Det berättas om en påve på 50-eller 60-talet som hade för vana att en gång per år besöka de mest vidriga fängelsena i Italien. En gång lär han ha mött frågan av någon nyfiken person "Varför besöker du, den högst uppsatta personen i hela romersk-katolska kyrkan dessa fängelser?" Hans svar blev kort men kärnfullt: "Det kunde ha varit jag som satt därinne".

Hur ofta väljer vi att se på de utsatta i världen och samhället med de ögonen? Hur ofta väljer vi att se på knarkaren, uteliggaren eller kvinnan vi vet blir misshandlad i grannhuset som om det vore vi själva? Hur ofta tänker vi, när vi ser bilder från Tsunamin i Japan att det kunde ha varit vi? Hur ofta tänker vi när vi ser bilder från Libyen att det kunde ha varit vi?

Listan skulle kunna göras betydligt längre. Vad jag vill säga är att vi lätt bortser från det. Inför det faktum att den lidande människan faktiskt skulle kunna vara just mig blundar vi för. Men den lidande människan skulle kunna vara just precis du - om omständigheterna hade varit annorlunda.

När Guds kärlek blir uppenbar för oss föds där en längtan efter att konkret vara goda. St Johannes, den apostel som Herren på ett särskilt älskade, skriver: "Vi älskar därför att han har älskat oss först." (1 Joh 4:19) När Gud säger till oss att Han älskar oss så mycket att han har låtit sin ende son dö för att vi, i evighet, ska tillhöra Honom, väcks en längtan att sprida budskapet om detta till andra människor. En fråga som kan tyckas befogad är hur detta har med den lidande medmänniskan att göra. Som kristna för vi ut ett kärleksbudskap till människor. Hur ska väl detta kunna bli tydliga än genom att vi ser vår medmänniska och på allt försöker hjälpa henne som vore det oss själva?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det har gått otroligt lång tid sedan jag skrev här inne senast. Under den tiden är det mycket som har hänt i mitt liv på många olika plan. Sedan jag skrev här sist har jag genomlevt sorgen att en nära familjemedlem fått diagnosen Alzheimer, jag har h...

För en tiden gavs jag möjlighet att predika i en församling. Jag delger härmed predikan.   1”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. 2I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?...

Ja, det var verkligen mycket länge sedan jag skrev här senast. Jag vågar knappt titta efter hur länge sedan det är jag skrev här. När jag tittar efter i viss bävan ser jag det senaste inlägget gjordes den 5 november. Sedan det datumet har otroligt my...

Är det få människor som läser den här bloggen nu för tiden. Det kan jag verkligen inte klandra någon. Jag har aldrig strävat efter att göra den här bloggen till någon stor grej, utan snarare velat lätta hjärtat under stundom och skriva ut lite tankar...

Om en vecka går flytten. Inför det känner jag både vemod och förväntan. Vemod för det konkret innebär att bryta upp. Förväntan för att det ska bli så otroligt roligt att få börja studera igen. Jag har verkligen längtat efter att börja studera, förkov...