Jag tycker att melodifestivalen har blivit allt mer urvattnad och träligt. Men det finns en å annan låt som drar till sig min uppmärksamhet i positiv bemärkelse. En av dessa är följande låt. "Spring för livet". Och min tanke går till alla de kvinnor, och naturligtvis även män, som lever i destruktiva relationer av det slaget som beskrivs:

Ibland blir jag ärligt talat trött på den humor som finns i vår samtid. I typ 90% av det roliga består i grova sexskämt eller med väldigt stark sexuell anspelning. Varför kan man inte snarare försöka skildra komiska situationer i livet i stort?

En annan sak som jag reagerar på inte bara i svensk humor är alla svordomar. Det är inte ett problem bara i humorn naturligtvis, utan i andra program. Inredningsprogram, galaprogram, nyheter, dokumentärer, you name it - överallt finns dessa svordomar.

Kanske låter jag som en sådan där moralistisk religiös figur utan humor? Den som känner mig väl vet att jag är humoristisk och gladlynt. Den som känner mig vet att jag lätt kan skratta. Men när i stort sett alla skämt och alla vitsiga poänger anspelar på sex har det gått fel.

Och så var det svordomar. Jag är inte språkallergisk. Dagligen hör jag svordomar. Stundtals, i vissa frustrationsfyllda situationer kan en svordom slinka genom mina läppar. Svordomar, verbala eller kognitiva, får vi nog leva med tänker jag. Men det är inte samma sak som att legitimera svordomar som något rätt. Det kan däremot öka förståelsen för det. Någon person sa vid ett tillfälle "Svordomar är miljöförstöring som bidrar till att förstöra och förråa den mänskliga kulturen." Och nog är det väl så? Ordet sköljer över oss hela tiden. Somliga ord kan vara konstruktiva och uppbyggliga. Andra är destruktiva och farliga. Svordomar, i en allt för stor konsumtion, leder lätt till en råare attityd. Och är det egentligen inte varje människas erfarenhet hur något litet som är fel lätt utvecklar sig till något än mer destruktivare?

Jag är inte moralist. Men jag vill problematisera.

Man kan utifrån minst tre saker hävda att Jehovas vittnen inte är kristna:

1. De delar inte de tre fornkyrkliga trosbekännelserna, som av varje erkänd kyrka, menar dessa vara i överensstämmelser med Bibeln.

2. De förnekar Jesu gudom. Visserligen hävdar de att Jesus var gudomlig, men att Han skulle vara Gud är de främmande för. De betraktar Honom också som skapad av fadern, något Bibeln lär inte vara fallet.

3. De menar att Jesus egentligen är samma person som ängeln St Mikael.

Dogmatik kan tyckas som ett torrt ämne. Ett ämne som är lite tråkigt och som man inte ska ägna så mycket uppmärksamhet åt. Men dogmatiken systematiserar Bibeln texter och budskap på ett viktigt. Därför har den viktig uppgift i den kristna kyrkan. Vi kan inte leva utan den.

När jag läser GPs artikel av Kjell Häglund fylls jag av en oerhörd frustration. På ett okunnigt sätt gå Häglund till personangrepp mot en av deltagarna i SVTs dokumentärserie "Klass 9a", i vilken vi möter en skolklass under en termin där ett gäng särskilt kompetenta och erfarna lärare. Deltagaren som han till angrepp mot är läraren Stavros Louca av den anledningen att han är Jehovas vittne. Att SVT låtit Louca delta i serien beskriver Häglund som såhär: "Antingen är SVT så amatörmässiga att de inte ägnar ens fem minuter åt en bakgrundscheck, eller så gör man medberått mod en extremreligiös sektledare till tv-stjärna och licensierar honom, i allmänhetens ögon, som pedagogisk superhjälte."

Sverige är ett mångkulturellt samhället. Sverige är ett land med religionsfrihet, åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Häglund har naturligtvis rätt att hävda sin uppfattning. Men han måste också vara beredd att respektera de människor vars värderingar han inte delar. Det är anmärkningsvärt att ungefär samma röster som talar med värme om ett mångkulturellt samhället, om öppenhet och tolerans för somliga grupper kan vara exkluderande mot andra grupper.

Vittnesbörd finns att många människor som tillhör Jehovas vittnen eller har tillhört dem har lidit mycket illa. Det kan säkert vara så. Men med fördömmandets väg kommer sekten (som jag menar att JV faktiskt är) kommer leda till mer syre.

Häglunds artikel går att läsa här:

http://www.gp.se/kulturnoje/1.566465-foljdfragor-till-stavros-nagon-?ref=fb

Här bemöter SVT Häglunds angrepp:

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=250943&utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=feed%3a+dagense-storanyheter+%28dagen.se+-+stora+nyheter%29&utm_content=facebook

När det gäller attitydförändring talar man ibland om reciprocation. Ett exempel på det kan vara när man besöker en affär, där man bjuder på provsmakning av någon liten delikatess. En psykologisk effekt på det kan vara att man känner ett tryck att handla just den varan. Man köper för att återgälda.

Så är det väl med mycket här i världen. Vårt tänkande blir lätt "Om jag gör såhär mot NN, så får jag det tillbaka", eller "Om han gör det mot mig förväntas att jag ska göra det tillbaka". Också vår kärlek till varandra som människor  präglas  ofta av ett sådan inställning. Men i ett kristet sammanhang ska det vara diametralt annorlunda. Vi ska älska varandra utan tanke på att få något tillbaka. Vi ska vara beredda på att ge mer än vad vi får tillbaka. De människor som vi ska älska är inte bara de människor som älskar oss. Det är också de människor som hatar oss, som gör oss illa. Vi ska älska de människorna som ingen människa ser - utan som blir bortglömda.

Kristen tro och kristen kärlek är inte något rationellt. Det är irrationellt och provokativt. Både att Gud älskar oss och att vi ska älska utan förväntningar på att mötas av kärlek går emot det mänskliga förnuftet.