Vi lever i en värld som är brusten och sårad. Vi lever i en värld där synden ständigt finns i våra liv. De tankarna vi tänker, de där orden vi säger på ett kärlekslöst sätt och de där handlingarna som egentligen inte bygger upp någon människa utan bara sårar.

Det hade varit fantastiskt om vi hade kunnat plocka bort syndabegreppet från mänskligheten. Om vi snarare som Kyrka hade kunnat fokusera på andra saker så hade vi kanske kunnat växa och människor hade tyckt om oss bättre.

Må vara. Många människor där ute vill inget hellre än att talet om synden ska upphöra. Kanske skulle fler komma till kyrkan?

Kyrkans väg kan aldrig vara att upphöra tala om synden. Hela vårt budskap är att förkunna evangeliet till omvändelse för alla människor på ett konsekvent sätt. Ett evangelium där man inte talar och sätter ord på synden är ett platt budskap. Det är ett budskap utan kraft. Ty då infinner sig frågan - varför skulle Jesus behövt dö på ett kors om där inte fanns ett avstånd mellan oss och Gud, ett avstånd som Gud i sin helighet och i sin kärlek, genom Kristi offer på korset överbryggar? Och vad finns det för tröst i Korsets budskap om vi inte vågar tala om synden?

Jag har blivit mer och mer övertygad om att synden är något vi verkligen måste ta strid och kämpa mot. Synden är destruktiv och skadar relationen till Gud och våra medmänniskor. Men naturligtvis måste också undervisning finnas om vad synd faktiskt är. Ordet undervisning är ibland lite tabubelagt i vissa sammanhang. Trots det behöver vi undervisa och undervisas i Guds kärlek till oss. Och som en av delarna måste vi tangera vad synden är. Det finns allt för många människor i vår värld som bär på en felaktig skuldkänsla. För dessa kan en god undervisning leda till ett lugnare samvete.

Vi tror lätt att synd endast handlar om sexuella synder. Liksom allt annat kan sexualiteten brukas på ett felaktigt sätt. Men det är ju inte i första hand det Bibelordet talar om när det när det gäller synd. Tvärtom kan man säga att synd är allt i mitt liv som jag inte gör av kärlek. Begär, hat, likgiltighet för medmänniskan samt ett destruktivt levnadssätt kan på goda grunder betraktas som synd.

Ibland när synden tynger ner än kan det verkligen kännas som psalmisten beskriver:

"Så länge jag teg förtvinade mina ben vid min ständiga klagan. Dag och natt var din hand tung över mig, min livskraft försvann som av sommarhetta." (Ps 32:3-4)

Att då få bekänna och lägga fram till Gud det som har gått fel och där vi har brustit är fantastiskt. Psalmisten fortsätter:

"Då uppenbarade jag min synd för dig, jag dolde inte min missgärning. Jag sade: ”Jag vill bekänna mina överträdelser för HERREN.” Då förlät du mig min syndaskuld." (v. 5)