Det är inte vanligt att jag håller med TD och VDM Annika Borg. Tvärtom finns det många frågor där jag inte håller med henne. Men jag delar hennes konklusion i en artikel. Enligt Dagen har det i Sofia församling i Stockholms stift har en islamsk imam anställts för tjänst i fryshuskyrkan. Detta ingår som ett led i mångfaldsarbetet i församlingen. Maria Kjellsson Rydinger träffar rätt när hon menar att det finns ett behov av dialog mellan kristendom och islam. Det är inget som helst fel att mötas utifrån våra olika erfarenheter och samtala som människor. Det är inget fel att ha dialoger med varandra och där det faktiskt går samarbeta. Kristendom och Islam står långt från varandra när det gäller gudsuppfattning. Vi kristna är inte muslimer och muslimer är inte kristna. Men i den sekulära kontext vi befinner oss i finns där beröringpunkter som förenar oss. Det innebär naturligtvis inte att vi ska kompromissa med vår tro. Vi ska frimodigt stå för att Jesus är vägen, sanningen och livet.

Dialoger är alltid viktiga. Men en dialog ska inte innebära att en annan religion bekostar en imams tjänst. Ska jag som blivande präst (Deus volente) förvänta mig att få min prästtjänst bekostad av en islamsk församling? Förmodligen inte.

Annika Borgs artikel hittar ni här.

Funderingar beträffande fastlagssöndagen. Texten är hämtat från Höga Visan. Had från början tänkt att spela in det och lägga in som videoklipp här. Men det gick inte.

Man brukar säga att det finns två olika begrepp för kärleken. Eros, som är en benämning på den egoistiska kärleken som i första hand bara söker sitt eget och Agape som är den självutgivande kärleken - den som snarare söker andras välbefinnande än vårt eget. När vi talar om Guds kärlek handlar det uteslutande om agape.

Den texten som vi just hörde är en oerhört stark text. Den beskriver kärleken i mäktiga uttryck. "Stark som döden är kärleken, lidelsen obeveklig som graven. Dess pilar är flammande eld."

På onsdag inleds fastan, många församlingar firar då askonsdagsmässan. Men redan imorgon, på fastlagssöndagen, får vi en aning om fastan. Detta sker bland annat i den här Bibeltexten som uttrycker Guds kärlek till oss. Söndagens överskrift är "Kärlekens väg".

När Jesus går vägen upp till Jerusalem, som vi får följa under några veckors tid, vandrar han bokstavligen kärlekens väg. Han vet hela sanningen. Han vet varför han ska gå upp till Jerusalem och vad som väntar Honom. Han vet att han kommer att övergivas även av sina närmaste vänner, att han kommer att hånas, torteras och dö för alla människors skull. Trots det väjer han inte för det oundvikliga. Det är brutalt och hårt att följa Jesus på den vägen. Men det är något vi måste. Vi måste förstå att det är för vår skull Jesus väljer att gå lidandet till mötes. Av kärlek till oss, som genom vår synd är vända bort från Gud.

Vägen Jesus gick till Jerusalem var en smärtsam väg. Men man kan inte radera ut den, som man ibland kanske vill göra. Likaledes kan inte heller vi radera ut smärtan vi möter i livet. Vi måste gå igenom det. Men vi går inte ensamma. Bakom, framför och med oss även i det största lidandet vandrar Jesus med oss. Som ni vet har Psaltarens 23 psalm kommit att vara viktig under den gågna veckan för mig. Och särskilt den 4 versen där psalmisten utbrister: "Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont. Ty du är med mig, din käpp och stav de tröstar mig."

Fastan är en tid för eftertanke och att avstå. För somliga känns det kanske märkligt det här med fastan. Men då ska vi tänka att Jesus själv fastade, att Hans apostlar gjorde det och att det har varit en självklarhet för kristna i 2000 år att dagarna före påsk avstå från saker. Naturligtvis kan fastan drivas av felaktiga motiv, kanske en längtan efter att andra ska se det eller kanske att vi tror att Gud kräver det för att vi ska vara älskade av Honom. Men låter man fastan ske av kärlek till Gud så är det något gott.

Man kan fasta på olika sätt. Det kan handla om att avstå från mat, naturligtvis, men det finns också andra sätt. Det går att avstå från något litet, tex från att äta godis eller dricka kaffe om man nu tycker om det. Man kan också låta fastan få bli en tid då man läser Bibeln lite extra och försöker hitta fler stunder i vardagen till bönen.

Gud välsigne vår fastetid. Amen. 

Igår fick jag reda på att jag fick VG på sista tentan i socialpsykologin. Kan inte beskriva hur lättad jag var när jag såg att betyget var inskrivet. Hade varit nöjd om jag bara varit godkänd. Förväntade mig nästan en omtenta, men det slapp jag. Yes!

Jag minns fortfarande den där dagen. September 2007. Det var en måndag. Jag skulle till skolan, vi satt och åt frukost hemma med radion på. Vid nyhetssändningen berättade de om om en person, ett par år yngre än mig, som hade avlidit på samma trakt som mig till följd av en tragisk olycka. Han hade blivit påkörd av en lastbil när han åkte moped. Första tanken var "Måtte det inte vara någon jag känner."

Det var ingen jag kände. Däremot var det en person som gick på samma skola som mig. Många klasskamrater till mig kände honom. Och jag hade sett honom några gånger i skolan. Men jag minns fortfarande hur fruktansvärt det var. Det kändes som om hela skolan var i chock. under tisdagen var det minnesstund på skolan. Jag var med på den, även om jag inte kände honom. Den stackars skolprästen hade en oerhört svår uppgift när han skulle hålla tal. Han sa något om att "När jag körde hit idag funderade jag över vad jag skulle säga för något att trösta med. Och nu känner jag att jag inte kan säga något. Vi måste få vara ledsna färdigt innan vi kan trösta." Senare har jag förstått vilken djup visdom de ligger i de orden. Vi ska närvarande, vi ska finnas till hands för den människa som sörjer och som är ledsen. Men först när personen har fått vara ledsen ifred kan vi, då det är läge, ge tröst.

Igår drabbades jag av en chock. Något liknande, och samtidigt något mycket olikt, skedde. Då vi är människor kan aldrig en situation rymma exakt samma känslor och intryck. Jag fick reda på att en ung kvinna som jag chattat med hade avlidit på grund av sjukdom. Jag kände henne inte såväl som somliga av er som läser min blogg gjorde. Men när en person man har haft kontakt med på Facebook, genom chatt och på MSN försvinner tvingas man att stanna upp. Livet är skört och bräckligt. Vi vet inte vad morgondagen bär med sig - om det kommer en morgondag. Men mitt i allt detta finns det en djup tröst. I en psaltarpsalm finns orden: "15 Men jag förtröstar på dig, HERRE, jag säger: "Du är min Gud."
Min tid står i dina händer." (Ps 31:15-16a) I en annan psalm står det: "Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster.
Alla mina dagar blev skrivna i din bok,
de var bestämda innan någon av dem hade kommit." (Ps 139:16) Den dagen som varit, den dagen som kommer och den dagen som nu är kommer från Gud. Han vet när vi föds och när vi dör. Han ensam.

När en person dör väcks många känslor. En frestelse kan alltid vara att vilja förtränga dessa. Men Gud vill att vi ska öppna oss för Honom med allt som fyller våra hjärtan. Han vill att vi ska klaga till honom, gråta till honom. Därför får vi göra det.

Varje människas känslor och lidande är personliga. Det går inte att fullt ut förstå den smärta och den lidande som Ms pojkvän och familj känner inför detta. Men ändå kan man ha en aning om det. För det faktum att vi är människor innebär att vi lever under samma livsvillkor. När en människa man älskar rycks ifrån en av döden kan orden, också de från Psaltaren, vara sanna:

"En människas dagar är som gräset, hon blomstrar som markens blommor. Vinden drar fram över dem och de är borta,
deras plats känner dem inte längre." (Ps 103:15,16)

Men i allt detta kan och får vi tro på Jesu ord:

"Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig. I min Faders hus finns många rum. Om det inte vore så, skulle jag då ha sagt er att jag går bort för att bereda plats åt er?" (Joh 14:1-2)

Att lyssna på andra människor är alltid stimulerande och nyttigt. Idag lyssnade jag i ett sammanhang på en god vän och broder i tron som, av en händelse, kom in på det här oerhört svåra ämnet. Helvetet. Det räcker bara att se ordet för att instinktivt vilja slå dövörat till eller blunda för det. Vederbörande tror på helvetet som en verklighet. Men han tror inte att man ska använda helvetet som ett sätt att skrämma människor till Jesus. Jag kan ge honom en mycket stor poäng. Gud är kärlek och vill att vi ska älska Honom och följa Honom av hela vårt hjärta, utan rädsla. Åtskilliga är de exempel i kyrkans historia där människor har hotats till Jesus istället för att lära känna Honom på djupet. Det är ett faktum. Emmellertid får vi inte glömma bort att helvetet faktiskt är en verklighet. När människor på den yttersta dagen möter Jesus öga mot öga kommer det mötet antingen att leda till en evig gemenskap med Gud eller till en evig bortvändhet från Gud. Jag tror inte att man ska förstå helvetet som en brinnande tillvaro med svavel. När Bibeln ger vid handen sådana texter måste man förstå att de pekar på något djupare. Vad kan väl vara värre än att leva utan Gud?

Kanske kan man hävda att Jesus inte dömer någon människa. För mig personligen kan helvetet vara en svår sak att tala om och tro på. Men samtidigt är det något grundläggande i det som man absolut inte kan bortse från. Någonstans har jag hört att NT lyfter fram den dubbla utgången mer än GT, och av de ställen där det nämns är det oftare Jesus som talar om det än övriga apostlar. Tydligast kanske Matt 25 är där Jesus ger oss tre liknelser om den dubbla utgånger: De tio jungfruarna, talenterna och fåren och getterna.

Den, inom högkyrkligen, store väckelseprofilen Gunnar Rosendahl har skrivit någonstans att både helvetet och himmelen är ett uttryck för Guds kärlek. I en första anblick kan det låta paradoxalt, men låt oss tänka efter. Om Gud kärlek, vill Han då tvinga människor till sig? För mig skulle det då bli en robotiserad kärlek människan känner till Gud. Inte en hjärtats kärlek till Honom. Gud vill inte tvinga sig på oss. Sedan är det klart att en människa inte kan välja att tro på Jesus av sig själv, utan att tron är något Anden verkar i oss genom nådens medel, men det är uppslag för ett annat ämne.

Vi får aldrig någonsin glömma bort salighetsallvaret som finns i vår tro. Människor kommer att gå förlorade. Men vi får heller aldrig skrämma människor, eller än bättre, hota människor till Jesus. Det lägger inte grunden till en god relation med Honom. Tvärtom raserar det. Låt oss snarare använda vår nöd för andra människor på ett bättre. Be för dem. Tala med dem om Guds kärlek och nåd, och när det faller sig väl, tala om helvetet.

När man talar om helvetet väcks mång tusende frågor. Kommer jag till helvetet? Vem kommer dit? Då är en sak säker. Om vi sätter vår tilltro till Jesus och tror att Hans blod renar från allt, om vi lever med honom ger oss Bibeln starka och underbara löften:

"Amen, amen säger jag er: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet." (Joh 5:24)

"Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. Ty Gud sände sin son till världen för att döma den, utan för att den skulle bli räddad genom honom." (Joh 3:16-17)

"Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj." (Apg 16:31)