Att lyssna på andra människor är alltid stimulerande och nyttigt. Idag lyssnade jag i ett sammanhang på en god vän och broder i tron som, av en händelse, kom in på det här oerhört svåra ämnet. Helvetet. Det räcker bara att se ordet för att instinktivt vilja slå dövörat till eller blunda för det. Vederbörande tror på helvetet som en verklighet. Men han tror inte att man ska använda helvetet som ett sätt att skrämma människor till Jesus. Jag kan ge honom en mycket stor poäng. Gud är kärlek och vill att vi ska älska Honom och följa Honom av hela vårt hjärta, utan rädsla. Åtskilliga är de exempel i kyrkans historia där människor har hotats till Jesus istället för att lära känna Honom på djupet. Det är ett faktum. Emmellertid får vi inte glömma bort att helvetet faktiskt är en verklighet. När människor på den yttersta dagen möter Jesus öga mot öga kommer det mötet antingen att leda till en evig gemenskap med Gud eller till en evig bortvändhet från Gud. Jag tror inte att man ska förstå helvetet som en brinnande tillvaro med svavel. När Bibeln ger vid handen sådana texter måste man förstå att de pekar på något djupare. Vad kan väl vara värre än att leva utan Gud?

Kanske kan man hävda att Jesus inte dömer någon människa. För mig personligen kan helvetet vara en svår sak att tala om och tro på. Men samtidigt är det något grundläggande i det som man absolut inte kan bortse från. Någonstans har jag hört att NT lyfter fram den dubbla utgången mer än GT, och av de ställen där det nämns är det oftare Jesus som talar om det än övriga apostlar. Tydligast kanske Matt 25 är där Jesus ger oss tre liknelser om den dubbla utgånger: De tio jungfruarna, talenterna och fåren och getterna.

Den, inom högkyrkligen, store väckelseprofilen Gunnar Rosendahl har skrivit någonstans att både helvetet och himmelen är ett uttryck för Guds kärlek. I en första anblick kan det låta paradoxalt, men låt oss tänka efter. Om Gud kärlek, vill Han då tvinga människor till sig? För mig skulle det då bli en robotiserad kärlek människan känner till Gud. Inte en hjärtats kärlek till Honom. Gud vill inte tvinga sig på oss. Sedan är det klart att en människa inte kan välja att tro på Jesus av sig själv, utan att tron är något Anden verkar i oss genom nådens medel, men det är uppslag för ett annat ämne.

Vi får aldrig någonsin glömma bort salighetsallvaret som finns i vår tro. Människor kommer att gå förlorade. Men vi får heller aldrig skrämma människor, eller än bättre, hota människor till Jesus. Det lägger inte grunden till en god relation med Honom. Tvärtom raserar det. Låt oss snarare använda vår nöd för andra människor på ett bättre. Be för dem. Tala med dem om Guds kärlek och nåd, och när det faller sig väl, tala om helvetet.

När man talar om helvetet väcks mång tusende frågor. Kommer jag till helvetet? Vem kommer dit? Då är en sak säker. Om vi sätter vår tilltro till Jesus och tror att Hans blod renar från allt, om vi lever med honom ger oss Bibeln starka och underbara löften:

"Amen, amen säger jag er: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet." (Joh 5:24)

"Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. Ty Gud sände sin son till världen för att döma den, utan för att den skulle bli räddad genom honom." (Joh 3:16-17)

"Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj." (Apg 16:31)

Vet ni vad som är stressande och som kan ge press?

Det är när man i min ålder ser hur gamla klasskamrater och andra skaffar barn. Åtminstone 5-6 av mina gamla klasskamrater från högstadiet har fått barn. Förmodligen är det fler. Det är märkligt att se hur dessa som jag har kännt under flera år plötsligt får barn. Man förundras över hur otroligt snabbt alla år försvinner, och man tvingas stanna upp och reflektera över sitt eget liv. Vad har egentligen hänt i mitt liv intill dags datum?