En kalldusch kom över mig när jag läste en webbartikel på Kyrkans tidning i torsdags. En präst i Svenska kyrkan hade skrivit en insändare med anledning av att vi befinner oss i Fastetiden. För många är fastan, enligt henne, en tid för återhämtning. Hennes önskan var att fler människor skulle börja reflektera över vad psalmerna i fastetiden handlar om. I tre psalmer exemplifierar en helt otrolig slutsats. Hon skriver:

"Är det bara jag som känner det motbjudande att ta dessa ord i min mun? Den gudsbild och människosyn som avbildas är förfärlig och grotesk! En fallen skapelse, ett syndigt människosläkte, vars Gud de tillber, är som en diktator från Nordafrika eller Mellanöstern, som kräver ett människooffer för att försonas med sitt folk…"

Hon fortsätter:

"Är det ingen människa som undrar över detta inom kyrkan? Jag förstår att människor utanför kyrkan inte bryr sig, eftersom det är en så verklighetsfrämmande världsbild i ett modernt sekulariserat land, som förmedlas. Men det måste väl finnas någon människa som funderar över detta?"

Förmig är det märkligt att höra dessa orden. Grunden i den kristna tron är att Gud har försonat världen med sig själv genom Jesu Kristi död på korset - att var och en som tror på Honom inte går förlorad utan har evigt liv. (Joh 3:16) För mig, och för många med mig, är det budskapet ett tidlöst budskap - ett budskap för alla människor genom alla tider. Det är något för mig in i en gemenskap med bröder och systrar som har vilat i denna tro i årtusenden.

Den kristendom som den här prästen står för är ingen kristendom som kan ge människor frid, glädje eller riktig kärlek. Det är å andra sidan något hon tycker att vi, istället för att tala om synd ska tala om:

"Tala istället om kärlek, kärlek till medmänniskor, kärlek till det egna jaget, barmhärtighet, godhet, medmänsklighet, frihet, yttrandefrihet, jämlikhet, mod, självkänsla, självförtroende, upprättelse och kärlek igen. Det är vad världen behöver!"

Världen behöver höra om kärlek. Världen behöver höra om frihet, yttrandefrihet, jämlikhet, godhet, självkänsla, upprättelse etc. också. Men först och sist behöver människor höra om Guds kärlek och godhet i Kristus. Vi behöver, gång efter annan, höra och ta till oss att vi lämna vår synd och våra tillkortakommande i Hans hand medvetna om att Han kan hela och förlåta oss.

Jag tror att människor har ett behov av förlåtelse och upprättelse. Min fasta övertygelse är att människan behöver få sätta ord på sin synd - på det som skiljer oss från Gud. Annars förtvinar vi. Vem har väl inte någon gång kännt samma erfarenhet som psalmisten David gör i Ps 32:

"Så länge jag teg förtvinade mina ben vid min ständiga klagan. 
Dag och natt var din hand tung över mig,
min livskraft försvann som av sommarhetta."

Tänk då så underbart att få lägga fram detta till Gud och bli fulltsändigt förlåten. Då kan vi verkligen känna som David när han fortsätter:

"Då uppenbarade jag min synd för dig,
jag dolde inte min missgärning. Jag sade: "Jag vill bekänna mina överträdelser för HERREN."
Då förlät du mig min syndaskuld."

När man läser vad den här prästen skriver kan man verkligen fyllas av missmod på många olika sätt. Men mitt i den situation vi är i finns det ett stort hopp. Runt om i Svenska kyrkan samlas folk och lyssnar till Guds Ord. Jesus lovsjungs, sakramenten förvaltas. Jag är just hemkommen från en underbar högmässa i en av Svenska kyrkans församlingar. Det var verkligen härligt att, denna Jungfru Marie bebådelsedag få gå in i procession sjungande psalmen 480 - Var hälsad Herrens moder. Härligt att lyssna till Guds ord. Härligt att få ta emot Kristus och Hans kärlek i, vad en av kyrkofäderna kallar det för, dödlighetens läkemedel (nattvarden).

Var hälsad Herrens moder, o Maria!

Högt lovade på jorden, o Maria!

Träd fram o Kerubim, och sjung o Serafim,

sjung med henne Herrens lov! Salig, Salig, salig,

Maria!

Du goda Jesu moder, o Maria!

I nödens stund Den trogna, o Maria!

Träd fram o Kerubim, och sjung o Serafim,

sjung med henne Herrens lov! Salig, Salig, salig,

Maria!

Du födde Ljuset i vårt liv, o Maria!

Din lydnad är vår förebild, O Maria!

Träd fram o Kerubim, och sjung o Serafim,

sjung med henne Herrens lov! Salig, Salig, salig,

Maria!

Text: Bo Setterlind 1974, 1977, 1982, efter Salve Regina-sång av J.G Seidenbusch.

(Psalm 480, i Den svenska psalmboken)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det har gått otroligt lång tid sedan jag skrev här inne senast. Under den tiden är det mycket som har hänt i mitt liv på många olika plan. Sedan jag skrev här sist har jag genomlevt sorgen att en nära familjemedlem fått diagnosen Alzheimer, jag har h...

För en tiden gavs jag möjlighet att predika i en församling. Jag delger härmed predikan.   1”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. 2I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?...

Ja, det var verkligen mycket länge sedan jag skrev här senast. Jag vågar knappt titta efter hur länge sedan det är jag skrev här. När jag tittar efter i viss bävan ser jag det senaste inlägget gjordes den 5 november. Sedan det datumet har otroligt my...

Är det få människor som läser den här bloggen nu för tiden. Det kan jag verkligen inte klandra någon. Jag har aldrig strävat efter att göra den här bloggen till någon stor grej, utan snarare velat lätta hjärtat under stundom och skriva ut lite tankar...

Om en vecka går flytten. Inför det känner jag både vemod och förväntan. Vemod för det konkret innebär att bryta upp. Förväntan för att det ska bli så otroligt roligt att få börja studera igen. Jag har verkligen längtat efter att börja studera, förkov...