Många av inläggen här på bloggen har förmodligen rubriken "tankar". Och den här bloggens primära uppgift är att ventilera lite tankar, dela med mig av erfarenheter och funderingar rörande tron och livet.

Jag har mycket att ta ställning till den kommande tiden. Hur jag ska göra med resten av mitt liv, vad som är Guds vilja med mitt liv och hur jag ska göra projekt T som jag fortfarande väljer att tala tyst om. Nu vet jag inte hur många jag känner som läser den här bloggen. Men till sommaren ska jag pröva en sak. Jag ge mig ut på praktik. Unde fyra veckors tid, i en av stiftets församling, tillsammans med tre andra personer ska jag praktisera. Till det hör att predika, leda gudstjänster, andakter etc. Hur praktiken kommer bli vet jag inte. Om jag ska upp i antagningskonferense i höst vet jag inte. Om jag kommer uppleva någon sorts bekräftelse har jag ingen aning om. Gud vare tack. Saken vilar inte i mina händer. Är jag kallad att vara präst så är det inte i mina händer det vilar. Det är Gud som kallar. Det är Gud som, i Kristus, har grundat sin heliga Kyrka. Och är det Hans vilja att jag ska bli präst kommer jag att bli det.

Jag känner en bävan. En obeskrivlig bävan inför att en gång stå i en predikstol och hålla predikan. Jag känner en bävan inför att leda församlingens gudstjänst. Men jag känner också, vid tanken på detta, en innerlig och varm glädje. Jag vill det verkligen. Jag vill faktiskt predika. Under flera års tid har jag velat detta, och vid förekommande tillfällen när jag har lett andakter har det känns rätt.

Men som sagt... Hur det går med allt vilar inte i mina händer. Gud vare tack och lov.

Många av inläggen här på bloggen har förmodligen rubriken "tankar". Och den här bloggens primära uppgift är att ventilera lite tankar, dela med mig av erfarenheter och funderingar rörande tron och livet.

Jag har mycket att ta ställning till den kommande tiden. Hur jag ska göra med resten av mitt liv, vad som är Guds vilja med mitt liv och hur jag ska göra projekt T som jag fortfarande väljer att tala tyst om. Nu vet jag inte hur många jag känner som läser den här bloggen. Men till sommaren ska jag pröva en sak. Jag ge mig ut på praktik. Unde fyra veckors tid, i en av stiftets församling, tillsammans med tre andra personer ska jag praktisera. Till det hör att predika, leda gudstjänster, andakter etc. Hur praktiken kommer bli vet jag inte. Om jag ska upp i antagningskonferense i höst vet jag inte. Om jag kommer uppleva någon sorts bekräftelse har jag ingen aning om. Gud vare tack. Saken vilar inte i mina händer. Är jag kallad att vara präst så är det inte i mina händer det vilar. Det är Gud som kallar. Det är Gud som, i Kristus, har grundat sin heliga Kyrka. Och är det Hans vilja att jag ska bli präst kommer jag att bli det.

Jag känner en bävan. En obeskrivlig bävan inför att en gång stå i en predikstol och hålla predikan. Jag känner en bävan inför att leda församlingens gudstjänst. Men jag känner också, vid tanken på detta, en innerlig och varm glädje. Jag vill det verkligen. Jag vill faktiskt predika. Under flera års tid har jag velat detta, och vid förekommande tillfällen när jag har lett andakter har det känns rätt.

Men som sagt... Hur det går med allt vilar inte i mina händer. Gud vare tack och lov.

Jag tror inte att jag är en bitter människa. Det tror, och hoppas jag inte. Däremot tänker jag att vi människor alla, i större eller mindre grad, tenderar att vara bittra. Händelser i livet som blev fel, smärtsamma saker man utsatts för av andra eller livshändelser i stort som man plågas av.

Någonstans på nätet definieras bitterhet som: "Arg och besviken för att något inte blev som man hoppades". Det stämmer nog mycket väl in på det ovannämnda.

Bitterhet kan vara något tudelat. Stundtals kan det nästan kännas lite skönt att vara bitter, att tillåta sig att grämas över saker och ting. Att älta. Men samtidigt är bitterheten ett gift som förs in i oss genom en injektion. För om det finns något skönt med bitterhet, bara någon liten sak, finns där hundrafalt som är smärtsamt. Bitterhet gör det svårt att leva i nuet. Bitterhet gör det svårt att upprätthålla relationer till andra människor. Bitterhet gör våra hjärtan hårda. Bitterhet kan hindra oss från att låta andra människor se Guds kärlek.

Det är oerhört farligt att bli bitter. Hur många är inte de människor som har förtvinat både fysiskt och psykiskt genom sin bitterhet? Därför är det viktigt att ta sig ur bitterheten när man har fallit i den. Det finns en vän som vill hjälpa oss ut ur det. Det är Jesus Kristus. Liksom Han en gång upprättade kvinnan vid Sykars brunn, vill han upprätta och förlåta dig. Varken jag eller någon annan människa ser den situation du befinner dig i. Vi kan ana. Vi kan gissa. Men endast Gud, som känner allt i oss och omsluter med kärlek, förstår allt. (Ps 139).

Kanske kan man likna bitterhet vid sårvård? Att bitterhet är lika skadligt som ett sår man inte har gjort rent och förbundit? Gör man inte ett större sår rent kan det lätt mynna ut i en obehaglig infektion. Gör man inte rent hjärtats sår med förlåtelsen och kärleken kan också det mynna ut i en infektion.

Gud uppmanar oss, genom aposteln Paulus:

"Lägg bort all bitterhet, häftighet och vrede, allt skrikande och smädande och all annan ondska." (Ef 4:31)

Och han fortsätter:

"Var i stället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, liksom Gud i Kristus har förlåtit er." (Ef 4:32)