Undertecknad är medveten om den aningen dramatiska rubriken. Men man undrar onekligen när jämnåriga från ort X väljer att flytta tillbaka till den här orten, både sin unga ålder och vilja att fly bort till trots. Det är egentligen hemskt... Tänk om socialisationsprocessen, på något märkligt sätt, har införlivat att man ska tillbaka till sin födelseort. Bara genom att se på mig själv blir man lite konfunderad. Efter ett år i diasporan kom jag hem igen. Tänk om det är någon kompass inom oss, från ort X, som drar oss tillbaka till Byhålan?

Jag har börjat simma, och har för avsikt att ta mig en simtur nu. Medan jag simmar brukar jag fundera på stora spörsmål i livet. Teologiska och filosofiska frågeställning flyter förbi i tankevärlden. Idag är mitt tankeämne klart på förhand - varför dras folk till Byhålan?

(Skrivet med ett litet leende på läpparna. :)

Sedan jag började ta min tro på allvar (min upplevelse av tro skulle egentligen behöva ett ensamt inlägg, bara det) för omkring 6-7 år sedan har jag drivits av nyfikenhet. En vilja att förstå hur andra människor som kallar sig kristna har drivit mig att besöka lite olika sammanhang. Somliga av er läsare vet att jag har besökt olika evangelisk-lutherska sammanhang. Jag har även besökt den romersk-katolska kyrkan ett antal gånger, den serbisk-ortodoxa kyrkans gudstjänst vid 3 tillfällen, pingstkyrkan, EFS samt en hel del församlingar inom mitt ege samfund (Svenska kyrkan). Och så har jag besökt ett samfund, som på avgörande punkter, skiljer sig från alla andra kyrkor. Jehovas vittne. För fyra år sedan besökte jag Rikets sal, för första gången. Igår besökte jag dem igen, och tänker nedan redogöra för lite tankar från det besöket.

Kort bakgrund

Klistrar in från Wikipedia:

Under 1870-talet började en grupp män samlas för att forska i Bibeln och dess läror. Dessa män hade tidigare tillhört andra trossamfund, men ansåg inte att allt det kyrkan lärde hade sin grund i Bibeln. De kallade sig för bibelforskare, och höll till i Pennsylvania i USA. Gruppen kallades av vissa andra för ”russellianare” efter Charles Taze Russell som kom att bli sällskapets första president och ansvarig utgivare för Zion's Watch Tower. År 1931 antog de namnet Jehovas vittnen som de grundar på ett avsnitt från Jesajas bok:

Jehovas vittnen karakteriseras av sin eskatologi, som förutsäger en ny världsordning,Guds kungarike (Matt 6:10. Dan 2:44) där Jehova genom sin son Jesus Kristus som kung kommer att styra världen och göra slut på ondskan. Återkomsten skall ha skett osynligt då han tillträdde som kung i Jehovas rike år 1914.^[4][5]

Organisationen ger ut tidskrifterna Vakttornet på 180 språk som har en medelupplaga på 37 252 000 och Vakna! på 82 språk som har en medelupplaga på 36 725 000 varje månad. Vad lär Bibeln?, den nya bibelstudiehandboken (utgiven 2005), som används vid bibelstudier, har hittills tryckts i över 99 miljoner exemplar på 220 språk.^[6] Det finns i dag publikationer på över 500 språk.^[7]

Det finns idag omkring 103 000 församlingar — fördelade i omkring 236 länder och territorier — som samlas i sina lokala rikets salar.^[2] Varje församling håller fem möten vid två tillfällen varje vecka dit allmänheten inbjuds.

Själva besöket

Man kan på goda grunder säga att Jehovas vittnen inte kan kallas för kristna. Deras Bibelöversättning, Nya världens översättning, avviker på avgörande punkter från hur kristna genom årtusenden har översatt Bibeln. Läromässigt förkastas treenighetsläran, Jesu gudom, Hans kroppsliga uppståndelse. Man menar även att Jesus är identisk med ärkeängeln Mikael i Upp 12. Detta har jag vetat om sedan många år. När jag besökte Jehovas vittnen igår var jag väl medveten om att dessa människor inte har en kristen tro. Det kan inte pratas bort. Men det som slog mig under gårdagen var vilken värme och kärlek om finns i församlingen. Man kan inte bortse från att dessa människor förmår att ge varandra, och besökare utifrån, en bekräftelse som allt för många människor som besöker kyrkor saknar. Det var förmodligen ett 50-tal personer på gårdagens möte. Det vore för mycket att säga att alla människor som besökte mötet kom fram och hälsade på mig, men helt klart kom hälften av mötesdeltagarna fram och sa hej. Man kände sig välkommen. Det är något som man, väldigt ofta när man besöker olika församlingar och samfund, inte känner sig. Ofta känns det som att man betraktas med misstänksamhet om man kommer på besök. Här möttes man med bekräftelse.

Jehovas vittnen avviker från kristen tro och lära. Men låt oss, som kristna bröder och systrar betrakta dem och se vad vi i våra olika sammanhang, har tappat. Jag tror att orsakerna till att människorna som dras till Jehovas vittnen inte gör det i första hand på grund av dogmatiken. Snarare skulle jag tror att det handlar om andra faktorer. Tydligheten med vad samfundet tror på, den inbördes gemenskapen och kärleken tror jag är viktiga saker i sammanhanget. I mitt eget samfund finns en otydlig som jag tror driver bort människor, snarare än driver människor att bli medlemmar. På samma sätt tror jag att kärleken och gemenskapen i mitt samfund också kan bli bättre. Vi ger oss inte möjlighet att se andra människor på det sätt som vi egentligen borde. Det leder till att människor känner sig ensamma och isolerade.

Jehovas vittnen är en sekt. Det kan vi aldrig bortse ifrån. Kanske kan man tycka att en kristen absolut inte ska besöka sekten, ens i studiesyfte. Det är en tanke jag mycket väl förstår, även om jag personligen tar avstånd från den. Det som kan övertyga människor om sanningen är inget annat än kärleken. Guds kärlek till oss, och som ett resultat av det, vår kärlek till våra medmänniskor. Inget annat kan ge ett så tydligt vittnesbörd som trons sanningar. Och då tänker jag att kärleken måste kunna driva oss till studiebesök. Liksom det finns fördomar mot alla samfund, finns där också fördomar mot Jehovas vittnen. Liksom fördomar ibland tenderar att bli förvrängda sanning utan någon grund när det gäller många olika saker, kan så vara sammanhanget. Därför tänker jag att det kan vara intressant att besöka Jehovas vittnen. För tänker om vi, på felaktiga grunder, är med om att sprida lögner? Då bryter ju vi mot det åttonde budet och ger våra meningsmotståndare ett starkt övertag.

Till en vän,

Om du läser det här meddelandet ska du veta att du är en fin och värdefull människa i min bekantskapskrets. Jag är glad att få vara din vän. Och det känns så skönt att ha redit upp det här.

Vad som än händer, om vi har meningsskiljaktigheter eller något annat, kommerjag alltid att vara din broder.

Kram!

K

Finns så få saker som är så underskattade som att sätta sig ner vid en dator och släktforska. Det är roligt läsa in på bortgångna släktingar. Det är en helt annan värld. Man blir så in ihjärtat berörd när man kommer fram till något.

Vad är det som får oss att vilja släktforska? För mig är det många saker. Jag letar efter en pusselbit. Letar efter något litet som kan säga mig något om vem jag är. Att läsa i kyrkböcker kan bli rätt så ytligt. Samtidigt får man en inblick i en människas liv. Ser glädje- och sorgeämnen.

Två människoöden som verkligen har berört mig mycket är min farfars två morbröder. 1892 lämnade de sitt hem, där missbruk, fattigdom och sorg rådde. De lämmnade sitt hem 4 år efter att deras mor avled i lungsot. De vandrade över 100 mil upp till västernorrland och försörjde sig därjämte på vissa arbeten - de arbetade i skog, men fick också bo på nätter hos olika bönder. På något sätt hade de lyckats skaffa sig en phonograf och lyckades också på det sättet få pengar. Hade de varit 20 och 23 år gamla när de gav sig ut på den här eskipaden hade det varit enastående. Men de var inte det. De var 9 och 13 år gamla (!).

Året 1928 avled den ene brodern under tragiska omständigheter. 1940 gifte sig den andre brodern med sin hustru. Två år senare fick han en möjlighet att besöka sin hembygd. Genom kontakt med pastorsämbetet i församlingen lyckades han få adressen till sin yngsta syster. De som närvarade vid det mötet berättar om ett oerhört känslosamt möte mellan två syskon. Systern hade inte en aning om att hennes bror var vid livet. En lång stund stod de och höll om varandra på potatisåkern.

Jag vet inte när jag hörde talas om den här historien för första gånger. Om hur de två bröderna vandrade iväg. Om hur de slet ont, och hur en av dem på 40-talet kom tillbaka till sin hembygd. Men som många andra historier misstänker man att de är förskönade. Men det är inte den här historien. Den här faktiskt helt sann. Det blev vi varse när vi, 2006 efter månader av släktforskning lyckades ta kontakt med den ene broderns dotter.

Ofta när man diskuterar kyrkor och samfund faller vi ut i ett dömande tankesätt. Vi har alldeles för lätt att se felen och bristerna när det gäller samfund och inte det som faktiskt är bra. Kanske tenderar vi när det gäller den romersk-katolska kyrkan är att man målar ut hela RKK som en skock pedofiler med tanke på pedofilskandalen. Kanske målar man ut pingsrörelsen som sekteristisk med hänvisning till den tragiska händelsen i Knutby. Oavsett vilka dömande attityder vi har mot människor uppmanar oss Bibeln att inte döma. Ja, Bibeln är så tydlig att den säger "med den dom ni dömer andra ska ni själva bli dömda.

Jag är ingen perfekt människa. Visst händer det att man ofta tänker och talar illa om andra människor och kyrkor. Men det gör det absolut inte rätt.

Ni som läser min blogg är inte så värst många. Men jag har en fråga som jag undrar om ni kan hjälpa mig att ge svar på. Som kristen i ett så starkt sekulariserat land som vi lever i kan man ibland känna hur ens frimodighet som kristen minskar. Man undviker lätt att tala om det. Men vad är det som varför är det svårt att tala om sin tro?

När man har någonting man har längtat efter i flera år fägrande, bara ett fåtal månader ifrån sig kan man plötsligt uppleva en vånda och en rädsla. Tänk om det inte är Guds vilja? Tänk om jag inte duger. Så känner jag just nu... Det är mycket framför mig. Mycket glädje, men också allvar. Jag vill liksom ibland bara springa iväg... Gömma mig bakom det där tygskynket som vi ibland bygger upp som ett skydd. Men den väg vi upplever att Gud kallar oss att gå måste vi pröva.

Tidigare har jag skrivit om prästen på Kyrkans tidning som vill plocka bort all tal om synd, skuld, Jesu skuldoffer etc. För mig är det provokativt, ja väldigt felaktigt att en präst skriver så. Främst eftersom att det är sant att Jesus har dött på korset för oss människor, att Han har sonat allt det avstånd som finns mellan oss och Gud. Men också ur en annan sak. I sitt avskedstal, timmar innan Han övergavs av sina lärjungar, blev utlämnad, led och dog, säger Han såhär:

"Men jag säger er sanningen: Det är bäst för er att jag går bort. Ty om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort, skall jag sända honom till er. Och när han kommer, skall han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom: om synd, ty de tror inte på mig, om rättfärdighet, ty jag går till Fadern och ni ser mig inte längre, om dom, ty denna världens furste är dömd." (Joh 16:6-10)

Syndakännedomen och vetskapen att vi, genom Jesus Kristus, har syndernas förlåtelse är inte en tanke bland andra. Det är en övertygelse om den Helige Andes har skapat i en människas hjärta genom Guds Ord. Och denna övertygelse har drivit hundratusentals människor in i döden. Under de första århundradena kastades våra trosfränder åt lejon, björnar och andra vilddjur. Än idag är det på sina håll dödsstraff på att vara kristen. Det är ett pris människor tar av kärlek till Jesus. För mig är prästens tal om att plocka bort det här med synd och nåd ett hån mot dessa människor. Det vore detsamma som att allt det där människor tar anstöt av, det är bara något vi kan plocka bort när det hettar till bakom öronen. Kristen tro är kamp för korset.