrigt går allt sin gilla gång. Jag söker jobb - utan föga resultat dock. Eventuellt ska jag resa till frankrike om någon månad.