När jag läste Socialpsykologi för några månader sedan läste vi att människan har ett genetiskt behov att höra samman med andra människor. Vi har ett behov att vara en del av några andra, och det tar sig uttryck i att vi väljer att klumpa ihop oss de som vi tycker är mest lika oss, de människor som vi anser kan gynna oss bäst att umgås med. När jag ser på kyrkan ser jag att det allt för ofta har varit samma tänk. Vi har sökt oss till de människor som kan ge oss mest. I en vanlig gudstjänst någonstädes finns människor som blir ensamma och övergivna av församlingen. Varför? De passar inte in. De är inte som man bör vara. De sticker ut. Det är fel. Så fel. Till kyrkan ska vi ju komma som vi är. Vi ska kunna komma med vår sorg och smärta. Vi ska kunna koma utan att behöva göra oss till några särskilda.

Jag är inte utan skuld. Visst finns det väl en tendens att vilja skylla ifrån sig? Mena att felet ligger hos de andra i församlingen och inte hos mig? Men början till utanförskap ligger inte, med nödvändighet, hos dem andra i församlingen. Den ligger hos dig och mig som är delar av en församling. Vi har inte bara en möjlighet, vi har också en skyldighet att bemöta människor med kärlek och värme som kommer oss till mötes i församlingen. "Ta emot varandra med frid" säger St Paulus. Tankvärda ord. Men främst rannsakande. Hur väl engagerar jag mig för att en ny människa i min församling ska känna sig välkommen, sett och älskad? Hur väl engagerar jag mig för att den här människan som kommer ny till församlingen ska få höra budskapet om syndernas förlåtelse - att Gud älskar oss villkorslöst?

Kyrkan har många kännetecken. Luther räknar upp 7 kännetecken: människor döps enligt Guds vilja, man firar nattvarden enligt Kristi instiftelse, nycklamakten används, ämbetet finns, Jesus predikas, bönen och lidandet. För mig blir dessa 7 kännetecken attribut för något centralt - församlingen tror och bekänner Jesus som Gud och frälsare. Och bland de människor som kommer till tro på Jesus Kristus finns olika typer av människor. Där finns den aktive socialdemokraten, likaväl som den aktive sverigedemokraten. Där finns den mannen som lider av autism, likaväl som kvinnan vars liv är slagna i spillror. I Kristi kyrka finns det olika människor. Det ska vi vara glada över och tacksamma. Med frimodighet får vi tacka Herren som, till sin Kyrka, kallar olika människor. Det blir för mig personligen ett tecken att Kristi Kyrka är något annat än en intresseförening eller ett politiskt parti.

"Svordomar och oanständigt tal är något som förråar och förstör den mänskliga kulturen."

Helt sant är dessa orden, sagda av en känd präst vid förra kyrkomötet. Sorgligt nog tvingades frågan om svordomar och könsord tas upp vid kyrkomötet. Och jag tänker att det ligger mycket mer i de orden än man kan tänka sig. Svordomar bygger ingalunda upp långvariga relationer. De används oftast för att kränka människor, för att ge uttryck för starka positiva eller negativa känslor.

Jag har nog mer och mer blivit motståndare till dessa ord. De låter illa. De river ner. Låter jag självgod? Jag avskyr svordomar och jag undviker instinktivt bruket av dem. Samtidigt finns det tillfällen då man av misstag råkar att svära till.

Svordomar är förkastligt och något jag tänker att varje människa egentligen ska fly undan. För vilken uppgift fyller egentligen svordomen? Samtidigt finns det en sak som tyvärr har blivit mer legitim - ja till och med rätt att säga. "Herre Gud", "Herre Gud min skapare" etc har kommit att bli fraser an använder som svordomar - som förstärkande ord. Och det är en värre sak än att svära. För det är att bruka Guds namn på ett felaktigt. En gammal kontraktsprost sa vid ett tillfälle ungefär såhär:

>>Jag tycker att svordomar är fula. Men något jag tycker är fulare är att använda Guds namn som en svordom. Då är det väl, om man nu måste svära, bättre att använda Fans namn snarare än Guds.>>

Det har gått några år sedan den gamle pensionerade kontraktsprosten sa de orden. Men visst ligger det mycket i det?

För några år sedan brottades jag med min kallelse. Ja, det gör jag väl än idag. och kommer nog brottas ända tills den dagen jag blir vigd till präst eller får ett tecken att min väg är en annan att gå. Men för några år sedan trodde jag verkligen att jag skulle bli kantor eller organist. Jag älskar att spela både piano och orgel. Men trots det tror jag att det är något som fattas. Jag är inte musiker. Det kan vara kul att sitta ett par timmar på orgelpallen i Ö församling eller M församling. Men det känns tydligt att det inte är där jag ska tjäna Gud.