Ordet eskipism betyder verklighetsflykt. Väldigt ofta beskrivs den kristna tron som en enda verklighetsflykt, som ett sätt att fly undan det farliga och smärtsamma.

För mig är det struntprat. Den kristna tron är på intet sätt en verklighetsflykt. Den vägen som Herren Jesus själv gick är en väg varje människa är kallad till. Och den vägen är sannerligen inte alls en rosenskimrande och lätt att gå - vägen är i stället smärtsam och svår. Fylld av farligheter. Vägen som Jesus gick var svår. Han blev ensam och övergiven av sina närmsta vänner. Han blev slagen, hånad och dödad. Den vägen en kristen går av kärlek till sin Herre är också den smärtsam. Har man lärt känna Guds kärlek är den som en brinnande eld i hjärtat som manar oss att söka Hans vilja. Det innebär allt för ofta en tillvaro av hån och oförstående människor. Många är de unga kristna som väljer bort Jesus av rädsla för att inte bli accepterad av människor. Vägen med Jesus innebär inte alltid en stark och självsäker tro. Tvärtom ställs det massor av frågor från andra, men också i oss själva om saker vi inte kan förstå.

Den kristna tron, sådan vi lär känna den i Bibeln, kan inte kallas för en flykt från verkligheten. Den väjer varken för svåra omständigheter. Tvärtom tvingar den oss, i Herrens efterföljd, att se verkligheten som den är. Men där finns också perspektivet på tillvaron som människor lätt glömmer bort eller förtränger under epitetet ateism. Gud älskar oss. (Joh 3:16) I Jesus är allt som skiljer oss från Gud utplånat. (Rom 8:38-39) Allt som vi möter samverkar till det bästa. (Rom 8:28)

En trygghet är det. Ett stöd är det i vårt liv att vi inte vandrar ensamma. Men verklighetsflykt - det är det sannerligen inte.