Igår fick jag reda på att jag fick VG på sista tentan i socialpsykologin. Kan inte beskriva hur lättad jag var när jag såg att betyget var inskrivet. Hade varit nöjd om jag bara varit godkänd. Förväntade mig nästan en omtenta, men det slapp jag. Yes!

Jag minns fortfarande den där dagen. September 2007. Det var en måndag. Jag skulle till skolan, vi satt och åt frukost hemma med radion på. Vid nyhetssändningen berättade de om om en person, ett par år yngre än mig, som hade avlidit på samma trakt som mig till följd av en tragisk olycka. Han hade blivit påkörd av en lastbil när han åkte moped. Första tanken var "Måtte det inte vara någon jag känner."

Det var ingen jag kände. Däremot var det en person som gick på samma skola som mig. Många klasskamrater till mig kände honom. Och jag hade sett honom några gånger i skolan. Men jag minns fortfarande hur fruktansvärt det var. Det kändes som om hela skolan var i chock. under tisdagen var det minnesstund på skolan. Jag var med på den, även om jag inte kände honom. Den stackars skolprästen hade en oerhört svår uppgift när han skulle hålla tal. Han sa något om att "När jag körde hit idag funderade jag över vad jag skulle säga för något att trösta med. Och nu känner jag att jag inte kan säga något. Vi måste få vara ledsna färdigt innan vi kan trösta." Senare har jag förstått vilken djup visdom de ligger i de orden. Vi ska närvarande, vi ska finnas till hands för den människa som sörjer och som är ledsen. Men först när personen har fått vara ledsen ifred kan vi, då det är läge, ge tröst.

Igår drabbades jag av en chock. Något liknande, och samtidigt något mycket olikt, skedde. Då vi är människor kan aldrig en situation rymma exakt samma känslor och intryck. Jag fick reda på att en ung kvinna som jag chattat med hade avlidit på grund av sjukdom. Jag kände henne inte såväl som somliga av er som läser min blogg gjorde. Men när en person man har haft kontakt med på Facebook, genom chatt och på MSN försvinner tvingas man att stanna upp. Livet är skört och bräckligt. Vi vet inte vad morgondagen bär med sig - om det kommer en morgondag. Men mitt i allt detta finns det en djup tröst. I en psaltarpsalm finns orden: "15 Men jag förtröstar på dig, HERRE, jag säger: "Du är min Gud."
Min tid står i dina händer." (Ps 31:15-16a) I en annan psalm står det: "Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster.
Alla mina dagar blev skrivna i din bok,
de var bestämda innan någon av dem hade kommit." (Ps 139:16) Den dagen som varit, den dagen som kommer och den dagen som nu är kommer från Gud. Han vet när vi föds och när vi dör. Han ensam.

När en person dör väcks många känslor. En frestelse kan alltid vara att vilja förtränga dessa. Men Gud vill att vi ska öppna oss för Honom med allt som fyller våra hjärtan. Han vill att vi ska klaga till honom, gråta till honom. Därför får vi göra det.

Varje människas känslor och lidande är personliga. Det går inte att fullt ut förstå den smärta och den lidande som Ms pojkvän och familj känner inför detta. Men ändå kan man ha en aning om det. För det faktum att vi är människor innebär att vi lever under samma livsvillkor. När en människa man älskar rycks ifrån en av döden kan orden, också de från Psaltaren, vara sanna:

"En människas dagar är som gräset, hon blomstrar som markens blommor. Vinden drar fram över dem och de är borta,
deras plats känner dem inte längre." (Ps 103:15,16)

Men i allt detta kan och får vi tro på Jesu ord:

"Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig. I min Faders hus finns många rum. Om det inte vore så, skulle jag då ha sagt er att jag går bort för att bereda plats åt er?" (Joh 14:1-2)