Man kan tycka mycket om Svenska kyrkan. Utan tvekan har vår älskade kyrka, liksom kyrkan i all tider, stora problem. På senaste tiden har jag funderat mycket över om Kyrkan någon gång har varit bekymmerslös. Hela tiden har Kristi Kyrka mött svårigheter och problem. Det vet vi. Samtidigt kan vi som kristna ha ett hopp. Vi vet på vem vi tror. Vi vet att Honom som vi tror på inte har lämnat oss vind för våg. Han är med oss intill denna dagen.

Vill man hitta sorgeämnen i en kyrka kommer man alltid att kunna hitta det. Det är ingalunda någon hemlighet. Men vi måste, som kristna, också vara frimodiga. Det uppmanar oss Gud till i sitt Ord. Vi måste, utan att ta på allvar sorgeämnena, också våga se på det som gläder och som ger hopp. Runt om i vår kyrka samlas människor och lyssnar till budskapet om Jesus. Guds ord förkunnas, sakramenten förvaltas - och människor kommer till tro på Jesus. Runt om i Svenska kyrkan lovsjungs Jesus Kristus.

Vi har problem. Vi har allvarliga problem. De kan radas upp. Att Jesus inte får vara i centrum. Att människor stöts bort. Att vi inte tillvaratar våra medlemmar. Att det är en dålig arbetsmiljö. Att Kyrkan lägger allt för stor vikt vid miljöarbete och för lite tid på Jesus. Men låt oss inte falla för frestelsen att enbart se det negativa. Låt oss träna oss i att både se det negativa och det positiva.

När jag skriver dessa orden finns det en psalmvers som gnager i mig och som jag verkligen vill lyfta fram. Det är Runsteds ord i SvPs 401 - dock från förra psalmboken:

"Fast Guds församling bristfull är Och
ingen ren där finnes, Dock Herren har sin
vingård kär, Och sitt förbund han minnes. Än med
sitt ord han när oss bor Och frälsar den på
honom tror. Han söker sina vänner, Där man sin
brist bekänner."