Hittade den här beskrivningen av hur bönesvar faktiskt kan bli på internet.

Jag bad om styrka

En granne som gick bort för några år sedan var väldigt klok av sig. Det är förvisso många av mina grannar, men denne i synnerhet. När det var varmt väder och folk klagade på vädret en gång sa han något i stil med "Människor blir aldrig nöjda. När det kallt gnälls det över att det är för kallt och när det är varmt gnälls det över att det är för varmt." Det är inte en observation som enbart han la märke till. Det har nog de flesta av oss gjort.

Precis så tror jag, när jag ser tillbaka på min livssituation det senaste halvåret, att det är. När jag pluggade längtade jag innerligt efter att terminen skulle ta slut och jag skulle få det där efterlängtade sabbatsåret då jag skulle arbeta och kunna slippta studiestressen. Nu är det här... Sedan januari har jag ett uppehåll med mina studier. Jag borde vara nöjd. Jag borde vara glad. Och ändå gnäller jag. För det var visst inte så härligt att vara alldeles ledig. Nu längtar jag mot något annat. Mot ett arbete (som det ju inte är lätt att få tag på i dessa tider). Mot framtida studier. Något att tänka tillbaka till när jag om något år tar tag med studierna igen och gnäller över att jag inte får ledighet?

Kristen tro är ingen verklighetsflykt, för att knyta an till förra blogginlägget. Däremot kan vår tro skänka trygghet och frid. Den lindar inte in allt i bomull. Läser man Psaltaren kan man finna flera exempel på att psalmisterna plågas av ångest och oro. Ömsom beklagar sig psalmisten för att hjärtats ångest är stor (Ps 25), ömsom känns Gud långt borta hos psalmisten. Han ropar "Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?" (Ps 22)

I Psaltaren finns där en psalm som betyder mycket både för mig och för andra. Det är Psalm 23. Herren är min herde. Det är en psalm som utandas trygghet och kärlek. Men det är också en psalm som inte väjer det smärtfulla. Psalmisten vet, likväl som dig och mig att smärtan och lidandet hör till livsvillkoren. Därför kan han säga:

"Om jag än vandrar i dödsskuggans dal 
fruktar jag intet ont, ty du är med mig.
Din käpp och stav de tröstar mig." (v. 4)

För psalmisten David är budskapet att Herren finns med Honom också i dödsskuggans dal något som skänker honom trygghet. Budskapet att Gud är med David är också ett budskap till Dig och mig. Genom dopet och tron är Gud med mig. Det innebär att vad som än möter mig är något som jag inte möter själv. Jesus finns med mig.

Att vara i dödens närhet, att mista en människa man älskar är något av det värsta som finns. Men också i den stunden finns Gud med oss. Också när jag inte kan se någon logisk förklaring till smärtan och lidandet finns han där.

David säger i en annan psalm:

"Tar jag morgonrodnadens vingar, gör jag mig en boning ytterst i havet,
skall också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig. 
Om jag säger: "Må mörker falla över mig
och ljuset bli natt omkring mig", 
så är mörkret inte mörkt för dig, natten skall lysa som dagen
och mörkret vara som ljuset." (Ps 139:9-12)

För mig personligen har budskapet om Guds närvaro i våra liv blivit allt viktigare. Det handlar om att vi än lider lider vi tillsammans med Jesus och för Honom. Låt mig avsluta den här bloggen med några ord från 2 Kor 12:

"Så gläder jag mig över svaghet, misshandel och nöd, över förföljelser och ångest, eftersom det sker för Kristus. Ty när jag är svag, då är jag stark." (12:10)