Det är den stora frågan. Är jag anonym? Somliga av er som läser min blogg vet vem jag är som skriver. Andra vet inte alls. Någon kan ana vem jag som skriver är. För mig gör det inget om någon säger till någon vem jag är. Däremot kan anonymiteten så tillvida att jag inte skriver mitt namn vara bekväm.

När jag ser tillbaka på bloggen kan jag konstatera att här finns både teologi och psykologi. Men inga direkt personliga blogginlägg. Då jag inte riktigt vet hur man ska formulera ett personligt blogginlägg om ens vardag vore jag tacksam för svar.  

Somliga av er som läser bloggen vet att det är något ovanligt för mig den här våren. Redan tidigt förra terminen beslutade jag mig för en sak: vårterminen ska jag inte studera. Och så blev det. För första gången någonsin befinner jag mig utan studier. Det är faktiskt riktigt skönt. Efter mer än ett decenium av skolår är det underbart med ett avbrott. Min tanke har hela tiden varit att försöka skaffa ett jobb. Men det är lättare sagt än gjort. Ja, ni vet ju alla hur det "lätt" det är att få tag på jobb i de här tiderna. Men förhoppningsvis ska väl det lösa sig också.

Under den tiden som jag inte har något vettigt för mig att göra försöker jag skapa någon typ av mening. Det innebär bland annat att jag spelar en del. Piano och orgel. Kan sitta i timmar och spela. Sedan är det ju klart att jag inte är så jättebra på att spela. Men det är ändå skönt att låta sig bli uppfylld av musiken. Vad jag spelar? Åh, det är lite av varje. Har kommit att spela lite av Bach. Men mest är det nog koraler. Det beror dels på att jag finner många psalmtexter mycket uppbyggliga och fina och dels på att jag älskar själva melodierna. Typ.

Nu får jag sluta den här "personliga bloggen." :) Ha det gott alla!

Jag har läst C.S Lewis böcker om Narnia - jag vet inte hur många gånger jag har gjort det. Och ibland finns det vissa fraser som dyker upp i mitt medvetande vid vissa situationer i mitt liv. Ett sådant är från boken "Prins Caspian och skeppet gryningen". Lucy, Edmund, Eustace och Caspian mfl kommer till en ö. Där finns några osynliga väsen som, vi senare får reda på, är dvärgar. Öns härskare är en trollkarl, och enligt en av dvärgarna, är det enda som kan göra dvärgarna synliga är att skicka in en flicka i trollkarlens hus och låta henne läsa en trollformel ur dennes "trollbok". Lucy gör det - inte frivilligt utan av rädsla. När hon är där läser hon om en trollformel hur hon ska kunna veta vad ens vänner tycker om henne. Nyfiken som hon är tar hon sig mod och läser den. Och hon får se en liten glimt som gör henne ledsen och förkrossad. En av hennes närmsta vänner säger en sak om henne till en bekant som hon blir förtvivlad över. I detta uppenbarar sig Lejonet Aslan för Lucy. Han frågar henne varför hon gjorde som hon gjorde. Vad hon svarar vet jag inte. Däremot vet jag att samtalet med Aslan mynnar ut i att Lucy förstår att hon har gjort orätt och att detta kommer få konsekvenser för hennes relation till sin vän. Aslan berättar för Lucy att det inte var vännens uppfattning om henne - utan att hon sa det av rädslan för den andra personen. Lucy ställer frågan vad som hade hänt om hon inte hade handlat som hon gjorde. Aslan svarar henne att ingen någonsin kommer få reda på vad som hade hänt om vi hade handlat annorlunda.

Ofta i livet som människor möter vi de där stunderna när vi funderar över vad som hade hänt om vi handlat annorlunda  en specifik situation. Vad hade hänt om jag hade sökt ett annat gymnasieprogram än vad jag gjorde? Vad hade hänt om jag inte hade sagt de där dumma sakerna till de där människorna som jag egentligen älskar? Det enkla svaret finns där. Vi kommer aldrig att få reda på hur saker hade blivit annorlunda. Det är lätt att vara efterklok. Men mitt i allt detta finns där budskapet om nåd och förlåtelse. Budskapet som säger att för den som lever i Kristus har något nytt börjat. (2 Kor 5)

Stundtals brottas jag ofta med grubblandet. Man börjar älta saker som man inte kan förlåta sig själv för. Att man ser sina synder och tar lärdom av dem är en sak. Men grubblandet över saker man gjort kan lätt bli en ond cirkel som hämmar mig i mitt liv som människa och som kristen. Bara genom att komma med det till Kristus kan jag bli fri. För, som Jesus själv säger, endast Han kan ge den frid som världen inte kan ge.

Lova HERREN, min själ, och glöm inte alla hans välgärningar, 
han som förlåter dig alla dina synder
och botar alla dina sjukdomar, 
han som återlöser ditt liv från förgängelsen
och kröner dig med nåd och barmhärtighet, 
han som mättar ditt begär med sitt goda,
så att du blir ung på nytt som en örn. (Ps 103:2ff)

För mig har psaltaren kommit att bli allt viktigare. Här möts människors upplevelse av förtvivlan med innerlig glädje. Här möts människors klagan med innerlig känsla av trygghet. Och hela tiden är det Guds Ord som talar till oss. Det är ord vi får läsa och som vi får göra till våra egna. Guds Ord formar oss i psaltarens.

Gud är god. I Honom har vi en tillflykt och en säkerhet. Vad som än händer här i vårt liv är han med oss med sitt Ord och sin Ande. Och en sak Gud ibland ger oss är syndakännedom. När vi ibland ser Guds vilja kan vi känna oss oroliga. Vi ser hur sträng Gud är. Och visst är Han sträng? Men Gud är också kärlek - kärlek i dess renaste form.

Att bli medveten om synden i våra liv - allt det där som skiljer oss från Gud och som hindrar oss från att leva helt och fullt som han vill är något vi inte gärna vill veta om. Tvärtom talar vi lätt om kärlek och godhet och glömmer bort/vil inte se på det här med synden. Personligen tror jag inte att det är den väg vi som kristna och som kyrka ska gå. Tvärtom måste vi våga sätta ord på synden - tala om det. För hur ska vi kunna förstå Guds godhet och kärlek om vi inte vågar se på våra synder? Först när vi vågar tala om detta blir ju Hans kärlek större för oss.

Syndanöd betraktas i vår tid som något högst negativt och farligt. Jag tror, med en rätt undervisning, inte att det är farligt. Syndanöden påtalar allvaret för en människa. Att synden är något skadligt och något som vi ska akta oss för. Något somär människors erfarenheter är att synden kan skada relationer - båda till Gud och till medmänniskan. Om jag medvetet lever som Gud inte vill kan detta utlopp i en felaktig Gudsbild. Om jag lever i kärlekslöshet mot mina medmänniskor och lever på ett själviskt sätt skadas just mina relationer till dessa.

Hur ska vi göra när vi grips av syndanöd? Hur ska göra när den där rösten viskar oss i örat att vi inte är älskade av Gud och att han inte älskar oss? Vi ska vända oss till Kristus. Vi ska gå säga till honom om allt som tynger våra hjärtan. Vi ska lyssna på Guds Ords löften om förlåtelsen och vi ska vända oss till en god själavårdare. Väldigt ofta går vi an mot syndanöden på ett felaktigt sätt. Vi förtränger dem och låtsas som om det regnar. Men bara i Jesus kan vårt hjärta få frid.

Man kan tycka mycket om Svenska kyrkan. Utan tvekan har vår älskade kyrka, liksom kyrkan i all tider, stora problem. På senaste tiden har jag funderat mycket över om Kyrkan någon gång har varit bekymmerslös. Hela tiden har Kristi Kyrka mött svårigheter och problem. Det vet vi. Samtidigt kan vi som kristna ha ett hopp. Vi vet på vem vi tror. Vi vet att Honom som vi tror på inte har lämnat oss vind för våg. Han är med oss intill denna dagen.

Vill man hitta sorgeämnen i en kyrka kommer man alltid att kunna hitta det. Det är ingalunda någon hemlighet. Men vi måste, som kristna, också vara frimodiga. Det uppmanar oss Gud till i sitt Ord. Vi måste, utan att ta på allvar sorgeämnena, också våga se på det som gläder och som ger hopp. Runt om i vår kyrka samlas människor och lyssnar till budskapet om Jesus. Guds ord förkunnas, sakramenten förvaltas - och människor kommer till tro på Jesus. Runt om i Svenska kyrkan lovsjungs Jesus Kristus.

Vi har problem. Vi har allvarliga problem. De kan radas upp. Att Jesus inte får vara i centrum. Att människor stöts bort. Att vi inte tillvaratar våra medlemmar. Att det är en dålig arbetsmiljö. Att Kyrkan lägger allt för stor vikt vid miljöarbete och för lite tid på Jesus. Men låt oss inte falla för frestelsen att enbart se det negativa. Låt oss träna oss i att både se det negativa och det positiva.

När jag skriver dessa orden finns det en psalmvers som gnager i mig och som jag verkligen vill lyfta fram. Det är Runsteds ord i SvPs 401 - dock från förra psalmboken:

"Fast Guds församling bristfull är Och
ingen ren där finnes, Dock Herren har sin
vingård kär, Och sitt förbund han minnes. Än med
sitt ord han när oss bor Och frälsar den på
honom tror. Han söker sina vänner, Där man sin
brist bekänner."

Bibeln säger, bland mycket fantastiska saker, något viktigt. Gud har skapat människan till sin avbild. (1 Mos 1:26) Må så vara att människan vände Gud ryggan tidigt i historien och att vi allt sedan dess ofta tar strid för vad som inte är Guds vilja. (1 Mos 3)  Men det innebär inte att Gud vänder oss människor ryggen. Tvärtom kan vi genom hela Skriften se hur Gud älskar människan och vill införliva henne i en gemenskap med sig. Vi kan se hur Gud bevisade sin stora kärlek till oss människor genom att låta Jesus dö för oss. (Rom 5:8)

Som människor har vi skapats för att leva i gemenskap med Gud. Och vi har skapats med ett okränkbart värde. Psalmisten ger uttryck för något stort:

"Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad.
Ja, underbara är dina verk, min själ vet det så väl." (139:14)

Psalmistens ord gäller inte bara honom själv. Det är ord som alla människor kan säga och som säger att Gud har skapat oss som underbara verk. Ett sådant verk får ingen människa förstöra som så ofta sker i vår värld.

I vår tid är människovärdet ofta väldigt lågt. Vi läser om det i tidningen. Vi ser det på TVn. I interaktionen - samspelet med andra människor - kan vi stundtals lägga märke till det. En människas värde väger så lätt i vår tid. Jag vet inte hur många gånger jag den senaste veckan har läst hur människor berövar andra människor deras liv - både fysiskt och psykiskt. Det finns en hårdhet bland människor i vår tid mot andra människor. En hårdhet som ofta skrämmer mig.

Det är lätt att skylla ifrån sig och tänka att hårdheten är något som andra producerar. Men låt oss för en stund vända blicken till oss själva och rannsaka oss. Är vi helt fria från denna hårdhet? Är vi konstant kärleksfulla mot våra medmänniskor, som Jesus faktiskt vill? Finns jag till för min medmänniska - vem hon än är? 

Ibland har man lite bloggtorka. Har under en tid upplevt att jag inte har haft något särskilt att skriva, men nu är jag tillbaka igen. Upptäckte att jag fått två kommentarer, vilket jag är oerhört glad över. Det är alltid skönt med kommentarer - både med positiv och negativ kritik.

Voltaire sa vid något tillfälle "Jag förkastar dina åsikter, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga dem." Visst är det upplysningspräglat? Ja, det tycker jag. Men trots det uttrycker det ett bra förhållningssätt när det gäller samtalet. Man kan förkasta åsikter, väldigt ofta med rätta. Men trots måste också de mest felaktiga tankarna få yttras, sättas ord på.

Oavsett var vi befinner oss finns de där människorna som vi stör oss på och vars uppfattningar vi inte delar. Men om det är något Guds Ord är tydligt över är att vi ska bemöta alla lika och att vi ska möta människor med samma kärlek som vår Herre har mött människor med. För mig blir ett sådant förhållningssätt att lyssna människor och att inte tysta ner människor. Det är att respektera. Om vi kväver de åsikterna vi förkastar  med tystnad eller genom att förkasta människor läggs en grogrund för sekterism och förtryck. Bara genom att våga dessa saker komma upp till ytan i ett sakligt samtal kan dessa saker hanteras på ett bra sätt.

Varför skriver jag det här? Min erfarenhet när jag diskuterar och samtalar med människor vars åsikter jag inte delar är att jag allt för lätt rymms upp av högmod och väldigt ofta av en lust att tysta de andra. Och den taktiken är inte det bästa sättet att gå in i närkamp med problemet.

Respekt handlar om att våga stå för det man anser vara rätt. Ibland kanske det betraktas som motsatsen till det - att man ska vara så messig som bara möjlig och inte säga varken det ena eller det andra. Men respekt handlar också om att lyssna på meningsmotståndarna och att försöka förstå varför de tänker som de gör.