På intet sätt vill jag vara vetenskaplig i mitt resonemang här. Mycket utgår från ett lekmannaperspektiv när jag närmar mig frågor som dessa.

I min goda vän Iluzjas blogg dök en diskussion upp när det gäller sex och det sätt som det ofta förmedlas genom filmer. Och utan tvekan är det något som påverkar, främst unga människor. Ett nyckelord när man diskuterar det här ämnet, liksom många andra ämnen, är "sensitiv periods" eller på svenska "känsliga perioder". Detta betecknar perioder i en människas liv då man, enligt psykologin (kanske främst utvecklingspsykologin) är särskilt påverkbar för omgivningen. Enligt forskning (har ingen konkret källa, en lärare sa det på en föreläsning) har tex barn i 7-8 års åldern en sensitiv period vad gäller tv-våld.

Sensitiva perioder är något som följer en människa under hela livet. Och det är väl något vi alla ibland kan känna av. Visst kan det finnas perioder då man särskilt kan påverkas av reklam på tv? Visst finns det perioder då vi är särskilt sensibla för hur omgivningen tänker i en viss fråga.

När det gäller TV-våld tänker såhär: att se en deckare eller thriller behöver inte innebära att man går ut och mördar en människa. Samtidigt tror jag att vi påverkas mycket mer av filmer än vad vi egentligen tror. Även om vi inte anar det eller tror det, tänker jag att vi på ett omedvetet plan alltid kan påverkas. Kanske kan reaktionen att på TV och på film se en människa bli nedslagen eller misshandlad leda till att man får en förhärdad människosyn? Inte vet jag. Inom den sociala kognitiva teorin talas om observationsinlärning. Viktig profil inom denna teorin är Albert Bandura. På 60-talet gjorde han ett experiment. Han lätt några vuxna människor slå några bobo-dockor så besinningslöst som möjligt. Detta filmades in och därefter lät Bandura några barn se denna video, i samma rum som bobo-dockorna befann sig. Detta ledde till att barnen, utan att ens ha blivit ombedda att slå dockorna börjar slå dem. Det säger något viktigt om barn och utveckling. Barn gör som de ser vuxna göra. Och jag undrar om vi vuxna verkligen är så annorlunda som barn? Nödvändiga förutsättningar, enligt Bandura, var uppmärksamhet, minne, självförtroende samt motivation. Om dessa förutsättningar infaller vid en sensitiv period i samband med att en vuxen ser en rysare, tänk om detta kan leda till att man agerar som på filmen? Banduras experiment kan ses här:

Psykoanalysens fader, Sigmund Freud, talar om att en människa har två grundläggande drivkrafter. Sexualiteten och aggressionen. Oavsett vad vi tycker om vår vän Freud kan vi inte annat än säga att det finns en poäng i det här. Om vi ser in i filmens värld - vad är de två viktigaste ingredienserna, överlag? Just dessa. Det finns något kittlande i båda dessa ingredienser som fängslar när de framställs på filmen. Uteslutande är det som vore dessa två ting själva syret eller motorn i alltet. Därför är det inte otänkbart att det här påverkar vår människosyn - hur vi ser på andra människor. När unga människor ser hur sexualitet hanteras på filmduken i diverse filmer (som inte med nödvändighet klassas officiellt sett som pornografi) finns risken att dessa införlivar detta i den socialpsykologiska termen "ideal self" (hur vi borde vara). När människor ser andra blir slagna på film kanske detta leder till en platt människosyn. Kanske leder det till att man inte reagerar när man läser om våld i TV.

Ovannämnda tankar bör ses som en inledning på en diskussion om det här med TV-våld. Jag kommer att återvända när jag har möjlighet i ämnet.

På förmiddagen besökte jag en mycket god vän till mig någonstans. Vi fikade och samtalade. Har kännt henne i några är (om man nu någonsin lär känna en människa helt och fullt). Hon har tre underbara och frimodiga barn, varav två var med och fikade. Det är så härligt barn. De säger vad de tycker. De gör vad de vill. Och yngsta barnet gjorde verkligen vad hon ville. Hon stod på händerna, slog kullerbyttor och sjöng. Blev rörd när jag fick en teckning av henne. Lägger in en bild på den  nedan.

Av min goda vän fick jag låna en guldskatt. Wilfrid Stinissens fantastiska bok "Störst av allt är kärleken". Må vara att jag inte är romersk katolik och delar vissa delar av hans ståndpunkter. Men han skriver med en klarsynthet och på ett bra sätt om just detta ämnet: kärleken. Med säkerhet kommer jag återkomma i ämnet.