I Dagen finns det en artikel. Det är en intervju med prästen Per Arne Dahl i Norge. Artikelns tema är: Går det att förlåta en massmördare?

Jag kommer aldrig glömma den dagen det hände. Jag kommer aldrig glömma fredagen 23/7 och den känsla av rädsla jag kände när de berättade om massakren på Utöya, och om bomben som detonerats i Oslo vid regeringskvarteret. Det är något liknande jag kände 11 september 2001, eller 2003 när utrikesminister Anna Lind blev mördad. Det händer något när sådana här saker händer. Såväl som i det drabbade landet som i grannländer. Det händer något hos folket. Det blir aldrig mer sig likt igen. Det påverkar inte bara de 77 omkomnas anhöriga i Norge. Det påverkar landets syn på mycket. Kan något sådant verkligen hända här i vårt land? På andra ställen kan det hända - men här?! Många av oss tänkte likadant när det gällde mordet på Anna Lind. Och visst tänker vi liknande när det gäller attacken i Norge? Hur kan något sådant hända i Norden?! I vårt grandland?

När ondskan sker bland oss är det lätt att falla för många frestelse. I de små situationerna i våra liv, när vi blir mobbade eller kränkta på annat sätt är det lätt att ge igen med samma mynt. Och så kan det också bli när det gäller Anders B Breivik. Vi faller lätt för frestelsen att börja hata och förakta honom. Och därmed har ondskan fått ett allt fastare grepp om oss.

Aposteln Paulus säger: "Bekämpa det onda med det goda". På samma sätt säger Herren Jesus själv: "Älska era fiender och gör gott mot dem som hatar er." (Luk 6:27)

Jesus säger även: "Älska era fiender och be för dem som förföljer er." (Matt 5:44)

Här är mentaliteten annorlunda än hur vi ofta hanterar och agerar i situationer. Istället för att hata våra fiender är vi kallade till kärlek och att be för dem. Som kristna är vi kallade att följa vår Herre Jesus. Han älskar alla - också dem misshandlar Honom, och som senare spikar fast Honom på korset.

Vi har en kallelse som kristna nämligen att förlåta människor. Inte bara våra vänner och bekanta när dessa gör lite små saker mot oss. Vår kallelse är att älska och förlåta också dem som gör oss som mest illa. Det råder ingen tvekan om att vi som kristna är kallade också att förlåta Anders B Breivik för det han gjorde när han förstörde tillvaron för alla människor. Att förlåta handlar inte om att glömma de sår man har fått, det vill jag verkligen betona. Att förlåta innebär inte att bara låta saker vara glömda. Den mänskliga erfarenheten säger oss att det inte är så lätt att bara blunda för det smärtsamma sår vi tillfogats av. Förlåtelse handlar däremot om en vilja att lägga saker bakom sig och att mer och mer lära sig se på människor som Jesus själv ser och såg på människor. En sann förlåtelse handlar också om att erkänna för sig själv och andra att såren finns där, att smärtan är påtaglig - men att man ändå vill förlåta.

Ofta hör vi människor som säger: "Jag kan bara inte förlåta det här, det är omöjligt!" Jag personligen tro på förlåtelsen. Jag tror på möjligheten att förlåta. För vem hjälper jag genom att inte förlåta? Förlåtelse tar tid. Men jag tror på dess möjlighet.

 

en vän

19 april 2012 14:45

Otroligt fint inlägg. En bra påminnelse, blev rörd

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det har gått otroligt lång tid sedan jag skrev här inne senast. Under den tiden är det mycket som har hänt i mitt liv på många olika plan. Sedan jag skrev här sist har jag genomlevt sorgen att en nära familjemedlem fått diagnosen Alzheimer, jag har h...

För en tiden gavs jag möjlighet att predika i en församling. Jag delger härmed predikan.   1”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. 2I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?...

Ja, det var verkligen mycket länge sedan jag skrev här senast. Jag vågar knappt titta efter hur länge sedan det är jag skrev här. När jag tittar efter i viss bävan ser jag det senaste inlägget gjordes den 5 november. Sedan det datumet har otroligt my...

Är det få människor som läser den här bloggen nu för tiden. Det kan jag verkligen inte klandra någon. Jag har aldrig strävat efter att göra den här bloggen till någon stor grej, utan snarare velat lätta hjärtat under stundom och skriva ut lite tankar...

Om en vecka går flytten. Inför det känner jag både vemod och förväntan. Vemod för det konkret innebär att bryta upp. Förväntan för att det ska bli så otroligt roligt att få börja studera igen. Jag har verkligen längtat efter att börja studera, förkov...