"De höll troget fast vid... brödsbrytelsen" (Apg 2:42)

Min dröm om Kyrkan handlar om att vi som Kyrka, mer och mer, ska tränga djupare in i trons hemligheter och skatter. För att detta ska vara möjligt krävs det en medvetenhet om sakramenten. När det talas om brödsbrytelse gör jag tolkningen att detta ord, vid sidan av Eukaristin (d v s nattvarden) också handlar om dopet och bikten. Vi läser att den första kristna församlingen i Jerusalem höll fast vid brödsbrytelsen. Hur tråkigt är det då inte att vi i den största lutherska folkkyrkan, försummat och än idag försummar att fira Eukaristin.

Sakramenten är heliga handlingar instiftade av Jesus själv. I vår lutherska tradition räknar vi, i regel, med 2,5 sakrament. Dopet, nattvarden och halva bikten. Men variationer förekommer. Somliga (såsom f Gunnar Rosendahl) räknar med 7 sakrament. Och jag personligen räknar med 3 sakrament. För mig är det en självklarhet att bikten faktiskt är ett helt sakrament. Det är en handling som Jesus har instiftat med ett rikt (!) löfte om nåd.

Det kännetecknande för sakramenten är att det är handlingar där Jesus ger av sig själv. Jesus är Ordet själv som i

dopets vatten verkar omvändelse och tro, och som genom dopet föder en människa in i sin Kyrka (Joh 3:5, 1 Petr 3:21-22). I dopet är det som om Han säger till den döpte: "Du är min älskade Son/Dotter, i dig har jag min glädje" (Jfr Mark 1:11). För i dopet blir vi Guds barn - vi blir ett med Jesus, Hans bror eller syster. Och då får vi Gud till vår far.

Han ger sig själv till oss i nattvardens bröd och vin. I brödet och vinets gestalt tar vi emot Jesu Sanna Kropp och Blod. Den slutsatsen kan vi dra utifrån vad Jesus säger när han instiftar nattvarden, "Detta är min kropp... Detta är mitt blod som blir utgjutet för er till syndernas förlåtelse." (Jfr Matt 26-27, Mark 14:22f samt 1 Kor 11:23-25. Samtidigt som nattvarden är Jesu Sanna Kropp och Blod tar vi i nattvarden emot så mycket mer. Vi tar emot Hans förlåtelse, Hans kärlek - Hans upprättelse.

Det är Han, Jesus Kristus, som i kraft av sitt ord och löfte förlåter varje oss våra synder när vi biktar oss antingen i den offentliga och allmänna förlåtelsen i högmässan, eller i den enskilda bikten inför en präst. När Jesus på Påskdagens kväll kommer in till dem trots den stängda dörren ger han den stora uppgiften att förlåta synder i sitt eget namn. Han ger dem ett av de största uppdrag som finns - att förlåta och att binda i synd. Han gör det på påskdagen - den dag då han uppstod från de döda. Den dagen då segern var vunnen för tid och evighet över synd och nöd. (Joh 20:19)    Jag tror att bikten är det sakrament som är viktigast att vi låter få genomgå en renässans. En psykologisk erfarenhet är det faktum talandet, att sätta ord på saker, är viktig. I bikten få vi inför en broder (eller syster) sätta ord på våra misslyckanden. Vi ges möjlighet både att urskilja vad som är synd i vårt liv, och vad som är dåligt samvete samt att personligen när vi har blottat vårt innersta få höra Guds förlåtelse.

Dopet, bikten och nattvarden är en helhet. För att närmare kunna lära känna Jesus Kristus behöver vi dessa tre sakrament. Det finns en uppenbar fara när vår tro enbart vilar på det kognitiva planet. Jesus Kristus är en sann verklighet. Inte bara en from idé framväxt i våra tankar. Han är sann Gud och sann människa. Han har en gång i tiden blivit kött av den helige Ande och fötts av jungfru Maria. Sakramenten är en förlängning av dessa som hjälper oss att lära känna Honom. De hjälper oss att växa i tron, och de är något konkret att greppa vid när vi ängslas och anfäktas.

Min dröm om Kyrkan är att hon mer och mer lär sig att uppskatta dessa fantastiska skatter som Herren ger henne.

Genom Håkan Sunnlidens blogg blev jag varse att Helle Klein sa att hon inte tror på Bibeln. Av den anledningen bestämde jag mig för att titta på playprogramet. I skrivandets stund har jag inte sett hela programet. Men det som jag först var Helle Kleins attityd att det är samma Gud i kristendom som i Islam. Siewert Öholm reagerar mot detta och säger, helt riktigt att så inte är fallet, varför han får som svar av Helle att det är det visst. Helle Kleins retorik blir att lyfta fram det faktum att gränser sprängs genom Jesus.

I en mening ligger det något i det Helle säger att gränser sprängs hos Jesus. I Kristus är gränserna mellan liv och död bortsprängda. Tid och evighet smälts samman i Honom. Samtidigt kan man inte använda det som ett argument för att man inte behöver tro på Jesus, eller att Gud är densamme i alla religioner. Det faller på logiken. Läser man de olika urkunderna i de olika religionerna blir man enkelt medveten om att det finns skillnader både i Gudsbilder och framför allt hur en människa ska nå Gud. När Kristendomens budskap är att Gud i Kristus blivit människa - lidit och dött för mänsklighetens synd och att vi genom dopet och tron äger livet är Islams uppfattning något helt annat.

Den kristna tron är att Jesus är ofrånkomlig. Om detta vittnar Guds eget Ord i Bibeln.

Jesus säger:

 "Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn. (Joh 3:16-18)

Han säger även:

"Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig." (Joh 14:6)

På samma sätt säger Paulus:

"Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren* och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst." (Rom 10:9)

Det finns bara en väg till Gud. Och det är Jesus Kristus.

Jag ska vara helt ärlig.

Allt känns inte perfekt. Den senaste tiden har jag kännt mig lite hängig och trött på grund av olika anledningar. Jag befinner mig i en situation som delas med tusentals andra unga människor. Jag står arbetslös. I över ett år har jag gått arbetslös och förgäves sökt jobb. Sedan i höstas, när jag fick beskedet att jag inte kunde bli vad jag faktiskt ville - vad jag faktiskt av hjärtat alltid har velat  bli på grund av att jag saknar arbetslivserfarenhet har allt kännts mycket tungt. Det har kännts som en otroligt negativ spiral. Jag kan inte bli vad jag vill bli för att jag saknar arbetslivserfarenhet - och jag kan inte få något arbete, för att på så sätt bli vad jag vill, på grund av att jag saknar arbetslivserfarenhet. En sådan sak tär på ens självförtroende, att gång efter annan höra/läsa de där orden: "Tyvärr har tjänsten tillsatts av annan sökande med större erfarenhet." Jag borde vara mer ödmjuk. Men ibland blir jag så trött över ordet erfarenhet. Jag förstår att det är meriterande med erfarenhet. Men hur ska man kunna få erfarenhet om man inte ges möjlighet att få något jobb?

Jag mår inte alls bra av att vara arbetslös. Jag vill ut och jobba. Eller plugga. Eller vad som helst... Bara inte gå utan arbete.

Sedan beror inte min skörhet enbart på grund av det här utan en hel del annat också. På sjukdom i familj och släkt, som jag har skrivit i tidigare inlägg.

Jag vet att saker kunde varit betydligt värre än det här. Jag lever. Min familj lever. Vi behöver inte dagligen känna rädsla för att dö, som saken kan vara i många andra situationer. Men ändå...

Glädjen är stor! Över hela världen gläds kristna, denna dag. Också i länder där vi förföljs och riskerar att dödas finns glädjen denna dag. Jesus har uppstått! I Honom finns det liv som aldrig någonsin kan släckas ut. I Jesus är gränserna mellan liv och död för evigt utplånade. Döden står där bara som en skugga av sitt forna, för den som genom dopet och tron hör samman med Honom blir den bara som en sömn.

Jesus är Uppstånden! För kvinnorna som kom till graven den där morgonen efter sabbaten för nästan 2000 år sedan fick det konsekvenser för dem - det kom att för alltid ändra deras liv. Mötet med ängeln vid graven innebar en omkastning av deras syn på liv och död. Deras liv fick en mening, mycket djupare och skönare än vad de någonsin kunnat ana. De blev varse att Jesus faktiskt hade gått före dem och banat väg för dem - att döden inte är slutet på allt. Exakt samma upplevelse kan vi få när vi nås av budskapet om Jesu uppståndelse. Att det är omvälvande. Att vårt liv här på jorden får en djup mening.

Jesus är uppstånden! I Johannes version av "Den tomma graven" sker det ett möte mellan Jesus och Maria från Magdala. Det står att Maria sitter och gråter utanför den tomma graven. Och det är inte konstigt. Av traditionen brukar man tro att Maria från Magdala var den kvinna som ertappats med äktenskapsbrott och som blev räddad av Jesus från stening. Man brukar säga att Maria var den kvinna som kallas "synderska" vilken smorde Jesu kropp med nardusbalsam. Hon hade kanske aldrig blivit bemött med kärlek, respekt och värdighet tidigare. Den ende som hade gjort det var denne Jesus från Nasaret som nu var död, och vars kropp nu var borta. Kanske kunde hon inte tro ängelns ord? Då möter Jesus henne. Då finns där plötsligt två änglar som frågar henne varför hon gråter. Marias svar blir: "De har tagit min Herre ifrån mig". Så finns Jesus där. Konkret, verklig och närvarande hos henne. Han utbrister: "Kvinna, varför gråter du?" Och så nämner Han henne vid namn. Hon blir förmodligen alldeles överväldigad av detta. Kanske försöker hon att gripa tag om Honom, men får till svar: "Rör inte vid mig. Gå bort till mina bröder och säg dem att jag far upp till min Fader, och till er Fader." Mötet mellan Jesus och Maria är ett möte med tröst och kärlek. Jesus lever. Han finns bland oss. Han tröstar oss, genom sitt tilltal i Bibeln. Mötet med Jesus är ett möte med Honom som är bokstavligt talat uppstånden. Jesus är inget spöke. Ingen demon. Lite senare i Joh 20 möter Jesus sina lärjungar. Thomas kunde inte tro på det när han hörde talas om det. Han säger att om "jag ska tro på det här vill jag känna på hans sår". När Thomas senare får göra det visar det att Jesus faktiskt är kroppsligt uppstånden från de döda. Och detta visar oss att vi en gång, både till kropp och själ, ska uppstå.

Jesus är uppstånden! I lärjungakretsen hade förmodligen alla dåligt samvete när man blev varse att Jesus var uppstånden. Endast Johannes hade funnits vid Jesu kors tillsammans med de båda kvinnorna. Den naturliga reaktionen hade varit att Jesus förkastade och vände ryggen mot alla i lärjungaskaran. Eller i varje fall Petrus. Den där Petrus som ivrade vid natten då Jesus blev förrådd. Han som sa att Han aldrig skulle vägra följa Jesus, utan följa Honom vart Han än gick. Det blev inte så. Han föll för sin egen rädsla, liksom otaliga människor gjort när han blev tillfrågad om han kände Jesus. Men Jesus förkastar inte Petrus, eller någon annan i lärjungaskaran. Som vi just såg bad han Maria skicka bud till "mina bröder" om Hans uppståndelse. Han kände deras ånger och förlät dem. Jesus älskar sina lärjungar och vill upprätta dem. Petri upprättelse blir tydlig i Joh 21. Samma upprättelse får vi som kristna ta del av i den enskilda bikten eller i bikten i Mässan.

En broder och vän i Kristus har en blogg som jag varmt och innerligt kan rekommendera: Nämligen Ord26. Han publicerar där en krönika med rubriken "Drömmen om en kyrka". I en serie tänkte jag försöka stanna upp inför det här med Drömmen om kyrkan.

Apostlarnas ord

Min dröm om kyrkan är en kyrka som just är kyrka. För att detta ska vara möjligt behövs det en grund som är stabil och säker att stå på. En Kyrka som inte vilar på en trygg grund blir en skör kyrka och dess budskap blir snart nog ett kappvändarbudskap. Kyrkans grund vilar inte på någon annan än Jesus Kristus. Det är hans Kropp vi som kristna tillsammans, i den Helige Anden, utgör. Grunden är Jesus Kristus. Men för att lära känna Jesus Kristus behöver vi veta vem Han är. Vem Jesus är kan vi inte gissa oss till. Det är för den sakens skull nödvändigt att vi hämtar vår kunskap i vem Jesus är genom Guds Ord i Bibeln, och i traditionen. Bibelns texter vittnar tydligt och klart vem Jesus är. Därför är det högst angeläget att Kyrkan får forma sig av Guds ord.

Det grekiska ordet för kyrka är "kyriake", som betyder Herren tillhörig. Enligt vad en präst sa i en föreläsning kan ordet kyriake också betyda "de som är i ring runt Kristus". Min dröm om Kyrkan är en kyrka som mer och mer kommer närmare Jesus. En Kyrka som lyssnar och tar emot Guds ord såsom det verkligen gör anspråk på. En Kyrka som inte hela tiden skiftar åsikter för att passa in i samtiden.

Kanske tänker vi lätt att Guds ord är något dött och tomt som hör en förgången tid till. Men aposteln säger istället:

" Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar." (Hebr 4:12)

Guds Ord är performativt. Det är levande och levandegörande. Det är genom Ordet, Guds tilltal, som liv en gång bröt fram. Att hålla sig till Guds Ord, både i Bibeln och Traditionen, är inte att höra samman med något dött och förgången, utan något dynamiskt och levande.

Skolinspektionen har undersökt hur gymnasieelever upplever religionskunskap. I 28 kommunala skolor och 19 friskolor har man frågat elever. Bedömningen är, enligt Elisabeth Porath Sjöö (projektledare), att lärare på det sköter sig till det bättre när det gäller religionskunskap. På Dagens hemsida kan man läsa:

"Eleverna vid de granskade skolorna fick svara på 18 frågor, bland annat om "Religionslektionernas innehåll är relevant för mig och mitt liv", om "Alla elever möts med respekt av läraren när de uttrycker sina åsikter" samt om de "upplever att religionslektionerna behandlar religioner objektivt". På den sistnämnda frågan svarade 13 procent "Vet ej" och i en kommentar till rapporten skriver Skolinspektionen att många elever valde det svarsalternativet eftersom de inte vet vad ordet objektiv betyder."

Utifrån detta tänker jag såhär. Jag tycker det är lite anmärkningsvärt att det finns elever som har gått gymnasiet och inte känner till vad ordet objektiv faktiskt innebär. I synnerhet när, som Dagens reporter säger till Porath Sjöö, påpekar att ett av kursmålet de fakto handlar om källkritik och förmåga att vara kritisk mot samhällsfrågor. Det borde verkligen ligga i skolans intresse att förespråka allsidighet och objektivitet och förklara vad det innebär.

Det kritiska tänkandet är otroligt viktigt. Vi måste sträva efter klarsynt och att ifrågasätta. I synnerhet gäller det som kristen. När jag gick i skolan har ljusa minnen. Jag upplevde att lärare bjöd in till det kritiska tänkandet. Religionslektioner var inte präglade av vad läraren tycker utan av allsidighet och objektivitet. Så minns jag att det var i stort sett i alla kurser. Men jag vet att många kristna tonåringar har haft det svårt eftersom både man har haft lärare och elever emot sig.

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=304553

Ordet frälsning har sin grund från den tid då man hade slavar. Då hade slavarna en boja för att markera att de inte var fria. När de blev fria slog man sönder bojan. Detta kallades för frihalsning - bojan var runt halsen.

Påskens budskap pekar på frälsningens verklighet. Igår följde vi Frälsaren ända fram till Korset. Vi kunde läsa om hur Han bar korset själv till Golgata, hur Han hånades och skymfades - hur han korsfästes. När Jesus dör där på korset dör också våra synder. På korset är våra olika synder fastspikade, en gång för alla. När Jesus, i sin sista stund, utropar "Det är fullbordat" är det verkligen fullbordat. Aposteln säger:

"Han har förlåtit oss alla överträdelser och strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss. Det har han tagit bort genom att spika fast det på korset." (Kol 2:13b-14)

Syndens makt är sönderslagen genom Korset

Långfredagens budskap, som jag sa igår, är både sorgesamt och glatt. Det är glatt för att det visar oss att bojan av förnedring, synd och skuld en gång för alla är sönderslagen. Jesus har gått före oss och berett rum för oss. Vilka saker i ditt liv finns det som du ångrar och plågas av? (Svara inte mig i en kommentar, men svara dig själv på den frågan.) Vilka saker finns det i ditt liv som är tungt och som du mår dåligt över? Allt detta är något som Jesus har burit på korset. Som du får tro på, och i ditt hjärta bevara. Det är värt att ta till sig vad profeten säger om Herrens lidande tjänare (dvs Jesus):

"Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade." (Jes 53:4-5)

I natt firas påsknattsmässor på olika håll, inte bara i vårt land, utan i hela världen. I dessa brukar man, av gammal fornkyrklig tradition, förrätta dop. I den tidiga kyrkan döptes man oftas på påsknatten för att markera närheten mellan dopet och påsken. Den som är döpts har blivit delaktig både i Kristi död och uppståndelse. Dopet är ett sätt att räcka friheten från syndens boja till oss. St Paulus skriver:

"Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet." (Rom 6:4)

"I honom blev också ni omskurna, inte med människohand, utan med Kristi omskärelse, då ni avkläddes er syndiga natur och begravdes med honom genom dopet. I dopet blev ni också uppväckta med honom genom tron på Guds kraft, han som har uppväckt honom från de döda." (Kol 2:12

Vi befinner oss nu på Långfredagen. Sorgens, lidandets och smärtans dag. Den dag då Herren blir gisslad av piskan, då han spikas fast på korset av spikar och en krona av törne sätts på Hans huvud. Och till slut skjuter man en lans i sidan på Honom.

Korsfästelsen var det mest smärtsamma sättet att bli korsfäst. Man kanske kan tro att man dör på korset av blodbrist, att man förblöder. Istället kvävs man till döds eftersom diafragman och lungorna avstannar.

Korsfästelsen var det mest smärtsamma sättet att dö på. Många människor dräptes genom detta hemska sätt att dö på. Och så dör Jesus. Han som är Sann Gud och Sann Människa. Han som är det Ord genom vilket allt finns till, Han som är den högste väljer att lida döden på korset. I Getsemane blir vi varse hur svårt det kändes för Honom. Han visste vad Han var tvungen att göra, och Han visste att Han var tvungen att göra det. Ty det var detta som han hade kommit till världen för. Han hade blivit människa för att försona en mänsklighet som vänt ryggen, för att frälsa det som var försonat. Det står att Han, när Han bad i Getsemane, svettades blod. Sådan ångest kände Jesus inför detta. Men Han gjorde det. Han lydde fram till det yttersta - till döden på korset.

Vi vet att långfredagen inte är slutet påsken. Vi vet att uppståndelsen kommer på den tredje dagen, att Jesus segrar över döden. Trots det behöver vi finnas i långfredagen. Vi behöver stanna upp, om en bara en dag på kyrkoåret, och påminna oss om Jesu lidandes djup.

Långfredagen är en allvarlig och sorgsam dag. Men på samma sätt är långfredagen också något annat. Det är verkligen glädjens och kärlekens dag. Låter det märkligt? Självklart är det märkligt. Men när Jesus dör på korset öppnar detta vägen till gemenskapen med Gud. Genom Jesu Kristi död på korset finns där en förlåtelse för våra synder. Därför finns det en glädje också i långfredagen.

När Jesus hänger på korset finns där två rövare på varsitt kors. Den ene hånar Jesus. Den andre säger: "Vi får vårt straff, men han är oskyldig. Jesus, tänk på mig när du kommer till din faders rike". Till denne man som levt i bortvändhet från Gud, som bara har en kort tid kvar av sitt liv, som känner ångest och oro för vad han har gjort, som inte på något sätt är förtjänt av Gud kärlek säger Jesus: "Sannerligen i afton ska du vara med mig i Paradiset". Tänk så underbart! Tänk så fantastiskt! Guds kärlek sträcker sig ut till alla människor. Var och en får verkligen komma till Jesus oavsett vad som ligger bakom i livet. Om det så än är i ens sista stund i livet man blir varse Guds oändliga kärlek får man komma till Gud och tro på Honom.