Det berättas om en påve på 50-eller 60-talet som hade för vana att en gång per år besöka de mest vidriga fängelsena i Italien. En gång lär han ha mött frågan av någon nyfiken person "Varför besöker du, den högst uppsatta personen i hela romersk-katolska kyrkan dessa fängelser?" Hans svar blev kort men kärnfullt: "Det kunde ha varit jag som satt därinne".

Hur ofta väljer vi att se på de utsatta i världen och samhället med de ögonen? Hur ofta väljer vi att se på knarkaren, uteliggaren eller kvinnan vi vet blir misshandlad i grannhuset som om det vore vi själva? Hur ofta tänker vi, när vi ser bilder från Tsunamin i Japan att det kunde ha varit vi? Hur ofta tänker vi när vi ser bilder från Libyen att det kunde ha varit vi?

Listan skulle kunna göras betydligt längre. Vad jag vill säga är att vi lätt bortser från det. Inför det faktum att den lidande människan faktiskt skulle kunna vara just mig blundar vi för. Men den lidande människan skulle kunna vara just precis du - om omständigheterna hade varit annorlunda.

När Guds kärlek blir uppenbar för oss föds där en längtan efter att konkret vara goda. St Johannes, den apostel som Herren på ett särskilt älskade, skriver: "Vi älskar därför att han har älskat oss först." (1 Joh 4:19) När Gud säger till oss att Han älskar oss så mycket att han har låtit sin ende son dö för att vi, i evighet, ska tillhöra Honom, väcks en längtan att sprida budskapet om detta till andra människor. En fråga som kan tyckas befogad är hur detta har med den lidande medmänniskan att göra. Som kristna för vi ut ett kärleksbudskap till människor. Hur ska väl detta kunna bli tydliga än genom att vi ser vår medmänniska och på allt försöker hjälpa henne som vore det oss själva?