Utan tvekan kan man säga mycket om det här. Men vi som Kyrka har väldigt ofta en oförmåga att möta människor, engagera dessa och göra dem till en vital del av Kristi Kyrka. Följderna kommer att bli att Kyrkan blir tvungen att säga upp massor med anställda och göra sig av med byggnader. Många församlingar inom Svenska kyrkan kommer dö ut på grund av det här.

Det är viktigt att en Kyrka möter människor där Jesus Kristus själv mötte människor. I samhället. Enskilt eller i grupp. Till de utstötta.

På olika sätt försöker församlingar möta människor. I en församling i Växjö stift har man börjat använda sig av vinprovning för att samla och möta människor som saknar kyrkliga förtecken. Principen är mycket god. Om människor ska kunna lockas Kyrkan och ta del av budskapet är det inte mer än rätt att vi vågar att engagera oss tillsammans med andra aktörer. När människor väl kommer till Kyrkan kan vi möta människor med frälsningensbudskapet, vetskapen om att Jesus har blivit människa för vår skull för att vi skulle få vara barn hos Gud. Men för mig blir det problematiskt när en församling anordnar träffar kopplade till alkohol. Det handlar varken om fördömande eller om moralism. Kyrkan kan aldrig förbjuda det måttliga bruket av alkohol. Det är både Bibeln (jfr tex Kol 2:16, eller Joh 2 där vi kan se att Jesus själv förvandlar vatten till vin) och Kyrkans tradition på det klara med. Däremot är någonting fritt bara så länge det egna samvetet inte dömer eller om en människa missbrukar alkohol okontrollerat (Rom 14). Ty den som äter [eller dricker] och hyser betänkligheter syndar. Jag själv kan dricka alkohol. Men att en församling anordnar vin-provar-träffar är synnerligen olämpligt. Församlingen är Kristi kropp. Församlingen är kallad att bära människor - också de människor som missbrukar. De ska vara välkommna utan att riskera att förledas till synd. Därför är det inte mer än rätt att man gör församlingen till en alkoholfri plats. Sedan är det en annan sak när det gäller nattvardsvinet. För där tror jag ändå att nattvarden inte bara är bröd och vin, utan Kristi SANNA kropp och blod som är odödlighetens läkemedel, som en kyrkofader säger.

Ibland känner man sig bara down. Lite nedstämd och lite modfälld. Då är den här sången underbar och lyssna på. Varje ord är sant och gott.

Idag var jag på en anställningsintervju i Stad NN. Det kändes som en, på det hela taget, bra intervju. Personen som intervjuade berättade om verksamheten och förklarade lite om kommunens grundläggare värderingar. Efter det ställde personen lite frågor om mig som person. Det är svårt att beskriva sig själv. Men jag gjorde så gott jag kunde. Om det är Guds vilja att jag ska få anställningen till Sommaren får jag det. Annars litar jag på att han styr allt till det bästa.

Den senaste tiden har en gammal diskussion förts upp till ljuset igen. Frågan rör ensamstående kvinnors rätt till insemination. Sedan många år har kvinnor begett sig utomlands för detta. Förra veckan blev det känt att allianspartierna, med undantag av KD, säger ja till detta, vilket ju innebär en slopning av den gamla lagen som förbjuder detta. Argumenten för detta är inte sakliga och genomtänkta. De är snarare av typen "Visst kan man vara bra föräldrar även om man är ensamstående!" Eller: "Det är fel att förbjuda människor som längtar efter att bli föräldrar."

Givetvis är det ingenting som säger att ensamstående mammor skulle vara dåliga föräldrar. Kanske är det, i någon mån, så att det finns de ensamstående föräldrar som är betydligt bättre än somliga av de föräldrar som lever tillsammans. Men jag tror i grund och botten att det finns komplementering när det gäller man och kvinna i föräldraskapet. En far kan ge sitt barn något som en mor inte kan ge sitt barn, och en mor kan ge sitt barn något som en far aldrig kan ge.

Gud har skapat alla människor till sina avbilder. I de flesta människors hjärtan har Han lagt en längtan att bli förälder. Men lika sant det är att Gud har gjort det, lika sant är det faktum att det finns män och kvinnor som mot sin vilja inte kan bli föräldrar. Guds vägar är outgrundliga. Gud agerar inte enligt mänskliga lagar. Han agerar enligt vad som är sin goda vilja.

I diskussionen om ensamståendes möjlighet till insemination tangerar viktiga frågor. Först och sist är frågan om människosynen. Är det verkligen en självklar rättighet att få barn? Är det en rättighet att kräva att få barn? Jag kan inte på de två frågorna säga ja. Att leva i kallelsen och gåvan som förälder, att få barn är ingalunda en mänsklig rättighet. När samtiden ofta säger att det är en självklar rättighet ger Bibeln och Kyrkans tradition vid handen att så är det inte. Många är de män och kvinnor som inte har blivit kallade att leva som föräldrar, men likväl till andra mycket viktiga uppgifter som att på ett särskilt sätt ägna sig åt bön, själavård och andligt föräldraskap.

Frågan om insemination är en oerhört känslig fråga. En hel del barn har kommit till på det här sättet och sannolikheten är stor att vi någon gång kommer i kontakt med barn eller mammor som har koppling till det här. Det viktiga i det läget är att möta dessa människor i stor kärlek och ödmjukhet.

Göran Hägglund skriver en artikel om det här i Svenska dagbladet:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/alla-barn-ska-ha-ratt-till-en-pappa_6886387.svd

Thomas Idegran skriver följande, mycket tankeväckande och bra artikel i ämnet:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/barn-ar-ingen-rattighet_6897871.svd

I måndags gick jag och min mor, efter att ha ankommit till staden, till sjukhuset. Jag kan inte riktigt beskriva känslan jag upplevde när vi kom fram till sjukhuset. Rädslan för vad man skulle möta när man åkte upp i hissen till den onkologiska avdelningen. Vad trodde jag att jag skulle möta och vad mötte jag? Jag trodde jag skulle möta en ångest utanpå allt jag någonsin varit med om. Jag trodde ångesten från människors rädslor för döden skulle vara klistrade på väggen. Jag trodde att människor skulle skrika av ångest. Men det jag mötte var något annat. I stället kändes det som ett lugn på avdelningen. Ett lugn som förmedlades av personalen. Visst fanns där ångest i väggarna. Och märkligt vore det väl annars.

Min kusin var trots allt vid gott mod. Han skojade och skämtade och smågnabbades som vanligt. Men samtidigt fanns det ett vemod och en rädsla. Förmodligen känner han så mycket annat. Men han visar inte så mycket utåt. I stället säger han lugnt och sakligt hur det faktiskt är. Att endast 10% av de med den här formen av cancer lever i 5 år, och att 80% av de med den här typen av  tumörer är personer som man inte kan göra något åt. Samtidigt ger han uttryck för att han på olika sätt har goda förutsättningar att klara det här, vilket även läkarna säger. 1) han kom i rätt tidigt stadium till läkarna. 2) De flesta som drabbas av den här typen är betydligt äldre än min kusin, vilket gör att deras kondition är betydligt sämre än hans. 3) Han har den rätta inställningen. Han vill verkligen leva.

Jag känner en rädsla, ja rent av ångest stundtals inför. Men trots det vet jag på vem jag tror. Jag vet att den Gud jag tror på aldrig sviker. Jag tror och vet att Han vill och ger mig, min kusin och min släkt kraft i detta. Ibland undrar jag varför Gud låter vissa saker hända, så även i detta fallet. Men jag måste böja mig inför det faktum att lidande, sjukdom och död är konsekvenser av syndafallet och att det efter fallet hör till livets villkor. Men trots detta mitt i allt lidande finns Gud närvarande med sin tröst och omsorg. Hur skulle vi kunna uthärda annars utan denna vetskap?

Jag är hemma igen.

Har varit på resande fot några dagar och hälsat på en släkting. För några veckor sedan skrev jag nog om honom. Han fick reda på att han hade en tumör i magen, närmare bestämt i matstrupen. Det har varit några intensiva dagar, både med glädje och sorg. Tumören är i sig godartad, vad man vet finns det inga spridningar. Men just där den sitter gör det det inte alldeles lätt. Framför sig har han en lång och plågsam tid med i alla fall 22 strålningar och rätt många cytostatika behandlingar. Det är jobbigt att se en person man ser som ett syskon drabbas av det här. Om några läser det här så får ni gärna be för honom, mig och hela släkten.

Bibeln vill att Guds folk verkligen ska vara ett. Bibeln vill att vi ska söka enhet. Men hur skapas enheten mellan oss? Jag skulle svara: genom Jesus Kristus. När människan möter Jesus händer det verkligen någonting i hennes hjärta. Hans kärlek formar oss att bli mer och mer lika honom. Det finns en underbar bild för detta i Jeremias bok när Herren visar Jeremia lerdrejaren som formar leran till en skål. Så är det, enligt Herren, ocskå med Jeremia och oss. Gud formar oss med sin kärlek. Han tvingar oss inte in i ledet. Han sitter inte på en pietet. Han är ingen diktator som tittar ner på oss som vore vi små kryp. Han formar oss med Ordet som är levande och verksamt. Ordet, som först och sist är Jesus Kristus, har blivit människa och genom dopet och tron har Han också blivit levande i vårt hjärta.

I olika situationer diskuteras det här med enhet. I somliga sammanhang blir enheten nästan lagisk. Bara det finns otvetydighet blir man utmålad som heretiker. I andra sammanhang blir enheten väldigt slapphänt och med stora brister. Gud vill att vi vara eniga (jfr tex 1 Kor 1:1). Men enheten här på jorden kommmer alltid vara bristfällg och skör. När de första människorna avfall i syndafallet blev synden tydlig. Synden splittrar, synden förstör relationer och raserar enheten. Först och sist när det gäller våra relationer till Gud, men även till våra medmänniskor. Bara när vi lever nära Jesus Kristus i bön och verkligen söker att förstå kommer enhet att bli möjligt.

Ibland säger man att Guds ord är performativt. Det skapar. Det är levande. Det är ett vasst svärd som kan skära djupt in i en människas hjärta. Det är balsam som kan smörjas ut på en människas sårade och sorgsna hjärta. När Jesus ber till Fadern om att vi ska bli ett, liksom Han och Fadern är ett, kommer det att bli så. Om inte här på jorden så i vart fall i himlen. Ett underbart Bibelord som jag snubblade över för några dagar sedan vill jag avsluta med.

"Över allt detta skall ni klä er i kärleken, som binder samman till en fullkomlig enhet." (Kol 3:14)

Miljontals människor söker sig varje söndagen, på Herrens och Uppståndelsens dag, till kyrkan för att fira gudstjänst. Miljontals människor drivs av kärleken till Jesus för att möta Honom i Ordet och sakramenten. Men miljontals andra människor söker sig inte till kyrkan. Somliga för att de inte är troende, andra för att man inte har hittat den "rätta församlingen".

Gud har gett ett frälsningsbud, ett evigt giltigt kärleksbrev till all mänsklighet. Så älskade Gud världen, skriver St Johannes, att han gav den sin ende son för att var och en som tror på Honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. Det här är Guds kärleksbrev skrivet till varje människa. Alla människor får verkligen tro på Jesus. För att en människa ska kunna förbli i nåden och ha del av Kristi liv har Gud gett oss olika gåvor. Han har gett oss sitt Ord, sina sakrament, bönen - och brödragemenskapen, det vill säga församlingen. Gud har grundat sin Kyrka på jorden, och givit löftet att dödsrikets portar aldrig ska nå henne. Alltså är det viktigt för en kristen människa att söka sig till en församling. Det är egentligen inte bara viktigt - det är en plikt för en kristen att söka sig till en församling och fira gudstjänst.

I Skapelseberättelsen kan vi se att Gud har skapat människan till man och kvinna. Vi ser äktenskapets grundtanke i detta - att en man och en kvinna ska leva tillsammans. Men Guds skapande visar också på att Gud vill att vi ska gå gemenskapens väg. Vi ska inte endast gå till himmelen som enskilda individer. Han vill att vi ska vandra tillsammans. Därför har han gett oss församlingsgemenskapen.

En vanlig bild för Kyrkan är Kroppen. I 1 Kor 12 visar St Paulus på något viktigt. Vi är, genom dopet och tron, delar av samma kropp. Vi är delar av Jesus Kristus. Gud har gett olika delar av sin Kyrka olika uppgifter. Armarna kan inte göra samma sak som benen. Ögat kan inte göra samma sak som örat. Lungan kan inte göra samma sak njurarna. Men tillsammans utgör vi en helhet. Du och jag har fått olika gåvor. Somliga har fått gåvan att tro på mirakler i de mest mörka stunderna. Somliga har fått gåvan att bota sjuka. (1 Kor 12:9-10) Några har fått gåvan att vårda andra människors själar. Andra har fått gåvan att särskilt se och förmana människor. En del har kallelsen att vara herdar, andra har någon annan viktig uppgift. (Jfr Ef 4:11) Som spridda sädeskorn är vi viktiga. Men det är först när vi kommer tillsammans som varje litet sädeskorn kan smältas samman till en brödkaka.

Paulus förmanar oss strängt:

"Var ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band: en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp, det som tillhör er kallelse, en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla." ( Ef 4:2-6)

Det är viktigt att söka sig till en församling. Och det är viktigt att våga ge sig ut och leta efter en församling. För den som söker ska finna, som Bibeln säger.