I min hemförsamling har vi arbetat en del med bönen. Förra terminen, och två terminer tidigare, har vi haft något som kallas för "bön och samtal". Det har inneburit att de som haft möjlighet samlats i kyrkan två timmar innan gudstjänsten för att samtala om församlingens liv, om världen i stort och samlat alla tankar som avslutning i bön. I november förra året började vi med personlig förbön. Mitt i gudstjänsten finns möjlighet för den som önskar att gå fram och tända ett ljus, men även att gå ut i vapenhuset där prästen finns. Under en kort stund ges man möjlighet att bli buren av en broder i tron.

För mig har bönen blivit allt viktigare. Både i Kyrkans liv och i mitt liv. Det gäller att hitta tillfällen då man kan samtala med Gud.

Jag tror att bönen är viktig - ja, rent av avgörande för om en Kyrka ska kunna leva vidare. Som en präst sa "De kyrkor som dör ut är de där man inte ber". Och visst är det väl så? I de andliga sammanhang där man distanserar sig från sin Herre skärs roten av till trädet. Förutsättningen för att en kyrka, och en församling, sak kunna leva vidare är att man lever av och nära Jesus Kristus - trons centrum. Han är den källa där vi kan hämta kraft. Och umgänget med Gud försutsätter vårt hjärtas samtal med Honom.

De allra flesta har en åsikt i ämnet. I 27 år frågan om styckmordet berört och påverkat människor. Det finns något tragiskt med fallet. Oavsett hur man ställer sig  skuldfrågan beträffande de båda läkarna kommer man inte undan att hela fallet handlar om tragik. Någon människa har med berott mod mördad och styckat en människa vid namn Catrine da Costa.

Igår på veckans program av "Veckans brott" gavs en granskning av fallet. Leif GW Persson mfl gav sig hårt in och kritiserade polisutredningen. Och när man läser på om fallet kan man inte annat än bli konfus vid flera viktiga saker. På rena indicier anklagas två läkare för att ha mördat en kvinna och styckat henne.

Jag tillhör en av de som faktiskt, i likhet med Leif GW Persson, tror att de båda männen har råkat ut för ett justitiemord. Faktum är, om man granskar varje enskilt vittne, finns där grava saker att anmärka. Nyckelvittnet är, utan tvekan den s k allmänläkarens dotter. Tre år gammal ska hon ha berättat för sin mor saker som tyder på att hon skulle ha varit med när Catrine da Costa blev mördad. Enligt Thomas Eriksson, professor i allmänpsykiatri, är detta en total orimlighet. Ett barn kan inte minnas saker från den här tiden i sin barndom. De delar av hjärnan som behövs för minnet är inte utvecklade för att minnas vid den här åldern.

Genomgående när det gäller mordet på Catrine da Costa är minnet ett nyckelord. Först flera år efter mordet (ja, om hon nu egentligen mördades, det vet man inte helt säkert) sker rättegången. Först flera år senare träder en polis fram som menar sig ha sett Catrine da Costa tillsammans med den s k obducenten. Först flera år efter mordet träder det s k fotohandlarparet fram som menar sig ha fått in bilder på en styckad kvinnokropp.

När jag läste kognitionspsykologi läste vi en del om minnet. Vad som kan sägas specifikt om minnet är att det är konstruktivt. Det påverkas både av vad vi förväntas minnas, och vad vi vill minnas - men det kan också påverkas av vad andra säger att vi har varit med om. Det tror jag kan förklara en del vittnesmål i da Costa-fallet.

Inte sällan när man ställer sig tveksam inför de båda läkarnas skuld anklagas man för att häda Catrine da Costas minne. Det har sagts både en och två gånger att vi, för Catrines och hennes anhörigas skull, ska låta fallet vara som det är. Men vem gagnas av att två män, på väldigt tvivelaktiga grunder, döms som styckmördare? Den som är insatt i ämnet kan säga att de faktiskt inte har dömts för mordet. Och det är sant. Vid tingsrättens dom frias de för mordet - men döms för att ha styckat kroppen. Brottet var preskriberat, så det kunde inte överklagas. Av gemene man är dock de båda männen dömda till såväl mord som styckning.

För den som önskar se dokumentären från "Veckans brott" kan man se den här.

Tillägg:

Glömde säga följande. När det gäller da Costa fallet finns ingen teknisk bevisning. Det finns ingen solklar mord, eller några direkta vittnen. Inte heller finns det någon säker mordplats. Indicier, indicier, indicier...