Lova HERREN, min själ, och glöm inte alla hans välgärningar, 
han som förlåter dig alla dina synder
och botar alla dina sjukdomar, 
han som återlöser ditt liv från förgängelsen
och kröner dig med nåd och barmhärtighet, 
han som mättar ditt begär med sitt goda,
så att du blir ung på nytt som en örn. (Ps 103:2ff)

För mig har psaltaren kommit att bli allt viktigare. Här möts människors upplevelse av förtvivlan med innerlig glädje. Här möts människors klagan med innerlig känsla av trygghet. Och hela tiden är det Guds Ord som talar till oss. Det är ord vi får läsa och som vi får göra till våra egna. Guds Ord formar oss i psaltarens.

Gud är god. I Honom har vi en tillflykt och en säkerhet. Vad som än händer här i vårt liv är han med oss med sitt Ord och sin Ande. Och en sak Gud ibland ger oss är syndakännedom. När vi ibland ser Guds vilja kan vi känna oss oroliga. Vi ser hur sträng Gud är. Och visst är Han sträng? Men Gud är också kärlek - kärlek i dess renaste form.

Att bli medveten om synden i våra liv - allt det där som skiljer oss från Gud och som hindrar oss från att leva helt och fullt som han vill är något vi inte gärna vill veta om. Tvärtom talar vi lätt om kärlek och godhet och glömmer bort/vil inte se på det här med synden. Personligen tror jag inte att det är den väg vi som kristna och som kyrka ska gå. Tvärtom måste vi våga sätta ord på synden - tala om det. För hur ska vi kunna förstå Guds godhet och kärlek om vi inte vågar se på våra synder? Först när vi vågar tala om detta blir ju Hans kärlek större för oss.

Syndanöd betraktas i vår tid som något högst negativt och farligt. Jag tror, med en rätt undervisning, inte att det är farligt. Syndanöden påtalar allvaret för en människa. Att synden är något skadligt och något som vi ska akta oss för. Något somär människors erfarenheter är att synden kan skada relationer - båda till Gud och till medmänniskan. Om jag medvetet lever som Gud inte vill kan detta utlopp i en felaktig Gudsbild. Om jag lever i kärlekslöshet mot mina medmänniskor och lever på ett själviskt sätt skadas just mina relationer till dessa.

Hur ska vi göra när vi grips av syndanöd? Hur ska göra när den där rösten viskar oss i örat att vi inte är älskade av Gud och att han inte älskar oss? Vi ska vända oss till Kristus. Vi ska gå säga till honom om allt som tynger våra hjärtan. Vi ska lyssna på Guds Ords löften om förlåtelsen och vi ska vända oss till en god själavårdare. Väldigt ofta går vi an mot syndanöden på ett felaktigt sätt. Vi förtränger dem och låtsas som om det regnar. Men bara i Jesus kan vårt hjärta få frid.