Bibeln säger, bland mycket fantastiska saker, något viktigt. Gud har skapat människan till sin avbild. (1 Mos 1:26) Må så vara att människan vände Gud ryggan tidigt i historien och att vi allt sedan dess ofta tar strid för vad som inte är Guds vilja. (1 Mos 3)  Men det innebär inte att Gud vänder oss människor ryggen. Tvärtom kan vi genom hela Skriften se hur Gud älskar människan och vill införliva henne i en gemenskap med sig. Vi kan se hur Gud bevisade sin stora kärlek till oss människor genom att låta Jesus dö för oss. (Rom 5:8)

Som människor har vi skapats för att leva i gemenskap med Gud. Och vi har skapats med ett okränkbart värde. Psalmisten ger uttryck för något stort:

"Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad.
Ja, underbara är dina verk, min själ vet det så väl." (139:14)

Psalmistens ord gäller inte bara honom själv. Det är ord som alla människor kan säga och som säger att Gud har skapat oss som underbara verk. Ett sådant verk får ingen människa förstöra som så ofta sker i vår värld.

I vår tid är människovärdet ofta väldigt lågt. Vi läser om det i tidningen. Vi ser det på TVn. I interaktionen - samspelet med andra människor - kan vi stundtals lägga märke till det. En människas värde väger så lätt i vår tid. Jag vet inte hur många gånger jag den senaste veckan har läst hur människor berövar andra människor deras liv - både fysiskt och psykiskt. Det finns en hårdhet bland människor i vår tid mot andra människor. En hårdhet som ofta skrämmer mig.

Det är lätt att skylla ifrån sig och tänka att hårdheten är något som andra producerar. Men låt oss för en stund vända blicken till oss själva och rannsaka oss. Är vi helt fria från denna hårdhet? Är vi konstant kärleksfulla mot våra medmänniskor, som Jesus faktiskt vill? Finns jag till för min medmänniska - vem hon än är?