Ibland har man lite bloggtorka. Har under en tid upplevt att jag inte har haft något särskilt att skriva, men nu är jag tillbaka igen. Upptäckte att jag fått två kommentarer, vilket jag är oerhört glad över. Det är alltid skönt med kommentarer - både med positiv och negativ kritik.

Voltaire sa vid något tillfälle "Jag förkastar dina åsikter, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga dem." Visst är det upplysningspräglat? Ja, det tycker jag. Men trots det uttrycker det ett bra förhållningssätt när det gäller samtalet. Man kan förkasta åsikter, väldigt ofta med rätta. Men trots måste också de mest felaktiga tankarna få yttras, sättas ord på.

Oavsett var vi befinner oss finns de där människorna som vi stör oss på och vars uppfattningar vi inte delar. Men om det är något Guds Ord är tydligt över är att vi ska bemöta alla lika och att vi ska möta människor med samma kärlek som vår Herre har mött människor med. För mig blir ett sådant förhållningssätt att lyssna människor och att inte tysta ner människor. Det är att respektera. Om vi kväver de åsikterna vi förkastar  med tystnad eller genom att förkasta människor läggs en grogrund för sekterism och förtryck. Bara genom att våga dessa saker komma upp till ytan i ett sakligt samtal kan dessa saker hanteras på ett bra sätt.

Varför skriver jag det här? Min erfarenhet när jag diskuterar och samtalar med människor vars åsikter jag inte delar är att jag allt för lätt rymms upp av högmod och väldigt ofta av en lust att tysta de andra. Och den taktiken är inte det bästa sättet att gå in i närkamp med problemet.

Respekt handlar om att våga stå för det man anser vara rätt. Ibland kanske det betraktas som motsatsen till det - att man ska vara så messig som bara möjlig och inte säga varken det ena eller det andra. Men respekt handlar också om att lyssna på meningsmotståndarna och att försöka förstå varför de tänker som de gör.