Med jämna rum lösenordsskyddar jag inlägg här på bloggen. Naturligtvis vill jag att ni, som är vänner och som känner mig, ska läsa dessa. Det är inga farliga saker - men i dessa kan jag tänkas nämna saker som jag inte vill att alla ska läsa. Fråga om lösenord, ni som inte har det.

Jag älskar att skriva. Jag älskar att diskutera och att ställa frågor. Men jag hatar missförstånd och annat. Därför kommer jag försöka att skriva mindre på en mindre communitysida samt på Facebook.

Som en del vet håller jag på med släktforskning glädjeglimtarna är många. Och kanske, kanske, kan man i någon mån få en bättre förståelse varför man är som an är. Men somliga saker man får reda på bäddar för djupt missmod. I går fick jag reda på att min farfars kusin på grund av att han föddes som oäkta barn till en fattig kvinna blev utauktionerad som ung. Detta gör mig fruktansvärt frustrerad. För det första att man kan kalla ett barn för oäkta. Smycken av silver eller guld kan man benämna som äkta eller oäkta. Förmodligen mycket annat också. Men att tala om äkta eller oäkta barn känns för mig fruktansvärt. För det andra blir jag frustrerad över attityden att man skulle auktionera ut folk. För de som inte är insatta i ämnet var det så under den tiden att man auktionerade ut fattiga barn till de som ville ha dessa till så lågt pris som möjligt, vilket utbetalades av socialnämnden. Den människosyn och det människovärde som förmedlas i ett sådant agerande är skrämmandee.

Ska vi slå oss till ro? Vi lever ju i en annan tid där barn inte längre auktioneras ut till så lågt pris som möjligt. Och det är väl sant. Mycket har hänt sedan min farfars kusin auktionerades ut. Men liknande saker sker på andra delar. Inte minst gäller det de kvinnor i vårt land som säljs och utnyttjas. Den dåliga människosyn som gav utrymme att auktionera barn finns alltjämt idag. Det är en pest som sannerligen måste utrotas. Och här tänker jag att vi som kristna, som Guds barn har en viktig uppgift, att tala om människovärdet.

Tänk, jag kan inte beskriva det. Vad är det som händer med oss människor ivårtiden? Vi lever upp - vi blir (ofta) glada. Vi andas lättare.

Vad är det  med våren jag älskar? Dofterna, fågelsången, den gröna färgen som finns i gräset och så sakteliga också i träden? Synen av hur tulpanerna börjar tycka upp? Kanske vitsipporna som i lukt och färg säger att livet finns där.

Våren är sannerligen min högtid. För mig handlar det om att särskilt vilja finnas nära naturen. Att vandra i skogen. Att sitta vid sjön och andas in luften. Att bara begrunda naturen. Det är sannerligen en god gåva som Herren har gett oss.

Jag skulle vilja ta kort på allt ihop... Men hur skicklig vi än vore som människor att ta kort skulle vi nog inte kunna ta ett kort som kan beskriva vårens och Skapelsens skönhet. Hur duktig jag än vore att bruka ord och beskriva kan heller inte vårens och Skapelsens skönhet klä i ord. Ty ord är allt för ofta bristfälliga. Det måste upplevas och kännas.

Det finns många vackra psalmer som beskriver Skapelsen. Jag vill delge en psalm ni borde känna igen.

Kanske har du som läsare, liksom jag, hittat ett smultronställe ute i Guds oändligt vackra skapelse.

För några år sedan var jag ute och gick i naturen. Gick ut på en åker som finns här i närheten. Då kom fann jag något fantastiskt. I bortändan på åkern, omsluten på ena sidan av stenmur och på den andra av träd, var det som en liten park. Ett äppelträd växer där, samt en enbuske. Ingen har gjort något för att det ska bli fint där. Det är naturligt fint av sig själv. I denna park kan jag sitta en långstund och bara tänka. Det var så fantastiskt vackert ikväll när fåglarna sjöng och man kunde ana sjön, som ligger ett par hundrameter därifrån, trots all vass.