1. Vad röst, vad ljuvlig röst jag hör!

Text: Johan Olof Wallin 1813 (34 år), ngt bearb. A.H 2007
Musik: Olof Åhlström 1825 (69 år)

I min hemförsamling har vi arbetat en del med bönen. Förra terminen, och två terminer tidigare, har vi haft något som kallas för "bön och samtal". Det har inneburit att de som haft möjlighet samlats i kyrkan två timmar innan gudstjänsten för att samtala om församlingens liv, om världen i stort och samlat alla tankar som avslutning i bön. I november förra året började vi med personlig förbön. Mitt i gudstjänsten finns möjlighet för den som önskar att gå fram och tända ett ljus, men även att gå ut i vapenhuset där prästen finns. Under en kort stund ges man möjlighet att bli buren av en broder i tron.

För mig har bönen blivit allt viktigare. Både i Kyrkans liv och i mitt liv. Det gäller att hitta tillfällen då man kan samtala med Gud.

Jag tror att bönen är viktig - ja, rent av avgörande för om en Kyrka ska kunna leva vidare. Som en präst sa "De kyrkor som dör ut är de där man inte ber". Och visst är det väl så? I de andliga sammanhang där man distanserar sig från sin Herre skärs roten av till trädet. Förutsättningen för att en kyrka, och en församling, sak kunna leva vidare är att man lever av och nära Jesus Kristus - trons centrum. Han är den källa där vi kan hämta kraft. Och umgänget med Gud försutsätter vårt hjärtas samtal med Honom.

De allra flesta har en åsikt i ämnet. I 27 år frågan om styckmordet berört och påverkat människor. Det finns något tragiskt med fallet. Oavsett hur man ställer sig  skuldfrågan beträffande de båda läkarna kommer man inte undan att hela fallet handlar om tragik. Någon människa har med berott mod mördad och styckat en människa vid namn Catrine da Costa.

Igår på veckans program av "Veckans brott" gavs en granskning av fallet. Leif GW Persson mfl gav sig hårt in och kritiserade polisutredningen. Och när man läser på om fallet kan man inte annat än bli konfus vid flera viktiga saker. På rena indicier anklagas två läkare för att ha mördat en kvinna och styckat henne.

Jag tillhör en av de som faktiskt, i likhet med Leif GW Persson, tror att de båda männen har råkat ut för ett justitiemord. Faktum är, om man granskar varje enskilt vittne, finns där grava saker att anmärka. Nyckelvittnet är, utan tvekan den s k allmänläkarens dotter. Tre år gammal ska hon ha berättat för sin mor saker som tyder på att hon skulle ha varit med när Catrine da Costa blev mördad. Enligt Thomas Eriksson, professor i allmänpsykiatri, är detta en total orimlighet. Ett barn kan inte minnas saker från den här tiden i sin barndom. De delar av hjärnan som behövs för minnet är inte utvecklade för att minnas vid den här åldern.

Genomgående när det gäller mordet på Catrine da Costa är minnet ett nyckelord. Först flera år efter mordet (ja, om hon nu egentligen mördades, det vet man inte helt säkert) sker rättegången. Först flera år senare träder en polis fram som menar sig ha sett Catrine da Costa tillsammans med den s k obducenten. Först flera år efter mordet träder det s k fotohandlarparet fram som menar sig ha fått in bilder på en styckad kvinnokropp.

När jag läste kognitionspsykologi läste vi en del om minnet. Vad som kan sägas specifikt om minnet är att det är konstruktivt. Det påverkas både av vad vi förväntas minnas, och vad vi vill minnas - men det kan också påverkas av vad andra säger att vi har varit med om. Det tror jag kan förklara en del vittnesmål i da Costa-fallet.

Inte sällan när man ställer sig tveksam inför de båda läkarnas skuld anklagas man för att häda Catrine da Costas minne. Det har sagts både en och två gånger att vi, för Catrines och hennes anhörigas skull, ska låta fallet vara som det är. Men vem gagnas av att två män, på väldigt tvivelaktiga grunder, döms som styckmördare? Den som är insatt i ämnet kan säga att de faktiskt inte har dömts för mordet. Och det är sant. Vid tingsrättens dom frias de för mordet - men döms för att ha styckat kroppen. Brottet var preskriberat, så det kunde inte överklagas. Av gemene man är dock de båda männen dömda till såväl mord som styckning.

För den som önskar se dokumentären från "Veckans brott" kan man se den här.

Tillägg:

Glömde säga följande. När det gäller da Costa fallet finns ingen teknisk bevisning. Det finns ingen solklar mord, eller några direkta vittnen. Inte heller finns det någon säker mordplats. Indicier, indicier, indicier...

Det berättas om en påve på 50-eller 60-talet som hade för vana att en gång per år besöka de mest vidriga fängelsena i Italien. En gång lär han ha mött frågan av någon nyfiken person "Varför besöker du, den högst uppsatta personen i hela romersk-katolska kyrkan dessa fängelser?" Hans svar blev kort men kärnfullt: "Det kunde ha varit jag som satt därinne".

Hur ofta väljer vi att se på de utsatta i världen och samhället med de ögonen? Hur ofta väljer vi att se på knarkaren, uteliggaren eller kvinnan vi vet blir misshandlad i grannhuset som om det vore vi själva? Hur ofta tänker vi, när vi ser bilder från Tsunamin i Japan att det kunde ha varit vi? Hur ofta tänker vi när vi ser bilder från Libyen att det kunde ha varit vi?

Listan skulle kunna göras betydligt längre. Vad jag vill säga är att vi lätt bortser från det. Inför det faktum att den lidande människan faktiskt skulle kunna vara just mig blundar vi för. Men den lidande människan skulle kunna vara just precis du - om omständigheterna hade varit annorlunda.

När Guds kärlek blir uppenbar för oss föds där en längtan efter att konkret vara goda. St Johannes, den apostel som Herren på ett särskilt älskade, skriver: "Vi älskar därför att han har älskat oss först." (1 Joh 4:19) När Gud säger till oss att Han älskar oss så mycket att han har låtit sin ende son dö för att vi, i evighet, ska tillhöra Honom, väcks en längtan att sprida budskapet om detta till andra människor. En fråga som kan tyckas befogad är hur detta har med den lidande medmänniskan att göra. Som kristna för vi ut ett kärleksbudskap till människor. Hur ska väl detta kunna bli tydliga än genom att vi ser vår medmänniska och på allt försöker hjälpa henne som vore det oss själva?

Någonstans i Sverige idag är det en stor konsert med en känd popartist. Det lär komma jättemycket folk. Kanske finns det långt fler som skulle vilja komma men som inte får plats i kyrkan. Naturligtvis är det alltid glädjande att människor kommer till kyrkan. Det är roligt att människor besöker kyrkolokalen som i regel bär på ett rikt kulturarv. Här har Guds folk firat gudstjänst i århundraden. Här kan symbolerna tala till var och en som besöker kyrkan.

Att ha en konsert i en kyrka är inte, per automatik, något fel. Men när man, som i det här fallet, har en entréavgift för att komma in i kyrkan blir det för mig väldigt felaktigt. Kyrkan ska vara en öppen plats dit människor ska kunna söka sig som de faktiskt är. Rika som fattiga, svaga som starka. Genom att ha en entré lägger man dit ett hinder för somliga människor, ett hinder för att komma in i helgedomen. För mig är detta väldigt felaktigt. Kyrkan är Guds hus, och Gud vill ta alla människor till sig. Tänk om det just den här kvällen, när konserten hålls, finns någon stackars människa vars liv är i totala spillror och som hade behövt få komma in i Guds hus för att be?

"Men det sker ju för något ändamålsenligt"

Så är ofta ett argument för att man ska betala entréavgift. Och utan tvekan är arrangörer för konserter väldigt ofta några som stöder mänskliga rättigheter och som verkar för fred. Så naturligtvis kan man tycka att det är gott. En kristen ska ägna sig åt kärleksfulla handlingar. Det är inget snack om saken. Men det är inte samma sak som att kyrkan ska anordna konserter med entréavgift. Det finns mycket annat vi kristna faktiskt kan göra för våra medmänniskor. Goda gärningar behöver man inte bege sig bort till andra sidan jordklotet för att utföra. Redan här och nu kan vi öppna dörren och gå ut och tjäna medmänniska på det sättet som Jesus vill.

Eros och agape behöver varandra för att vara riktig kärlek. I Gud sammanfaller eros och agape fullständigt. Och så an det också bli hos människan. Den heliga Térèse av Lisieuxe (1873-1897) offerakt till den barmhärtiga kärleken är en lysande illustration till detta. Thérèse öppnar sig för Guds kärlek, hon vill vara ett tomt kärl som låter sig fyllas av den gudomliga kärlekens strömmar. Det verkar som om hon bara vill ta emot (eros)  Men hon gör det för att glädja Gud, för att ge honom tillfälle att ge sig själv. Gud söker efter tomma kärl som han kan fylla. Thérèse erbjuder sin tomhet för att tillfredsställa Guds längtan efter att totalt ge ut sig själv. I den mogna kärleken sammanfaller eros och agape. (Störst av allt är kärleken, Wilfrid Stinissen. Sid 40)

För mig är den där bilden kärl någonting väldigt starkt. Du och jag är skapade av Gud för att höra samman med Honom. Han älskar oss - och vår kallelse blir på något sätt, bland många andra, att göra Hans kärlek synlig för människor. Att finnas till hands för en människa som lider. Att lyssna på en person som inte mår så bra.

Låter du ditt liv och ditt hjärta få vara ett Guds kärl?

På intet sätt vill jag vara vetenskaplig i mitt resonemang här. Mycket utgår från ett lekmannaperspektiv när jag närmar mig frågor som dessa.

I min goda vän Iluzjas blogg dök en diskussion upp när det gäller sex och det sätt som det ofta förmedlas genom filmer. Och utan tvekan är det något som påverkar, främst unga människor. Ett nyckelord när man diskuterar det här ämnet, liksom många andra ämnen, är "sensitiv periods" eller på svenska "känsliga perioder". Detta betecknar perioder i en människas liv då man, enligt psykologin (kanske främst utvecklingspsykologin) är särskilt påverkbar för omgivningen. Enligt forskning (har ingen konkret källa, en lärare sa det på en föreläsning) har tex barn i 7-8 års åldern en sensitiv period vad gäller tv-våld.

Sensitiva perioder är något som följer en människa under hela livet. Och det är väl något vi alla ibland kan känna av. Visst kan det finnas perioder då man särskilt kan påverkas av reklam på tv? Visst finns det perioder då vi är särskilt sensibla för hur omgivningen tänker i en viss fråga.

När det gäller TV-våld tänker såhär: att se en deckare eller thriller behöver inte innebära att man går ut och mördar en människa. Samtidigt tror jag att vi påverkas mycket mer av filmer än vad vi egentligen tror. Även om vi inte anar det eller tror det, tänker jag att vi på ett omedvetet plan alltid kan påverkas. Kanske kan reaktionen att på TV och på film se en människa bli nedslagen eller misshandlad leda till att man får en förhärdad människosyn? Inte vet jag. Inom den sociala kognitiva teorin talas om observationsinlärning. Viktig profil inom denna teorin är Albert Bandura. På 60-talet gjorde han ett experiment. Han lätt några vuxna människor slå några bobo-dockor så besinningslöst som möjligt. Detta filmades in och därefter lät Bandura några barn se denna video, i samma rum som bobo-dockorna befann sig. Detta ledde till att barnen, utan att ens ha blivit ombedda att slå dockorna börjar slå dem. Det säger något viktigt om barn och utveckling. Barn gör som de ser vuxna göra. Och jag undrar om vi vuxna verkligen är så annorlunda som barn? Nödvändiga förutsättningar, enligt Bandura, var uppmärksamhet, minne, självförtroende samt motivation. Om dessa förutsättningar infaller vid en sensitiv period i samband med att en vuxen ser en rysare, tänk om detta kan leda till att man agerar som på filmen? Banduras experiment kan ses här:

Psykoanalysens fader, Sigmund Freud, talar om att en människa har två grundläggande drivkrafter. Sexualiteten och aggressionen. Oavsett vad vi tycker om vår vän Freud kan vi inte annat än säga att det finns en poäng i det här. Om vi ser in i filmens värld - vad är de två viktigaste ingredienserna, överlag? Just dessa. Det finns något kittlande i båda dessa ingredienser som fängslar när de framställs på filmen. Uteslutande är det som vore dessa två ting själva syret eller motorn i alltet. Därför är det inte otänkbart att det här påverkar vår människosyn - hur vi ser på andra människor. När unga människor ser hur sexualitet hanteras på filmduken i diverse filmer (som inte med nödvändighet klassas officiellt sett som pornografi) finns risken att dessa införlivar detta i den socialpsykologiska termen "ideal self" (hur vi borde vara). När människor ser andra blir slagna på film kanske detta leder till en platt människosyn. Kanske leder det till att man inte reagerar när man läser om våld i TV.

Ovannämnda tankar bör ses som en inledning på en diskussion om det här med TV-våld. Jag kommer att återvända när jag har möjlighet i ämnet.

På förmiddagen besökte jag en mycket god vän till mig någonstans. Vi fikade och samtalade. Har kännt henne i några är (om man nu någonsin lär känna en människa helt och fullt). Hon har tre underbara och frimodiga barn, varav två var med och fikade. Det är så härligt barn. De säger vad de tycker. De gör vad de vill. Och yngsta barnet gjorde verkligen vad hon ville. Hon stod på händerna, slog kullerbyttor och sjöng. Blev rörd när jag fick en teckning av henne. Lägger in en bild på den  nedan.

Av min goda vän fick jag låna en guldskatt. Wilfrid Stinissens fantastiska bok "Störst av allt är kärleken". Må vara att jag inte är romersk katolik och delar vissa delar av hans ståndpunkter. Men han skriver med en klarsynthet och på ett bra sätt om just detta ämnet: kärleken. Med säkerhet kommer jag återkomma i ämnet.