I ett litet kapell i en församling i närheten fann jag denna fantastiska staty av Gudsmodern. I Fredags firades runt om i den Världsvida Kyrkan en viktig dag - Marie Bebådelsedag. Dagen handlar om ett av de stora mysterierna - hur Gud blir en foster Marias moderliv. Det är en dag som handlar både om frälsningsgåvan och människovärde.

Gud blir människa - vilka konsekvenser får det för vårt sätt att se på människor? Ofta i många sammanhang gör man det till något syndigt att vara människa. Och ingen människa  finns det på jorden som aldrig syndar. (Rom 3) Men att vara människa är inte  första hand att vara syndare

Texten om Marie Bebådelsedag är väl värd att stanna upp inför och meditera över. Hur en liten flicka, kanske bara 13 år, ödmjukt böjer sig för Guds vilja. Hur en människa, likt du och jag, i Guds rike kan få en viktig uppgift. Maria var inte på något sätt syndfri. De som hävdar detta bortser från arvsyndens konsekvenser. Hon utvaldes inte av Gud för att hon var perfekt och syndfri - utan därför att Gud hade kallat henne till sig och att hon var öppen för Hans kallelse. Jag tänker att Gudamoderns kallelse säger något om vår Herres kallelse om oss alla. Vi kallas aldrig till Gud för att vi är perfekta - enbart genom Hans kallelse.

Heliga Maria är en av kristendomens viktigaste personer. Hon kan med rätta kallas för Herrens moder, för Gudaföderska - ja, kanske till och med för Kyrkans moder. Trots att hon är viktig glömmer vi lätt bort henne. Vi tänker lätt att det blir avgudadyrkan att tala om Maria. Och naturligtvis finns det exempel, både i kyrkohistorien och i vår samtid, på att hon har betraktats som en avgud. Det är givetvis en uppfattning man måste ta avstånd från - men inte på ett sådant sätt att man glömmer bort henne. Jag tror att många människor i vår tid har mycket att lära av Maria.

Min vän,

I ord kan jag inte beskriva våren. Månne kan de ge en vink om det stora undret som sker när vintern dvala försvinna. Månne kan orden vara fina och upplyftande. Men våren måste upplevas för att förstås.

Låt mig ta dig ut en dag i vårtid. Låt mig visa dig ängen med dess våtmark där snön hastar bort. Följ med mig ut i skogen och låt mig visa dig träden som står där i sin prakt. Följ med mig ner till sjön ska jag visa dig skönheten när isen smälta. Se på solen när den sänker sina strålar över det stilla vattnet

Följ mig på väg tillbaka ska jag visa dig vårluftens kraft. Jag ska låta dig känna den där luften som bara finns på våren. Den där regnfuktiga luften som känns så befriande. Den luften som nästan har nytt liv med sig.

I ord kan jag inte beskriva våren. Som så mycket annat i livet kan inte orden helt och fullt nå fram. Det måste upplevas. Det måste ses. Det måste kännas.

Min vän,

I ord kan jag inte beskriva våren. Månne kan de ge en vink om det stora undret som sker när vintern dvala försvinna. Månne kan orden vara fina och upplyftande. Men våren måste upplevas för att förstås.

Låt mig ta dig ut en dag i vårtid. Låt mig visa dig ängen med dess våtmark där snön hastar bort. Följ med mig ut i skogen och låt mig visa dig träden som står där i sin prakt. Följ med mig ner till sjön ska jag visa dig skönheten när isen smälta. Se på solen när den sänker sina strålar över det stilla vattnet

Följ mig på väg tillbaka ska jag visa dig vårluftens kraft. Jag ska låta dig känna den där luften som bara finns på våren. Den där regnfuktiga luften som känns så befriande. Den luften som nästan har nytt liv med sig.

I ord kan jag inte beskriva våren. Som så mycket annat i livet kan inte orden helt och fullt nå fram. Det måste upplevas. Det måste ses. Det måste kännas.

I några delar hade jag tänkt skriva en novell om en släktberättelse. Till en början kommer jag nog lösenordsskydda dessa, så att bara ett fåtal personer kan läsa. Eventuellt häver jag lösenordsskyddet senare.

Vad jag vill säga är att somliga saker kommer kommer vara fingerade (såsom namn och tider), annat kommer vara på pricken rätt.